heteronormen

puff

Jag förstår inte frågan, riktigt, kan du utveckla?

Jo.... om jag får skriva helt osorterat o bara massa trådar då... för jag vill inte styra eventuella svar utan mer höra andras tankar. Är det okej?
jag lever själv i ett enkönat äktenskap. VI pratar då o då om att vi är B-laget *ler snett* Att hela samhället styrs av någon slags heteronorm. Visst är det så att flertalet är hetero, men varför är det för vissa så hotfullt med avvikare? Avvikare i sexuell läggning eller att man uppfostrar sin flicka att man får vara tuff eller låter sin pojke gå till dagis i ballerina dräkt. Flickors kön får inget namn men pojkars pratar man vitt o brett om när de är små.
En fråga jag funderar på är hur ser ni andra det, vilka heteronorma regler lever i tysthet kring oss?

Mycket intressant frågeställning, jag ska försöka svara & ber om ursäkt ifall jag uttrycker mig klumpigt.

Jag tycker att heteronormen genomsyrar hela samhällslivet idag. Jag anser att vi uppfostrar våra barn till att passa in i denna norm t ex i hur vi klär dem, vad vi uppmuntrar dem till, vilka egenskaper vi gärna framhäver, tonar ned etc.

Att heteronormen är så stark tror jag delvis beror på att vi har behov att tillhöra/känna gemenskap. Men vi tillhör en "vi-grupp" måste det ju finnas en "de-grupp" också, i vilken alla de finns som inte är så oss. Vi definierar oss alltså genom andra, genom de som inte är som oss. Egentligen vet vi inte hur de är, vi har bara en föreställning om hur vi tror att "de andra" är.

Genom att "vi" definiererar oss om hetero och kallar detta för normalt, blir alla andra avvikare. Men om vi tittar närmare så är det inte alltid lika självklart vem som tillhör vilken grupp. Därför överdriver vi ibland vissa attribut. T ex "vet" vi ju att alla lesbiska kvinnor är manhaftiga och alla bögar är feminina. Dessa stereotyper upprepas ständigt och jämt men alltför få människor funderar vidare över om detta faktiskt stämmer. För min egen del är jag övertygad om att det inte är så.

Ett annat sätt att befästa heteronormen är att säga att i ett homosexuellt förhållande är den ena alltid "mer kvinna" och den andra "mer man", kanske i ett försök att förstå något som man inte är bekant med. Då har man, tycker jag, anpassat det homosexuella förhållandet till heteronormen. Det som inte man förstår försöker man göra om så att det passar de rådande normerna.

Så tänker jag, hoppas att du förstår vad jag menar! Ska fundera vidare.

Jag instämmer i Hjärnladyns inlägg och lägger till:

För mig känns det som att väldigt många är omedvetna om inte bara begreppet heteronormativ utan också hur heteronormen påverkar oss. Istället hänvisar man till biologiska faktorer och att det skulle finnas något slags allmängiltigt beteende som är "rätt". att avvika från det "rätta" beteendet blir då "fel". Det gör mig ofta frustrerad i diskussioner när människor envist hävdar att "män är..." och "kvinnor är..." utan att reflektera över varför eller vara medvetna om skillnaden mellan kön och genus.

Jag tror att vi alla skulle vinna på om fler blev insatta i frågan. Kanske borde begreppet heteronormativ diskuteras redan på gymnasiet?

Självklart är det okej! Jag bara undrade om det var något speciellt sammanhang det gällde

Jag har också funderat på varför en del känner sig hotade av avvikare, men jag har en fördom om varför en del män känner sig hotade av homosexuella män, nämligen att de är lite bisexuella själva. De är rädda att någon ska komma på dem om de inte stöter bort homosexuella på ett tydligt och aggressivt sätt. Lite på samma sätt som folk känner sig hotade när man inte vill dricka alkohol i ett sällskap, "vaddå, tror du att du är bättre än oss?" De tror att jag ser ner på dem och dömer dem.

