Ni som har barn med autism: Är ni lyckliga?

Vårt barn fick sin autismdiagnos för ett halvår sedan. Vi (eller kanske mest jag) hamnade i en djup kris. Autism liksom. Så defintivt. Det var alltså inte bara någon slags fas, något som kommer att gå över..... Remiss till barnhabilitering. Träning. En oerhörd oro för hur framtiden skulle bli. Jag läste hans utredning gång på gång och ville inte riktigt ta till mig att detta är bilden av hur mitt barn fungerar....

Men samtidigt....lättnad. Jaha, är det DÄRFÖR han är som han är! OK, nu har vi en diagnos. Det finns stöd att få. Man kan jobba med detta. Anpassa. Träna.

Om vi är lyckliga? Ja, ibland är vi väldigt lyckliga men ibland är vi väldigt olyckliga. Jag är övertygad om att det kommer att bli bättre på sikt. Det kommer att komma dalar och det kommer att komma toppar......  På något sätt är det också så att detta har fått mig att värdera sådant som verkligen är viktigt. Att kunna bli glad (sanslöst glad!) de stunder då allting bara fungerar. Att kunna höja blicken och bortse från småsakerna.