Agnesmamma skrev 2012-02-06 16:17:11 följande:
Tack tjejer för era fina inlägg och omtanke.
Stinis: Hon fyllde fem år nu i januari så jag tänkte att isåfall så skulle hon få gå klart dagis däruppe hos honom så kunde hon börja skolan här hos mig istället så slipper hon byta dagis igen mitt ialltihop.
Jempa: Nä jag stretade och kämpade verkligen för att han skulle stanna kvar här i stan dels för hennes skull men även för min men han "hotade" bara med att då skulle hon minsann inte ha nån pappa kvar för han mådde så dåligt och allt vad han nu kunde komma på för stunden för att slippa att stanna kvar här. Så det hela slutade bara med att han flyttade härifrån, vilket har varit det mest negativa som nånsin kunde hända för oss alla.
Quatterin: Det är verkligen fruktansvärt att se henne åka ifrån mig varenda gång. Det slutar ALLTID med att hon börja gråta och sen kan jag inte hålla tårarna tillbaka så då går jag iväg och gråter jag med.
Men jag hoppas att han hittar någon annan så att han kan bli lyckligare och fokusera lite på henne oxå så att han slipper att vara så bitter hela tiden.
Det värsta är nog att han kan ringa/skicka sms om att jag har glömt att stoppa ner nånting i hennes väska som hon skulle ha med sig, topsa hennes öron(hon har mycket problem med dem) att jag helt enkelt inte serva henne så mycket som han gör med henne om allting. När hon är hemma hos mig/oss så brukar vi uppmuntra henne till att göra så mycket som möjligt själv men det gör absolut inte han. Hon får inte göra nånting själv för honom för hon kan förstöra eller göra fel. Blir så arg! Hon är ju ändå fem år och är väldigt duktig och intilligent för sin ålder, men det ser inte han.
Sen har jag förstått det att hon är själv väldigt mycket när hon är så honom och jag vet att hon gillar inte det utan vill gärna vara med någon hela tiden. Hon är nog som jag, väldigt sällskapssjuk av sig. Men han är så tråkig mot henne och vill aldrig hitta på nåt kul så då väljer hon nog att få vara själv på sitt rum istället och leka med nånting där istället. Sen när man ringer för att prata med henne så kan jag höra i bakgrunden hur tjurig han är mot henne eller att han snäser till när hon frågar han om nånting.
Så jag förstår mycket väl att hon inte vill vara hos honom.
Men allt detta är ju bara en bagatellsak om man ska jämföra vad The Cooper har gått igenom. Att vara utan sitt barn i ett halvår och inte ens veta vad hon befinner sig måste vara en av de värsta upplevelserna man kan gå igenom. Man gör verkligen allt för sina barn. Så jag beundrar dig verkligen The Cooper som orkade gå igenom allt detta och sen all den lycka det mesta ha varit sen när du fick tillbaka din dotter.
Ja det var fruktansvärt men som med mycket annat kommer man ut starkare på andra sidan .. inte samma person men stark . Jag värdesätter saker på ett annat sätt och jag är mycket tacksam för den underbara familjen jag har . Att min sambo stod ut har jag tackat honom för 1000 gånger .. han säger att det är en självklarhet att stanna kvar men jag tycker inte att det är det . Jag var inte lätt att leva med då och en tid därefter eftersom jag hade så mycket känslor i kroppen .
Men vi är otroligt starka nu tillsammans och jag vet att han alltid finns vid min sida .. min bästa vän
Man kan inte jämföra sorger heller
ofta blir folk lite förlägna när jag berättar om min historia .. - Men Guuud här har jag suttit och gnällt över mitt ex och så har du gått igenom det där !
hahah
Men då svarar jag alltid att jag inte har patent på att sörja , vara ledsen eller besviken ... allt är relativt och man kan bara leva sitt eget liv . Så visst kan man säga att min historia är " värre" men samtidigt din sorg är lika viktig som min
