heteronormen
Oj, vad skönt med en tråd men en intelligent och reflekterande diskussion!
Jag lever, som nån ovan, också mitt i heteronormen (manlig sambo, gemensamt barn), men försöker tänka på att inte se det hela som en norm, det är bara så som vi råkar ha det. Jag försöker också tänka på att inte omedvetet klistra på sonen en "kill-roll!, men attans, vad svårt det är. Dessutom kan jag ibland komma på mig själv att tänka att det är skönt att jag har en kille, för då behöver jag inte oroa mig lika mycket för att han ska bli särbehandlad på dagis bara för sitt köns skull. För att sekunden efter skämmas ögonen ur mig, för han blir ju precis lika särbehandlad som en tjej skulle blivit, bara på ett annat sätt. (Nu tänker jag på saker som tex att en tjej förväntas vara snäll och blid osv.) Jag vill ju att min son ska kunna visa sig svag när han blir större, eller pyssla med dockor om han nu vill det, likväl som en dotter skulle förväntas visa tåga och ryggrad.
För att inte tala om det här med kläder! Snacka om att klistra på könsrollerna redan i spädisåren
Jag har funderat en hel del på det i mitt arbete också (läkare) där det ofta ingår att kartläggapatientens sociala situation. Och det kan ibland vara svårt att fråga på ett öppet sätt. Det har ju hänt att jag frågat en kvinnlig patient om hon har man och barn och fått svaret ; nej, kvinna och barn., varefter jag skämdes som en gris. Även här måste man ju vara medveten.