Själv är jag naturligtvis _väldigt_ tolerant och förlåtande på alla sätt och vis och låter alla vara precis som de själva vill

Jag lever verkligen i heteronormen, är kvinna, gift med en man och vi har ett gemensamt biologiskt barn. Jag skulle inte vilja att min dotter blev en "avvikare", men jag hoppas och tror att jag skulle låta henne vara det om hon själv valde det. Anledningen till att jag inte vill det är att jag tycker det är jobbigt att vara annorlunda, speciellt i skolan. Jag vill att hon ska slippa bli mobbad helt enkelt. Jag klär i henne i "flickkläder", för att hon är en flicka, men vi (jag och min man) undviker spetsar och volanger för att vi inte själva tycker det är snyggt. Men hon har en del "pojkkläder" också, bla för att vi har "ärvt" av hennes kusiner som är pojkar.

Jag är emot att homosexuella par uppfostrar barn, men det är inte för att jag tror att de inte är bra föräldrar, utan för att jag inte tycker att samhället i övrigt är moget för det, jag tror att sådana barn kommer att bli mobbade.

Mja, nåt som blir rätt uppenbart här på FL är väl att man som kvinna faktiskt förväntas vilja ha barn. Det känns som tillhörande heteronormativt tänkande.

vad tänker ni om hur vi uppfostrar våra barn att fortsätta bära de här värderingarna, upprätthålla de här heteronormerna? Åh vad roligt att flera tänkt så mycket på det här!

Oj, vad skönt med en tråd men en intelligent och reflekterande diskussion!

Jag lever, som nån ovan, också mitt i heteronormen (manlig sambo, gemensamt barn), men försöker tänka på att inte se det hela som en norm, det är bara så som vi råkar ha det. Jag försöker också tänka på att inte omedvetet klistra på sonen en "kill-roll!, men attans, vad svårt det är. Dessutom kan jag ibland komma på mig själv att tänka att det är skönt att jag har en kille, för då behöver jag inte oroa mig lika mycket för att han ska bli särbehandlad på dagis bara för sitt köns skull. För att sekunden efter skämmas ögonen ur mig, för han blir ju precis lika särbehandlad som en tjej skulle blivit, bara på ett annat sätt. (Nu tänker jag på saker som tex att en tjej förväntas vara snäll och blid osv.) Jag vill ju att min son ska kunna visa sig svag när han blir större, eller pyssla med dockor om han nu vill det, likväl som en dotter skulle förväntas visa tåga och ryggrad.
För att inte tala om det här med kläder! Snacka om att klistra på könsrollerna redan i spädisåren

Jag har funderat en hel del på det i mitt arbete också (läkare) där det ofta ingår att kartläggapatientens sociala situation. Och det kan ibland vara svårt att fråga på ett öppet sätt. Det har ju hänt att jag frågat en kvinnlig patient om hon har man och barn och fått svaret ; nej, kvinna och barn., varefter jag skämdes som en gris. Även här måste man ju vara medveten.

Jag har svårt att se att vi kan göra så mycket åt det. Sådana förändringar kommer långsamt och det beror på att det är så mycket av det som är omedvetet. Jag håller med Lady Namárië om att det borde diskuteras i skolan, kanske skulle genusvetenskap ingå som ämne från gymnasiet och uppåt?

Men är allt som heteronormativ innebär av ondo då? Problemet är väl när så kallade typiskt kvinnliga egenskaper värderas lägre än så kallade manliga egenskaper? Det är vår inställning som är felaktig. Jag skriver vår, för jag har också den typen av åsikter, har jag märkt.
Fast nu blev det visst lite OT, intressant, jag har faktiskt inte funderat så mycket på sånt här.

Nej det är ju inte svart eller vitt....så kanjag inte se det. jag är inte intresserad av rätt o fel så mycket som av hur det är, hur det förändras, påverkar oss o omedvetet formar o får oss att göra våra val osv.

Lady Namárie:

Jag instämmer i ditt tillägg!

Millans hustru:

Jag tycker att det var jättebra att du tog upp den här diskussionen. Nu till din nästa fråga, nämligen om upprätthållandet av heteronormen.

Jag tycker inte alls det är bra att denna norm är så stark och ibland verkar helt orubblig. Jag upplever den som hämmande, också jag hämmas ibland även om jag inte alls vill det. Den gör att vi dömer människor efter hur vi tror att de är, endast genom att avläsa synliga "fakta", i detta fall främst kön. Jag gör också så ibland, väljer den "lätta" vägen, även om jag vet att det inte är det bästa sättet.

