heteronormen

Mycket intressant frågeställning, jag ska försöka svara & ber om ursäkt ifall jag uttrycker mig klumpigt.

Jag tycker att heteronormen genomsyrar hela samhällslivet idag. Jag anser att vi uppfostrar våra barn till att passa in i denna norm t ex i hur vi klär dem, vad vi uppmuntrar dem till, vilka egenskaper vi gärna framhäver, tonar ned etc.

Att heteronormen är så stark tror jag delvis beror på att vi har behov att tillhöra/känna gemenskap. Men vi tillhör en "vi-grupp" måste det ju finnas en "de-grupp" också, i vilken alla de finns som inte är så oss. Vi definierar oss alltså genom andra, genom de som inte är som oss. Egentligen vet vi inte hur de är, vi har bara en föreställning om hur vi tror att "de andra" är.

Genom att "vi" definiererar oss om hetero och kallar detta för normalt, blir alla andra avvikare. Men om vi tittar närmare så är det inte alltid lika självklart vem som tillhör vilken grupp. Därför överdriver vi ibland vissa attribut. T ex "vet" vi ju att alla lesbiska kvinnor är manhaftiga och alla bögar är feminina. Dessa stereotyper upprepas ständigt och jämt men alltför få människor funderar vidare över om detta faktiskt stämmer. För min egen del är jag övertygad om att det inte är så.

Ett annat sätt att befästa heteronormen är att säga att i ett homosexuellt förhållande är den ena alltid "mer kvinna" och den andra "mer man", kanske i ett försök att förstå något som man inte är bekant med. Då har man, tycker jag, anpassat det homosexuella förhållandet till heteronormen. Det som inte man förstår försöker man göra om så att det passar de rådande normerna.

Så tänker jag, hoppas att du förstår vad jag menar! Ska fundera vidare.

Lady Namárie:

Jag instämmer i ditt tillägg!

Millans hustru:

Jag tycker att det var jättebra att du tog upp den här diskussionen. Nu till din nästa fråga, nämligen om upprätthållandet av heteronormen.

Jag tycker inte alls det är bra att denna norm är så stark och ibland verkar helt orubblig. Jag upplever den som hämmande, också jag hämmas ibland även om jag inte alls vill det. Den gör att vi dömer människor efter hur vi tror att de är, endast genom att avläsa synliga "fakta", i detta fall främst kön. Jag gör också så ibland, väljer den "lätta" vägen, även om jag vet att det inte är det bästa sättet.

Jag tror att det ger en trygghet till oss, att vi kan läsa av eller rättare sagt tror att vi kan läsa av människors personlighet genom att bara titta på dem. För vad händer t ex i de fall då vi inte kan könsbestämma en människa, det är ganska ovanligt, men de flesta av oss blir obekväma till mods, då vi inte kan läsa av på "etiketten" hur vi ska bemöta människan.

På samma sätt blir förstås jag bedömd av andra människor, främst utfrån mitt kön. Andra tar för givet att jag är gift/sambo/tillsammans med en person av motsatt kön. Jag försöker att undvika att fråga om en person har flickvän/pojkvän och istället bara fråga om hon/han är tillsammans med någon. Därför frågar jag också en okänd mamma om det är en pojke eller flicka som ligger i vagnen, trots blå/rosa kläder. Det sistnämnda har jag förstått att föräldrar kan ta illa upp av, då de tror att deras barn inte ser tjejig/pojkig ut. Oups, jag försöker ju bara undvika att trampa i heteronormklaveret, men sätter istället min fot på någons ömma tå.

Millans hustru:

Jag tror att barn kan stärkas av att uppfostras som individer istället för kön. Det är nog bra att visa barn olika möjligheter och på så sätt ge dem större spelrum som sträcker sig utanför de traditionella könsrollerna.

Jag tror dock inte att ett barn kommer att bli vilset och få svårt att förstå olika sociala sammanhang på grund av en sådan uppfostran av föräldrarna. Mitt främsta argument till detta är att det finns många andra som har ett stort inflytande på barnet, t ex morföräldrar, lärare, kompisar, grannar osv. Barnet får intryck från många olika personer i omgivningen och kommer antagligen ändå att lära sig vad det innebär att ha ett kön och således anpassas till heteronormen.

Så tyvärr (jag skriver tyvärr, för jag tycker att att vi uppfostras allför mycket till hur vi förväntas vara istället för hur vi skulle kunna bli) kommer föräldrarnas uppfostran inte få fullt genomslag i sammanhanget, eftersom det finns så många andra inblandade. Men jag tror ändå att föräldrar som uppmuntrar sina barn att agera utanför de givna ramarna där barnen tillåts både att vara starka, stojiga, mjuka och tysta, ger sina barn en grundtrygghet och god självkänsla, vilket är det kanske allra viktigaste att ha med sig ut i livet.