Ni som har barn med autism: Är ni lyckliga?

Har en kille med Autsimliknande tillstånd och är jätteglad över honom såklart.

Däremot var det en liten kris under utredningstiden samt alldeles när han fått diagnosen, en stark oro över hur livet skulle bli, vad folk skulle säga och vilket liv barnet skulle få, skulle han bli vuxen? Klara att leva själv? Skaffa en partner osv...Eller skulle det bli särskilt boende, särksola osv...det var mycket som snurrade i huvudet.

Är 3 år sedan han fick diagnos,och idag känner jag absolut inte så, dels tror jag sonen kommer att klara sig utmärkt och dels har jag fått en chans att berabeta mig oro och mina "fördommar" så att säga samt få perspektiv på det.

Jobbar inom pstkiatrin så jag har träffat många med NPF tex som blivit väldigt missförstådda och självklart mår jättedåligt och inte alls fått det stödet från det att de var små som de kanske skulle behövt utan istället stryk och kränkningar vilket ju gjort dem mer "handikappade" än vad de skulle kunnat ha varit, efter en lång funderare över det övergick min oro och sorg till att istället finna vägar att underlätta för mitt barn att redan tidigt få det stöd, hjälp och insatser som behövs för att han skall kunna utvecklas så bra han bara kan.

Kan det vara så att det kommit lite som en chock för dig TS att det blev väldigt tydligt/defintivt nu när utredningen startat och att du fortfarande är i ett berarbeteningstadie i det hela?

Mitt tips är att du tillåter dig vara orolig och sörja över att det kanske inte blev precis som du tänkte från början och ev skaffar en samtalskontakt att bolla med.
Kan tillägga att det för många kan bli en kris så att säga när det är dags för utredning och när barnet fått diagnos och man inte vet hur framtiden kommer att te sig.