Jag tror att det ger en trygghet till oss, att vi kan läsa av eller rättare sagt tror att vi kan läsa av människors personlighet genom att bara titta på dem. För vad händer t ex i de fall då vi inte kan könsbestämma en människa, det är ganska ovanligt, men de flesta av oss blir obekväma till mods, då vi inte kan läsa av på "etiketten" hur vi ska bemöta människan.

På samma sätt blir förstås jag bedömd av andra människor, främst utfrån mitt kön. Andra tar för givet att jag är gift/sambo/tillsammans med en person av motsatt kön. Jag försöker att undvika att fråga om en person har flickvän/pojkvän och istället bara fråga om hon/han är tillsammans med någon. Därför frågar jag också en okänd mamma om det är en pojke eller flicka som ligger i vagnen, trots blå/rosa kläder. Det sistnämnda har jag förstått att föräldrar kan ta illa upp av, då de tror att deras barn inte ser tjejig/pojkig ut. Oups, jag försöker ju bara undvika att trampa i heteronormklaveret, men sätter istället min fot på någons ömma tå.

oj vad kul att så många engagerar sig! jag funderar då vidare...
om jag väljer att göra allt jag bara kan för att uppfostra min dotter utanför dessa normer, försöka behandla henne så som jag tycker är riktigt istället för att placera henne i hennes flickblida roll.... var går gränsen? jag menar, jag ser att det kan göra henne gott till viss del att få bekväma kläder att leka ute i (flickkläder tål mindre o värmer mindre än pojkkläder. strumpbyxor för små pojkar värmer hela magen, flickors är lägre i midjan...) men om jag går för långt så komemr hon betraktas som udda av omgivningen o hon kommer komma oförberedd ut i samhället. ha svårt att förstå vem hon är i sammanhanget?

Millans hustru:

Jag tror att barn kan stärkas av att uppfostras som individer istället för kön. Det är nog bra att visa barn olika möjligheter och på så sätt ge dem större spelrum som sträcker sig utanför de traditionella könsrollerna.

Jag tror dock inte att ett barn kommer att bli vilset och få svårt att förstå olika sociala sammanhang på grund av en sådan uppfostran av föräldrarna. Mitt främsta argument till detta är att det finns många andra som har ett stort inflytande på barnet, t ex morföräldrar, lärare, kompisar, grannar osv. Barnet får intryck från många olika personer i omgivningen och kommer antagligen ändå att lära sig vad det innebär att ha ett kön och således anpassas till heteronormen.

Så tyvärr (jag skriver tyvärr, för jag tycker att att vi uppfostras allför mycket till hur vi förväntas vara istället för hur vi skulle kunna bli) kommer föräldrarnas uppfostran inte få fullt genomslag i sammanhanget, eftersom det finns så många andra inblandade. Men jag tror ändå att föräldrar som uppmuntrar sina barn att agera utanför de givna ramarna där barnen tillåts både att vara starka, stojiga, mjuka och tysta, ger sina barn en grundtrygghet och god självkänsla, vilket är det kanske allra viktigaste att ha med sig ut i livet.

Millans hustru:
"så komemr hon betraktas som udda av omgivningen o hon kommer komma oförberedd ut i samhället. ha svårt att förstå vem hon är i sammanhanget?"

Att betraktas som lite udda av omgivningen tycker jag inte gör något. Om man blir uppfostrad med att hela tiden tycka att man själv är störst, bäst och vackrast som man är, blir det inget större problem. barn (kanske främst tonåringar?) är ju suveräna på att känna sig udda och utanför ändå, vare sig de är "modeoffer" eller "kufar". Oförberedd ut i samhället kommer man inte - samhället är ju runt en från den dag man föds, även om föräldrarna är viktiga är de definitivt inte ensamma om att uppfostra en.

Det är ju så (i de flesta fall), att även om du bara skulle ge din dotter lego och bilar kommer hon ändå att få dockor, låtsasköksgrejer och rosa pryttlar av omgivningen. Så jag tror inte att man som förälder behöver lägga ens en sekunds tanke på att se till att inte ge sina flickor tillräckligt mycket flickighet eller pojkar pojkighet. Det viktiga är att framhålla att man inte vore en sämre, eller mindre, kvinna för att man skulle spotta, meka med bilar och gå bredbent, eller en sämre man om man skulle ta hand om hushållet och sy familjens kläder. Att utöka begreppen "kvinnligt" och "manligt" tills de båda står för "mänskligt".

