Svartsjuka ?

jag kände svartjuka över ganska många saker när det gällde hans son i början. Att min sambo skaffat barn med någon annan än mig, att när vi får barn så har han redan upplevt det 1 gång innan. Inte för att det är mindre speciellt andra gången men iaf..Och att exet alltid kommer att ringa i tid och otid. Sonens prat om hur snäll och bra hans mamma är...osv osv. Men min sambo är otroligt bra på att bekräfta mig och älska mig som den jag är så jag har slutat att tänka på henne, hon är ju trots allt ett EX av en anledning =)

Ja jag blir svartsjuk ibland, inte kanske bara för att det är barn med i bilden utan att det alltid är (för mig) lite känsligt med ex. Sen försvåras det av att han måste ha en relation med sitt ex och barnen är ju på ett sätt en påminnelse om det. Fast det inte är deras fel. Det är en konstig känsla det där och inget man säger högt men samtidigt som jag kan älska att han nästan drunknar i sina barns ögon, gullar med dem, pussar och kelar blir jag samtidigt svartsjuk för när det gäller mig, då måste jag be om det,  då vill han ha det från mig istället. Och det gör ont. Man undrar om man inte förtjänar det eller något. Visst, kanske är det lättare att visa barn sina känslor än en vuxen men alla människor vill väl ha kärlek? Sen kanske man vill ha det på olika sätt. Jag kan dra tusen exempel för dig då det blir påtagligt men det orkar jag inte. En grej är tex att när han nattar dem så kan han klia dem på ryggen och så. Med mig gör han aldrig det utan väntar sig det av mig. Och jag gör det. Dum som jag är. Men jag brukar tänka och är uppfostrad med tanken 'ge kärlek och få kärlek'. Men jag väntar fortfarande, väntar in honom.

Jag har nog aldrig känt svartsjuka när det gäller deras relation. Antagligen på grund av att min sambo har kunnat ge kärlek till oss båda, han har visat (och sagt!) att den kärleken räcker till alla. Jag kunde iofs tidigare bli irriterad på att han reagerade starkt på om jag hade en lite irriterad ton i rösten medan han inte ens märkte att hans dotter surade hela kvällar igenom och pratade med honom med en "Du är ju HEEEELT dum i huvudet"-röst. Nu i efterhand (för det är inte så längre) så har jag förstått att det gäller rätt många föräldrar, de hör helt enkelt inte att deras barn talar till dem i tråkig ton.  

hej. jag känner igen mej gällande svartsjuka. jag är sambo med en underbar man som har en son på 5 år, själv har jag två söner som är 7 resp 11år. vi har varit sambos i 1 år och vi har alla barn vv, samma veckor, allt funkar bra, vi hjälps åt att lämna och hämta pådagis/fritids, hjälps åt att handla kläder o.dyl, regler funkar bra, jag är hemma med vab och har hans son hemma m.m. egentligen finns inget att gnälla på.........förutom att mina känslor är helt snedvridna...jag känner svartsjuka gentemot hans son just det där ni andra skriver om, deras relation, kärleken han ger till honom å inte till mej, exet mm mm. Jag kommer att förstöra allt det här pga mina känslor, jag blir väldigt negativ å på dåligt humör när jag känner så här, men jag kan verkligen inte hjälpa det! är det nån som vet om det finns nån hjälp att få för att komma över dom här känslorna, jag vill verkligen inte känna så här, är väldigt ledsen....

Jag känner igen mig lite....men mest för att jag längtar efter ett eget barn....så jag är inte svartsjuk för deras relation, utan ibland blir min längtan bara så påtaglig att jag känner mig nära att bryta ihop när jag ser min sambo som är en underbar pappa med sina barn.

