Vi som väntar marsbebis 2012 :-)

Hahaha. Åh ja jag önskar att jag också kunde känna så. Väntar på att få gå och prata om min förlossningsrädsla,men dom är ju så jäkla sega! :(
 

Jo,det var min första förlossning.. Såklart är det värt det i slutändan. Jag var inte så nervös innan,jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig förutom den värsta smärtan jag någonsin känt.
Så det blev lite av en chock när det var en miljon gånger värre. 
Min förlossning var ändå snabb (3 timmar) men det var nog det som gjorde all smärta så intensiv.  Jag minns mest bara en massa smärta,förlorade blod och sprack väldigt mycket.

Förlåt! Jag vill inte skrämmas och jag tycker inte om många kommentarer som släpps till kvinnor som inte fött än (typ hur jääävla ont det gör,alla skräckhistorier om att folk spricker hela vägen osv för allt är ´väldigt individuellt,visst det gör ju ont men för vissa är det ju inte sååå hemskt och många glömmer ju fort!)

Hur som helst så vill jag hinna prata med nån på norea mottagningen och prata egenom förlossningen och vill ha deras ord på att jag får komma in när jag själv vill så jag (kanske) hinner få bedövning. (Om det känns nödvändigt såklart!)

Just nu tänker jag mest på om jag har alla hästar hemma som tänker göra om det haha. Nej skämtåsido, det är ju såå värt det i slutet när man ligger med sin underbara bebis där! 

Lokesmami, usch, jag lider med dig... Jag använder bältet när jag ska gå nånstans, till och från jobbet, men det börjar bli lite problem med att gå... Jag ska till bm om ca två veckor, får diskutera det med henne och kanske be att få träffa läkaren, eller hur funkar det?

Sofia, ja, jag fick vad som kallas en total sfinkterruptur grad 3 och 4. Det är vad man kallar att spricka hela vägen, även ringmuskeln gick rakt av. Jag opererades i nån timme efteråt och de lyckades laga mig väldigt bra. Men däremot är det alldeles för stora risker med en vaginal förlossning för mig, så läkarna säger att det inte är ett alternativ. För mig :) Det är synd, för att föda barn är det absolut häftigaste jag nånsin varit med om, och jag hade väldigt gärna gjort det igen. Men med facit i hand så var det ett halvtufft år efter förlossningen...

Jag hoppas att jag inte skrämmer någon, och kan trösta med att det bara är 3% som råkar ut för det jag råkade ut för, det är väldigt ovanligt :)

Ska man kissa innan Ultraljudet?

Hur får ni tag i avsnitten?

Går dom inte att se på TV4 play eller vilken kanal dom nu sändes på?

Stort grattis till alla er som haft lyckade UL och lycka till ni som har det imorgon!:) Är så avis för det är mer än en vecka kvar!! Nästa onsdag eftermiddag är det dags!  Fast även om allt såg ok ut i v 13 är jag ändå jättenervös att det inte ska vara bra. Att något är fel eller så! Men det kanske är normalt? Tror det känns så för att jag inte känner av bebis alls, är i v 18 nu och det känns ju som att man är helt ogravid förutom magen som är svullen! 
Vill känna bebis snart! 

Hej
Måste skriva av mig, mitt RUL blev inte som jag tänkt mig. Barnet har missbildade fötter =(
Igår åkte jag inte till gyn på grund av en mindre blödning samt ömmande sammandragningar. Det visade sig att jag har en liten "flärp/skinflisa" som lossnat från livmodertappen, denna var lite lätt blödande. De tog cellprov och jag måste vänta 3 veckor på svar =( I övrigt såg allt bra ut, tappen var sluten och blödningen kom inte från livmodern.
Eftersom jag hade inbokat RUL senare under dagen sa läkaren på gyn att jag kunde gå och kolla om jag kunde få komma tidigare så att jag inte behövde åka tillbaka igen. Tid fanns.
Kvinna gick igenom bebisen, allt såg bra ut. Mot slutet säger hon att hon tycker att bebisens fötter har en konstig vinkel, vilket jag också ser på skärmen. Båda fötterna starkt vinklade inåt! Panik, ska vi få ett handikappat barn!
Kvinnan hämtar en läkare som konstaterar det samma. Läkaren börjar nu prata om kromosomfel och undrar om vi gjort något test tidigare, vilket vi inte har. Han säger att det finns en högre risk för kromosomfel hos barn som har missbildade fötter (klumpfot). Han frågor om vi vill göra ett fostervattensprov. Jag har full panik, gråter hysteriskt och skakar massor. Jag ville göra det på en gång! Läkaren sticker mig två gånger då han misslyckas en gång. Vi åker ifrån sjukhuset helt i chock och i tron att vi kommer att få ett barn med någon kromosomavvikelse.
Vi måste nu vänta en hel vecka på besked om det finns något kromosfel. Om felet bara finns i fötterna kommer vi bli kallad till specialist i Uppsala (bor i Sundvall) inom två veckor.
Om bebisen bara har fel på fötterna har jag läst mig till att prognosen är god, att alla lär sig gå. Det kommer dock bli en lång och jobbig process med massor av skenor, gips, operationer och rehabilitering. Min oro är dock om det finns någon ytterligare missbildning som man inte har sett.
Om det finns kromosomfel kommer vi stå inför beslutat att behålla eller ta bort fostret.
Finns det någon av er som har barn eller känner till barn som genomgått detta, dvs klumpfot? Hur har det gått?
Jag försöker tänka positivt, att det bara är fötterna. Men väldigt ofta skenar tankarna iväg till det värsta. Ofta vill jag bara få bort bebisen och önskar att jag aldrig blivit gravid. Jag har min två friska söner som betyder allt för mig. Vill inte att dom ska behöva lida för att de får ett syskon som inte är friskt. Hela ens liv kan komma att förändras, vilket kan påverka både sönerna och äktenskapet negativt. Funderingar kring om jag kan älska ett missbildat barn kommer också. Sedan igår känner jag inte samma känslor för bebisen, vill knappt känna den sparka. Tänker på de missbildade fötterna när jag känner bebisen sparka. Hämska tankar!
Ja, som ni märker tankarn är många och far och flyger mellan olika ämnen.
Jag hoppas verkligen att ni inte behöver genomgå en liknade process.