Vi som väntar marsbebis 2012 :-)

Riktigt deppig idag.. Vart hos BM. Fick först reda på att jag hade högt blodtryck.. 140/90. Brukar ligga på 120/70.
Så blev urinprov men det visade inget.

Men så mätte vi magen, och SF-måttet var precis detsamma som det var för 3 veckor sedan (32 cm). Det verkar alltså som om att bebis inte växt alls de sista tre veckorna. Bm tyckte jag skulle åka in akut för hon ansåg att det bara kan bero på att bebisen inte får tillräckligt med näring. Hon ringde till förlossningen och hon tyckte också jag skulle komma, men sen fick hon prata med en läkare som sa att jag skulle få en tid nästa vecka. Att det inte var någon fara så länge jag känner bebisen normalt. Att jag ska komma in om jag slutar känna den. Jaha, ska jag gå runt och vänta på att bebisen till slut får så lite näring och dör, eller vad??

Hjälp!

Ååååh jag har lite namnångest.. Har börjat fatta att han ska heta så resten av sitt liv och att man kan ju liksom inte ångra sig efter ett år eller två.. hehe.
Vi hade Sixten som toppnamn jättelänge, och det har hängt med sen innan C blev gravid, men nu när jag började göra min vfu i en förstaklass så finns där en pojke som heter Sixten, så nu tänker jag bara på han och dessutom var namnet på plats 44!! på förra årets topplista. Jag är lite anti poppisnamn.. Andra namnet är ju Sid, som jag älskar också. Har känt från början att Sid, det är vår unge. Men alla andra är lite njaaee till det namnet och tycker det är konstigt, och även om jag inte alls borde lyssna på vad andra tycker är det ju svårt att låta bli.
Sid, är det så konstigt? Jag tycker det låter lite gammalt, jag tycker väldigt mycket om Set, men det gillar tyvärr inte C.
Vi har liksom inga andra förslag, har hur många namn som helst som vi tycker är fina, men inget som känns riktigt sådär "vi".

Usch vad jag gråter och gråter, mitt mammahjärta blöder verkligen... Jag vet att jag är en kanske ovanligt blödig mamma, och förmodligen är det en jäkla massa hormoner och att jag är trött som gör att jag gråter som ett litet barn...

Men kalaset hos svärmor idag blev inte så kul... Min dotter jämfördes hela tiden med sin kusin som hela tiden framställdes som så otroligt duktig på allt. Och det är hon verkligen, hon är en superhärlig liten tjej! Men det blev lite för mycket för mig när svärmors gubbe gång på gång talade om hur bra kusinen är, och i nästa mening sa han "Ja, den här kallar vi ju för Virvelvinden, det är inte en lugn stund när hon är med!" och nickade mot min dotter. Som satt bredvid honom... Han ska ge fan i att jämföra barnen så vi hör, men framförallt så DE hör! Det är ju vansinne... Jag blev så arg och ledsen så jag visste knappt var jag skulle ta vägen. Och jag vill inte ställa till en scen inför barnen.

Men ska barnen jämföras och den ena framställas som bättre och den andra som sämre, så vill jag inte att de ska ha henne hos sig. Samtidigt vill jag verkligen att hon ska ha en bra relation med sin farmor...

Det blev ju inte bättre av att dottern var supertrött när vi kom hem, grät och grät, ville inte äta, och somnade för sig själv i soffan... Då brast det för mig, och här sitter jag och kan inte sluta gråta. Jag kan inte ens beskriva vad jag känner... :(

haha ja, en sån micropenis!

img.springerimages.com/Images/Springer/JOU=00...

(hahaha dör!)

Till Stinis: Jag var ju inte klar med mitt inlägg så jag fattar inte varför det skickades iväg. Konstigt!