Annars, om vi kommer skaffa barn i framtiden ser jag det mer som något positivt att han har barn sen innan, en egen personlig coach :) 

Jag är sjukt svartsjuk ibland och ibland inte. Jag tror att det handlar om balans. Om jag känner att jag fått väldigt lite utrymme att få vara tillsammans med min sambo utan barn kan jag bli svartsjuk och missnöjd över att barnen tar upp all hans vakna tid. Känner jag däremot att jag också får tid med min sambo känner jag mig inte svartsjuk. 
Jag är medveten om att barnen behöver få mer uppmärksamhet ibland, men jag tror att det är viktigt att våga prata om svartsjuka. Jag brukar försöka prata med min sambo om hur jag känner. Och så brukar jag försöka se svartsjukan som en känsla som får finnas, men som inte får ageras ut. Jag kan ha känslan, men agerar inte utifrån den. Det är mänskligt att vara svartsjuk.

Jag är sällan svartsjuk på min sambos ex däremot. Det var jag i början, men inte nu längre. Det är skönt att slippa det. Men svartsjuk på barnen; svar ja. 

jag kan inte påstå att jag är svartsjuk men där emot kan jag tycka att saker är jobbiga med bonusdottern!
hon är så himla svartsjuk så jag drar mig jättemycket för att ge min sambo en puss eller kram när hon är hos oss...för att hon ska klänga på honom, hon blir även svartis på om våran katt hoppar upp i knät på sambon.
och jag är rädd att detta kommer bara bli värre då bebisen föds....som är beräknad i april!

Känner igen vad som tidigare har skrivits, SPECIELLT vad "Pepe" skrev!!
Jag har bott med min sambo i  ca 1 år, vi har båda barn sen tidigare. Han har en 9 åring och ja har en 3 samt 6 åring, vilket gör att vi inte får överdrivet mycket tid tillsammans. Den tiden barnen e på sina rum, tittar på film osv sätter vi oss vid datorn (vi har ställt dom bredvid varandra)  o spelar nåt kul spel bara för att få glömma omvärlden lite. Igår kom min sambo o påpekade att vi inte kan göra de typ längre för hans son vill ha mer tid av honom. Helt bortglömd kände ja mig, osynlig.. När min sambo inte e hemma e hans son otrevlig, kaxig o lyssnar aldrig på mig vilket i sin tur har gjort att ja känner mig ledsen o arg hela tiden. Min sambo ser aldrig de här för så fort han kommer innanför dörren blir de sååå mycke smörerier att ja kräks. Men fick även höra igår att hans son klagat om att ja e sur så ofta. KONSTIGT!! O när ja försökte förklara säger min sambo bara - Jaja de spelar ingen roll varför, dom e barn, men så här kan de inte fortsätta..... Så fort hans son gör nåt fel så puttinuttar min sambo bara me honom. Ja blir så arg, hur ska han då lära sig!!??
Om ja o min sambo busar, typ kittlar varandra så springer han dit o glor me sur min o försöker ta över situationen i stället. Då slutar ofta buset me att min sambo går dit i stället för att busa lr krama på honom.
Lr istället för att skrika ja vill ha uppmärksamhet om min sambo tittat för lite på sin son, kan han komma på nåt som dom bara måste prata om helt själva i flera timmar. Då går dom ut själva lr stänger in sig i ett rum. Där utanför e resten va familjen(??)..
Någon som har nåt bra tips??? Vill inte känna så här

Svartsjuka på barnen? Nej, det är en helt annan typ av relation de har till sin pappa än den jag har till honom. 

