"Barn är ingen mänsklig rättighet" i dagens DN...

jag tycker personligen inte att barn är en rättighet! Det som däremot ÄR en rättighet är att barn har föräldrar som passar att vara föräldrar. Barn har rätt att ha ett bra liv och få de mänskliga rättigheterna uppfyllda. Har rätt att växa upp i ett tryggt hem där de basala behoven är tillgodosedda och där de vuxna vårdnadshavarna är lämpade att vara just vårdnadshavare.

Med detta resonemang menar jag även att denna vårdnadshavare kan vara vem som helst, bara den är lämpad och att barnet knyter an till denna eller dessa. Jag anser att det är oerhört själviskt att inte adoptera ett barn om man ändå inte kan få egna barn på naturlig väg. De biologiska banden betyder inte mer än en kärleksfull uppväxt med trygga förhållanden. När det finns så många barn i världen utan det så tycker jag att barnlösa vuxna som längtar efter barn borde adoptera. OM man bryr sig så mycket om barn i sig borde det inte spela någon roll om barnet är ens eget biologiska eller någon annans. Barn är inte ett tlllbehör som kan ge dig det perfekt livet du drömt om, barn är ett ansvar och som vuxna har vi skyldighet att ta hand om barnen i samhället/världen oavsett om det är ens egna eller andras. Att tvinga fram något som naturen satt stopp för är enligt mig själviskt. Ta ert ansvar som samhällsmedborgare och hjälp ett barn som redan existerar.

Jag själv ska adoptera eller ansöka om att bli fosterförälder OM jag inte kan få ett till eget barn i framtiden. Vad spelar det för roll om barnet inte är mitt eget kött och blod, det är de känslomässiga banden som gör en till förälder och barn, inte blodsband.

Såklart att tjejen i artikeln reagerar. Det är inte direkt den bästa gåvan att ge sitt barn att växa upp utan att veta vem ens båda föräldrar är. Detta är något man måste vara medveten om när man till varje pris ska ha ett biologiskt barn.

Jag menar verkligen inte att barnen ska bli omhändertagna för att man tycker synd om dem utan för att man att någon annan vuxen, som inte är ens biologiska förälder VILL ha dem , för att dem också råkar vara barn, som de själv inte kunde få och för att de vill göra dem till sina egna.

jag skrev ju även det, det är inte de biologiska banden som är de viktigaste utan de känslomässiga banden - med det menar jag ju att man älskar ju barnet som om det vore ens biologiska ändå.

Jag själv är adopterad och kom hit som bebis. Visserligen fanns det mycket att önska i barndomen känslomässigt sett, men sådant kan man ju inte veta från början. I alla fall så finns det ju även fosterbarn att ta hand om man man så vill ha barn.

Jag ville gärna ha fosterbarn och vara kontaktfamilj men i och med jag är ensamstående så sa dem att det kan ta lång tid att få ett i och med de flesta mammor som söker avlastning vill ha en motpol till det barnen är vana vid, vanligtvis ensamstående mammor. Såå det får vänta tills man är sambo.

MIn poäng är att oavsett barnets historia och bakgrund så är det ju ett barn som behöver kärlek. Och att vilkja vara förälder innebär ju, i alla fall för mig, att ge kärlek, vara en bra förebild, och älska barnet så som det är. Även om man får ett eget barn kan man ju få ett funktionshindrat barn.. Att ge ett barn trygghet som det aldrig haft efter många separationer är enigt mig det finaste man kan ge ett barn, att nå fram. Något man även måste med sina egna barn, det kommer inte av sig självt där heller man måste jobba på det, prata massa med sitt barn, se jhur dem har det och stötta dem i allt.
Ja ni förstår säkert min poäng där.
Ibland på det här forumet så känns det som att barn ses på som ett tillbehör, något man ska "ha" för det är så det ska vara. Och resonemanget att man hellre vill ha yngre problemfria barn känns mer som att man anser barn vara ngt som bättrar på ens självbild och image och kanske även självkänsla , istället för det omvända att vara just det för barnet- den som bättrar på, eller snarare speglar barnet på ett bra sätt, stärker en att vara den det är osv.. Jag tycker att vi som vuxna ska finnas till för barnen och inte tvärtom. Och utifrån denna tankekontext så anser jag inte att blod är tjockare än genuin kärlek, till mänskligheten oavsett uppoffringar, och till barn oavsett vem de kommer ifrån, vart de kommer ifrån och hur dem är.

Jag menar inte att trampa någon på tårna, jag tycker bara att hela barnhetsen överallt känns märklig. Som ett riktigt i-lands problem, när barn far illa överallt och vi inte ens kan ta hand om dem som finns. Vad skiljer egentligen ett barn från ett annat? Inget enligt mig förutom personligheten såklart. Men det är ju inte det man pratar om på FL utan att "ha" (äga) ett eget barn av sitt eget kött och blod..

Jag vill önska er alla lycka till. Jag menade verkligen inte att trampa någon på tårna som sagt. Jag ville bara framföra min åsikt inför trådstartarens titel på tråden. Vill tillägga att jag inte menar att infertila SKA ta hand om barn i behov av familjehem, men att det kunde vara ett alternativ då det finns barn i behov av familjer även om de är vitsen att de ska tillbaka. Man förlorar ju ändå inte kontakten med dem om man har ett bra förhållande.

I alla fall, barn är inte en rättighet utan en skyldighet med ansvar från oss vuxna.

Btw, när jag adopterades hade jag gomspalt vilket de opererade när jag var under året här i Sverige. Det syns inget och det märks inget nu. Eventuellt an aning nasal röst och att mat fastnar mellan näsa och mun ibland om man råkar svälja ngt fel. Otherwise, i am prefectly fine.

lycka till i alla fall, tror säkert nu blir bra föräldrar då ni verkligen vill bli det o planerar inför det. Precis som alla regnbågsfamiljer som ändå motarbetas så mkt i samhället.. :S