heteronormen

Mja, nåt som blir rätt uppenbart här på FL är väl att man som kvinna faktiskt förväntas vilja ha barn. Det känns som tillhörande heteronormativt tänkande.

Millans hustru:
"så komemr hon betraktas som udda av omgivningen o hon kommer komma oförberedd ut i samhället. ha svårt att förstå vem hon är i sammanhanget?"

Att betraktas som lite udda av omgivningen tycker jag inte gör något. Om man blir uppfostrad med att hela tiden tycka att man själv är störst, bäst och vackrast som man är, blir det inget större problem. barn (kanske främst tonåringar?) är ju suveräna på att känna sig udda och utanför ändå, vare sig de är "modeoffer" eller "kufar". Oförberedd ut i samhället kommer man inte - samhället är ju runt en från den dag man föds, även om föräldrarna är viktiga är de definitivt inte ensamma om att uppfostra en.

Det är ju så (i de flesta fall), att även om du bara skulle ge din dotter lego och bilar kommer hon ändå att få dockor, låtsasköksgrejer och rosa pryttlar av omgivningen. Så jag tror inte att man som förälder behöver lägga ens en sekunds tanke på att se till att inte ge sina flickor tillräckligt mycket flickighet eller pojkar pojkighet. Det viktiga är att framhålla att man inte vore en sämre, eller mindre, kvinna för att man skulle spotta, meka med bilar och gå bredbent, eller en sämre man om man skulle ta hand om hushållet och sy familjens kläder. Att utöka begreppen "kvinnligt" och "manligt" tills de båda står för "mänskligt".

Så att, så länge samhället drar åt ett håll (flickor i rosa, pojkar i blått, och mamma och pappa i varje familj om man ska överdriva) tror jag inte att det är någon fara att som förälder försöka väga upp det genom att erbjuda sina barn alla möjligheter i världen, oavsett deras kön. Så länge man inte slår över och börjar förbjuda allt som vanligtvis hör till heteronormen, förbjuder dottern att ha dockor, eller försöker få okonventionella familjer att framstå som _bättre_ än kärnfamiljer (i någon form av mysko "positiv rasism"-analogi), osv.

Jag har förstås inga barn själv, kan bara utgå från min egen (och vänners) uppväxt när jag pratar om sådant här.

Sopheia:
För att de traditionellt sett manliga värden ur ett samhällsperspektiv har varit högre värderade? (Det har setts som bättre att vara rik och framgångsrik i affärslivet t.ex. än att vara en bra förälder med ett fint skött hem - två traditionellt sett typiskt manliga resp. kvinnliga områden.)

Med andra ord har det varit "vettigt" att konstatera att kvinnor är förfördelade som varit (förut, alltså) hänvisade till hemmet, och i jämställdhetsrörelsens begynnelse fanns det _verkligen_ bara en tanke på att försöka ge kvinnor det män har fått[1]. Alltså har det blivit betydligt mer "normalt" för en kvinna att försöka passa in bättre i den manliga världen, eftersom det som förut ansågs vara männens regioner också var det som var sett som mer eftersträvansvärt, medan det var svårt att begripa varför en man skulle vilja "byta ner sig" genom att kämpa för att få vara hemmafru. ...och den inställningen visar sig ända ner i att det är (eller i alla fall har varit) smart att låta dottern leka med lego, men suspekt att låta sonen leka med Barbie.

Ah, det är min teori i alla fall. (Den finns säkert som etablerad teori också, det skulle inte förvåna mig.)

[1] Medan det idag blir mer och mer vanligt att man pekar på att både män och kvinnor lider av att vi har de könsroller vi har idag.