Kan också känna igen mig i det här med svartsjuka och det är ju ínget jag vill känna. Sambons dotter är vuxen (21) men har under de 5 år som vi varit tillsammans hela tiden velat "markera" som hon tycker sitt revir. Hon ska krama, pussa och sitta i knä. Vill gärna gå arm i arm med honom och jag ska gå vid sidan av. I början valde jag ju att acceptera det för jag ansåg väl att hon behövde tid på sig och jag tänkte som så att hon är snart vuxen och då ger det sig naturligt. Men det har ju inte gjort det och sedan hon gjorde slut med pojkvännen så har det blivit dubbelt värre. Hon bor ju inte hemma. Men när hon är hemma och hälsar på vill hon "ta över" kvinnorollen, på alla plan. Jag har hållt mig i bakgrunden då för att jag har hela tiden fått höra att hon mår dåligt och att vi måste vara försiktiga med henne. Men jag fick nog till slut, men då blev reaktionen från sambon att han tyckte vi skulle separera. Vi har även en gemensam son och jag vet inte hur jag ska hantera allt. Jag älskar min sambo och vill leva med honom, men han måste ju även prioritera vuxentid med mig. Jag vet inte hur jag ska få honom att förstå att han måste vara tydlig med att hålla isär rollerna. Han ska självklart umgås med sin dotter, men han måste ju även vilja ha egentid med mig. Då är det ju inte så konstigt att man känner sig svartsjuk, eller?  

Jag känner igen fenomenet, framför allt med min första sambo då jag inte hade egna barn. Han hade sin son varannan lördag och dagen var avsatt för honom. Vi hade ett litet hus så det fanns liksom ingen plats att få stänga in sig och bara ta det lugnt när jag behövde det, så det hände vid flertalet tillfällen att jag var ute och grät för att jag kände mig undanträngd, ensam, övergiven och inte visste om jag någonsin kunde eller skulle få egna barn. Annars hade jag god kontakt med pojken. Sonens mamma kände jag ingen oro emot då de hade haft så mycket kontroverser sinsemellan och hon levde i en ny fungerande relation.
Nu är det mer tråkigt för vår dotter att hon missar syskonrelationen med sin bror då han och pappan bestämt att han ska få egentid med pappan och bara ses en gång varje eller varannan månad, eftersom tvååringen är så krävande ... I dagsläget har hon mycket mer tid med sin bonussyster på 8 år än bror på 12 .... 

I min nuvarande relation där pappan har dottern varannan helg stör jag mig mer på hans dåliga planeringsförmåga. De åker och badar på söndagarna och äter då hos hans mamma, så vi får sköta maten själva har jag insett på senare tid. Likaså kan vi bestämma att vi ska äta ihop och han ändrar sig utan att meddela och vi sitter och väntar. Vad gäller dottern retar jag mig mer på att hon är som en fågelunge som förväntar sig att någon annan ska duka fram t ex tallrik och yoghurt till frukost, men det försöker jag ändra på. För dotterns del har hon fått en ny lekkompis att se upp till.
Sedan vill jag ha min sänghalva ifred. Vi får väl se om vi får ihop familjelivet med mat och städ bättre när vi båda är skrivna på samma adress och bebisen har kommit ... Just nu lever vi mer som två familjer i en. Han planerar för sig och dottern och jag tar ansvar för resten ...

När jag väntade vår första gemensamma så kände jag mig bitvis riktigt bitter över att han hade upplevt allt en gång tidigare med en annan kvinna. Det var jobbigt, han var dessutom inte så smidig alltid..

Han jämförde mig väldigt mycket med sitt ex och förväntade sig att jag skulle bete mig på samma sätt som hon. Som tur var så hade jag en lättare graviditet än henne, mådde bra och var glad, men det var jobbigt när min man hela tiden trodde att psykbryt de luxe var en sekund bort, p.g.a. att hans ex var så.

Sedan så var det jobbigt när han inte förstod att jag skulle föda, hade värkar i ett dygn innan.. Jag fick sköta allt själv, han träffade en kompis medan jag pratade med förlossningen och klockade värkar. Vi hann med nöd och näppe till bb för att han inte trodde på mig. Bf +8. Han hade åkt in till bb 3 gånger med sitt ex innan det var dags och han jämförde mig med henne.

Hans dotter känner jag ingen svartsjuka mot. Deras relation är jättefin. Däremot kan jag önska att han visade samma engagemang med våran gemensamma.