Ni som har barn med autism: Är ni lyckliga?

varför skulle en diagnos göra att man blir olycklig?

ditt barn kommer förbli samma barn i alal fall - skillnaden är att hon är alldeles speciell och vem skulle vara olycklig över att ha ett särskilt speciellt barn? Inte jag i alla fall...

Själv lever jag med diagnos och mitt älsta barn har ADHD, det gör ingen skillnad för mig, han är mitt älskade barn i alla fall och hans funktionshinder är ju en del av honom och jag älskar ju hela honom... för den han är.  Och utan sin ADHD hade inte varit det barn han är... och den biten hade jag inte velat vara förutan...

Perspektiv vännen   Upp med hakan!

Har en kille med Autsimliknande tillstånd och är jätteglad över honom såklart.

Däremot var det en liten kris under utredningstiden samt alldeles när han fått diagnosen, en stark oro över hur livet skulle bli, vad folk skulle säga och vilket liv barnet skulle få, skulle han bli vuxen? Klara att leva själv? Skaffa en partner osv...Eller skulle det bli särskilt boende, särksola osv...det var mycket som snurrade i huvudet.

Är 3 år sedan han fick diagnos,och idag känner jag absolut inte så, dels tror jag sonen kommer att klara sig utmärkt och dels har jag fått en chans att berabeta mig oro och mina "fördommar" så att säga samt få perspektiv på det.

Jobbar inom pstkiatrin så jag har träffat många med NPF tex som blivit väldigt missförstådda och självklart mår jättedåligt och inte alls fått det stödet från det att de var små som de kanske skulle behövt utan istället stryk och kränkningar vilket ju gjort dem mer "handikappade" än vad de skulle kunnat ha varit, efter en lång funderare över det övergick min oro och sorg till att istället finna vägar att underlätta för mitt barn att redan tidigt få det stöd, hjälp och insatser som behövs för att han skall kunna utvecklas så bra han bara kan.

Kan det vara så att det kommit lite som en chock för dig TS att det blev väldigt tydligt/defintivt nu när utredningen startat och att du fortfarande är i ett berarbeteningstadie i det hela?

Mitt tips är att du tillåter dig vara orolig och sörja över att det kanske inte blev precis som du tänkte från början och ev skaffar en samtalskontakt att bolla med.
Kan tillägga att det för många kan bli en kris så att säga när det är dags för utredning och när barnet fått diagnos och man inte vet hur framtiden kommer att te sig.

jag kan förstå dig lite granna eftersom
jag har en lillebror med dignosen adhd......
för mig ....gick hjärta itu ....av känslor fast jag bara är hans syster....
för nu föll ju flera pusselbitar på plats.....
men flera saknades .....
bland annat så fick jag ingen hjälp med att hitta ett sätt till en bra
relation till honom .....
vi hade ju inga grunder att stå på
vi hade ju aldrig lekt ...
bara vänt varnadra ryggen när vi insåg att vi inte förstod varndra
jag tappade massor av kompisar pga av honom
.....det gick  bra förut när man kunde skulla på att han hade lite mycket energi....
men sen gick det längre....
jag blev ju känd för att ha byns jobbigqaste lillebror....
han som aldrig tex lyssnade!

jag hoppas från djupet av mitt hjärta att du får  bra hjäp om du behöver det
kram

 

Lilla My21: ja, jag befinner mig nog i chock. Har länge misstänkt att nåt är annorlunda med mitt barn men ändå hoppats på att hon är normal. Nu känns allt så definitivt.
Jag funderar mycket på framtiden, hur allt ska bli. Just nu känns det som om jag aldrig kommer att bli lycklig igen.

Oj, förlåt TS. Jag blandade ihop trådsvaren.
Jag känner precis likadant men mitt barn är bara 5,5 mån. Man kastas liksom mellan hopp och förtvivlan. Lycka till med utredningen.

Hej!
Det är väldigt svårt & tungt att få en autismdiagnos på sitt barn. För mig är det nu 4 år sedan diagnosen, då var han 3,5 år. Tillvaron rasade. Allt handlade om autism: om att få till rätt träning, söka information, hantera allt runtomkring, sorgen. Men det har långsamt blivit allt bättre. Att ha ett barn med autism är fortfarande något som påverkar mig enormt . Men jag kan helt ärligt säga att vi är en lycklig familj. Jag är stressad & överarbetad, ständigt dåligt samvete för det man inte hinner med kring sonen. En situation inte alltför olik många småbarnsföräldrars (även om detta onekligen är en dimension och på en nivå  de flesta slipper) . Allt handlar inte längre om autism. Sonen mår bra - om än autistisk. Vi andra mår bra. Vi är glada och lever ett bra & trevligt familjeliv. Känner oss inte så ovanliga längre. Klyscha kanske, men glädjen över alla små framsteg och det man har blir så mycket tydligare.

Vår dotter fick sin grunddiagnos (autism och ADHD) som 3-åring och diagnosen lindrig utv.störning för ett par år sedan. Igår fyllde hon 16 år. Har det varit tufft? Ja. Periodvis t.o.m. Mkt tufft. Är vi lyckliga? Ja, mycket! Familjen har utökats med ytterligare 3 barn efter henne och vi lever ett hyfsat normalt familjeliv (vad det nu är). Vissa saker får vi dock passa på att göra när storasyster är på korttids men det handlar bara om planering. Kanske att vi är tightare än många andra familjer eftersom vi gör nästan allt tillsammans hela familjen. Men om det har med hennes autism att göra eller inte det vet jag inte.

Lycklig vet jag inte men jag är nöjd i det stora hela. Vi är som Jebba skriver, en otroligt tajt familj som lever nära varandra och som lever mer här och nu. Vi har blivit bättre människor tror jag och det tycker jag är en stor vinst i det stora hela. Tufft som sjutton fast vi har flera funktionshinder och Plorp som är autistisk har många fler funktionshinder plus ganska grav utvecklingsstörning vilket inte gör livet lättare. Men jag hade varit en mindre lycklig människa om inte Plorp funnits, han gör mig glad, får mig att känna mig betydelsefull, älskad och han roar oss alla med sina hyss och upptåg samt sitt smittande skratt.

Så allt som allt, summasumarum, nej, jag är inte olycklig pga mitt barn nej, tvärtom.

Vårt barn fick sin autismdiagnos för ett halvår sedan. Vi (eller kanske mest jag) hamnade i en djup kris. Autism liksom. Så defintivt. Det var alltså inte bara någon slags fas, något som kommer att gå över..... Remiss till barnhabilitering. Träning. En oerhörd oro för hur framtiden skulle bli. Jag läste hans utredning gång på gång och ville inte riktigt ta till mig att detta är bilden av hur mitt barn fungerar....

Men samtidigt....lättnad. Jaha, är det DÄRFÖR han är som han är! OK, nu har vi en diagnos. Det finns stöd att få. Man kan jobba med detta. Anpassa. Träna.

Om vi är lyckliga? Ja, ibland är vi väldigt lyckliga men ibland är vi väldigt olyckliga. Jag är övertygad om att det kommer att bli bättre på sikt. Det kommer att komma dalar och det kommer att komma toppar......  På något sätt är det också så att detta har fått mig att värdera sådant som verkligen är viktigt. Att kunna bli glad (sanslöst glad!) de stunder då allting bara fungerar. Att kunna höja blicken och bortse från småsakerna.