Så att, så länge samhället drar åt ett håll (flickor i rosa, pojkar i blått, och mamma och pappa i varje familj om man ska överdriva) tror jag inte att det är någon fara att som förälder försöka väga upp det genom att erbjuda sina barn alla möjligheter i världen, oavsett deras kön. Så länge man inte slår över och börjar förbjuda allt som vanligtvis hör till heteronormen, förbjuder dottern att ha dockor, eller försöker få okonventionella familjer att framstå som _bättre_ än kärnfamiljer (i någon form av mysko "positiv rasism"-analogi), osv.

Jag har förstås inga barn själv, kan bara utgå från min egen (och vänners) uppväxt när jag pratar om sådant här.

Slänger ut en fråga bara, har inte tid till ett långt resonemang; Varför är det för de flesta (även här på tråden, tror jag) ett så mycket kortare steg att ge sin tjej bilar än att ge sin kille rosa kläder? Ett exempel;Jag hittade rosa camobyxor i våras, och tyckte det hade varit urcoolt på min son ( camobyxor som fenomen tycker jag är lite fåniga, men rosa hade varit roligt) men alla mina "mammakompisar" blev förfärade och tyckte att det var synd om Joel som skulle tvinags ha dem.

Sopheia:
För att de traditionellt sett manliga värden ur ett samhällsperspektiv har varit högre värderade? (Det har setts som bättre att vara rik och framgångsrik i affärslivet t.ex. än att vara en bra förälder med ett fint skött hem - två traditionellt sett typiskt manliga resp. kvinnliga områden.)

Med andra ord har det varit "vettigt" att konstatera att kvinnor är förfördelade som varit (förut, alltså) hänvisade till hemmet, och i jämställdhetsrörelsens begynnelse fanns det _verkligen_ bara en tanke på att försöka ge kvinnor det män har fått[1]. Alltså har det blivit betydligt mer "normalt" för en kvinna att försöka passa in bättre i den manliga världen, eftersom det som förut ansågs vara männens regioner också var det som var sett som mer eftersträvansvärt, medan det var svårt att begripa varför en man skulle vilja "byta ner sig" genom att kämpa för att få vara hemmafru. ...och den inställningen visar sig ända ner i att det är (eller i alla fall har varit) smart att låta dottern leka med lego, men suspekt att låta sonen leka med Barbie.

Ah, det är min teori i alla fall. (Den finns säkert som etablerad teori också, det skulle inte förvåna mig.)

[1] Medan det idag blir mer och mer vanligt att man pekar på att både män och kvinnor lider av att vi har de könsroller vi har idag.

Sopheia--> Jag tror det, väldigt förenklat, handlar om att den osynliga könshierarkin som innefattas i heteronormen. En flicka som gör "pojkiga" saker eller bär "pojkiga" attribut siktar uppåt på "könsskalan", medan en pojke som bryter mot normen glider neråt.

Så nkelt är det förstås inte, eftersom en kvinna som bryter mot heteronormen ofta stämplas som "okvinnlig", vilket kan ses som nog så illa som att vara "omanlig", men tendensen finns där. Tjejer som kan mecka med bilar är fortfarande tjejer med ett charmigt särdrag (här förutsätter man att hon _egentligen_ vill ha man och barn, och kommer att rätta in sig i ledet när det händer), men killar som dansar balett kan ju bli - *flämt* - homosexuella! Män som gör "kvinnliga" saker hotar heteronormen på ett helt annat sätt, eftersom den är uppbyggd utifrån "vit medelålders man-perspektivet".

Nu blev det rörigt. Jag är trött, och min son tjora lite väl mycket. Föremodligen beroende på att den en storlek för stora pyjamasen han har på sig är köpt på tjejavdelningen och sitter så hårt i armarna att jag måste klippa upp muddarna. *suck* Hoppas det går att få rätsida på vad jag menar.

Danbala--> "Att utöka begreppen "kvinnligt" och "manligt" tills de båda står för "mänskligt"."

Oerhört välformulerat! Tummen upp!

Tio år gammal tråd... Herregud då var jag tre år! Någon av er som fortfarande är aktiva här?