Skulle komma fram till att hon tyckte att det var för jobbigt att behöva pendla så mycket fram och tillbaka och behöva gå på två olika dagis med olika fröknar så hon blev väldigt trotsig hemma. Så då bestämde vi att hon skulle bara gå på dagis på ett ställe och bo på heltid hos den ena föräldern. Jag drog tyvärr nitlotten eftersom jag precis hade fått en anställning och jobbade enbart bara kvällar då. Så det hela slutade med att jag fick ha henne varannan helg bara. Jag har hela tiden försökt att ha henne mycket mer än så. Så nu när jag ska vara mammaledig så är jag ju ändå bara hemma så då kan hon ju lika väl vara här lite mer. Sen även till sommaren så tänkte jag att hon skulle få vara här mer eller mindre på heltid. Han bryr sig nog ändå inte. Eller så gör han det bara för att jävlas gentemot mig.

Vilket fall som helst så kommer jag att slåss med näbbar och klor för att hon ska få bo här på heltid. Jag kommer inte att ge mig.

Vilken dum pappa du har/hade. Jag förstår inte varför en del pappor håller på så. Vad tusan vinner dem på det liksom? Vad har ni för nån relation idag då? Har ni mycket kontakt? Man ska ju inte tro att man kan bete sig hur som helst och sen komma undan med det.

Sen hoppas jag att det löser sig med din dotters farmor och hennes man så att dem inte håller på att jämföra barnen på det viset. Jag hade blivit rosenrasande. jag hade nog precis som du suttit där helt tyst och bitit mig i läppen för att inte säga nånting dumt i stundens hetta men sen hade minsann sambon fått höra ett och annat om hur idiotiskt och dumt hans föräldrar hade betett sig. Alla barn är ju olika och man ska inte hålla på att jämföra dem på det viset.

Skicka en massa kramar till dig oxå. Så hoppas jag att det löser sig till det bästa för oss båda

Coopers: oh fyy vilken mardröm!! Kan inte ens föreställa mig hur det känns att ens barn försvinner och man inte vet var hon/han är! Vilken tur att ni hittade henne och det slutade bra men vilken jäkla idiot till pappa!! Vad är det för fel på folk? Skönt att det löste sig!

Vilken mardröm det måste ha varit. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara om Hugo försvann ur mitt liv.

Nä tänk vad man klarar av ändå när man måste! Förstår att du inte kommer ihåg allt, man orkar säkert inte ta in det hela tiden och stänger av. Skulle nog jag göra iallafall. Men var börjar man leta liksom? Kommer din dotter ihåg det som hände? Hon var ju ändå ganska stor när det hände. Vad härligt att det blev ett lyckligt slut ändå trots det hemska.

Coopers, men jösses människa! Jag tänkte fråga hur sjutton man klarar nåt sånt, men det gör man väl för att man måste... Det kanske är värre när det är över och allt hinner ikapp en? Hur bar ni er åt för att hitta henne? Jag kan bara tänka mig den oerhörda glädjen när du äntligen såg henne igen... Får gåshud över precis hela kroppen! Vad du varit med om din stackare... Dum fråga kanske, men är han en del av hennes liv idag? Fick han nåt straff för det han gjorde?

K girl, det är exakt så jag också tänker. Hon har gått till dagis med byxor och tröjor bak och fram - men hon har tagit på sig dem själv och det är det som är det viktiga! Han är väldigt knepig den där människan, stolpskott är väldigt träffande. Han beundrar kusinen som kan några olika färger (och det är väldigt duktigt av henne!) men när min tvååring sätter sig och räknar "En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tolv, netton, norton" så säger han liksom inte att det är bra, han försöker bara lära henne "nio, TIO, ELVA - sen tolv!"... Han måste ha problem med sig själv är min gissning. Han framhäver sig själv ännu mer och i precis allt.

Vad skönt att det inte var ett trauma för henne som det blev för er och klokt av dig att inte prata illa om honom och ta den andra versionen när hon är äldre. herregud jag skulle vilja strypa människan långsamt om det var mitt barn, du är en storsint människa cooper! :) åh vilken känsla att få tillbaka sitt barn! Vilken total lycka:)