"Barn är ingen mänsklig rättighet" i dagens DN...

Det finns egentligen två frågetecken för mig runt att barnlösa borde adoptera. För det första kan man fråga sig om det är barnlösas ansvar att på grund av sin sjukdom ta hand om föräldralösa barn. Om det vore så att det är bättre att ta hand om de befintliga barnen först så kan jag tycka att det ansvaret i så fall skulle vara allas. Då borde normalfertila par skydda sig och istället adoptera. För de barnen finns ju redan... Att vara sjuk/funktionshindrad (som barnlöshet trots allt innebär) betyder inte att man därmed är bättre lämpad att ta hand om ett barn som är funktionshindrat, äldre och har varit igenom flera separationer.

Det andra handlar om vad adoption innebär. Det kan aldrig vara så att ett barn adopteras för att rädda barnet. Barnet har förtjänat att vara önskat inte utifrån en solidaritet med världen utan precis som för alla andra - för att jag vill. För att jag är självisk i min längtan. Det ska inte finnas minsta millimeterrisk att ett adopterat barn ska behöva känna tacksamhet för att ha blivit "räddat".

Jag har köat i 4 år nu. Och jag köar inte för ett barn som är under ett år gammalt, det existerar inte så ofta längre. Under de här åren har jag förändrats på ett sätt som jag tror kommer att vara positivt för ett eventuellt barn - idag finns plats i mina drömmar för en 3-åring och för både den glädje det kan vara att få vara föräldraledig med ett resonerande upptäckande barn (vilken gåva att få vara hemma ett år med en 3-åring!) och de svårigheter det innebär (tänk att ha ett språk och en kultur och leva med många barn och kanske inte ha fått knyta an till någon vuxen - bara för att sättas i händerna på en vuxen som inte kan uttrycka sig på samma språk och som dessutom vill att vi ska vara ett vi). Men det har varit en lång resa. Och jag vill absolut inte rädda mitt blivande barn, jag vill bara få bli en familj. Om mitt behov av att bli förälder och barnets behov av att få förälder kan passa ihop är det en fantastisk gåva till oss båda - men vill jag "hjälpa" skaffar jag ett fadderbarn som jag kan skänka pengar till i sitt eget land.

När det gäller kvinnan i artikeln - ja hon reagerar. Men hon reagerar också utifrån att hennes mammas andre man (systerns adoptivpappa) faktiskt inte gjorde just det, han övergav henne istället för att längta efter henne. Jag tror inte att det är självklart att reagera på det sätt hon gör, men att det är en möjlig reaktion att ta med sig in i ett föräldraskap för ett barn genom donation. Men att liknande reaktioner lika gärna kan komma från det adopterade barnet som övergavs av sina föräldrar och rycktes upp av sin/a adoptivförälder/ar till att leva här. Det är inte okomplicerat med vare sig adoption eller donation. Och jag vet ännu inte på vilket sätt mitt barn kommer bli till. Jag har några år kvar i adoptionskön och kommer förmodligen göra ett par försök till med embryodonation innan jag ger upp om magbarn. Inte för att det ena är bättre för mig än det andra (jag försökte genom adoption först) men för att jag ännu så länge bara köar...

Dessutom - ett adopterat barn är ett eget barn. Vems annars skulle det vara? Från den dag domstolen fastställer er relation är ni lika bundna till varandra som om ni vore biologisk släkt.

Fast jag återkommer till att det inte alls finns en massa barn i världen som man kan adoptera. För att kunna vara helt säker på att barnhandel inte förekommer så är det höga krav på de länder vi adopterar från (dokumentationen - länderna måste ha en godtagbar struktur och kunna garantera att barnen verkligen saknar vårdnadshavare eller att deras vårdnashavare verkligen vill adoptera bort dem och förstår att barnen kommer till utlandet) liksom de har höga krav på oss. Ju bättre de länder vi tidigare adopterat från får det, desto fler barn kan adopteras inom landet och på så sätt få möjlighet att stanna i sin kultur. Det här är en utveckling som ur barnens perspektiv är positiv även om det leder till att vi som vill adoptera köar.

När det gäller familjehem är det inte något jag överväger som väg att bli förälder. Av den enkla anledningen att målet är att barnen ska kunna återförenas med sina familjer. Jag kan mycket väl tänka mig det som ett sätt att få leva tillsammans med den stora familj jag önskat mig, att få ha flera barn hemma - men inte innan jag fått egna barn (dvs egna adopterade eller egna födda - däremot inte genetiska för det kan jag ju inte få). För jag tror jag gör de familjehemsplacerade barnen och även mig själv en otjänst - om de blir substitut för de egna barn jag längtar efter. Mitt uppdrag som familjehemsförälder kommer att vara att hjälpa barnen att behålla eller upprätta en god kontakt till sina föräldrar för att på sikt kunna leva tillsammans - och jag tror inte att jag kommer att göra det på bästa sätt innan jag också har egna barn.

Jag beklagar att dina föräldrar gav dig en uppväxt som hade kunnat vara bättre, det är förstås en mardröm inför ett föräldraskap att inte kunna vara det barnet behöver.

Du är på det klara med att det forum du befinner dig i är Svårt att bli gravid? Dessutom under äggdonation... För jag har sett oerhört lite som antyder att man ser barn som accessoarer. Däremot finns det en barnhets som du rätt plumpt uttrycker det - vi har oerhört svårt att få dem. Och många av oss köar för adoption, en del sedan många år. Alla under just äggdonation har redan släppt tanken på att få genetiska avkommor... så att tala om för oss att vi inte ska lägga vikt vid biologi är kanske inte helt... rätt.