Svartsjuka ?

Jag känner igen fenomenet, framför allt med min första sambo då jag inte hade egna barn. Han hade sin son varannan lördag och dagen var avsatt för honom. Vi hade ett litet hus så det fanns liksom ingen plats att få stänga in sig och bara ta det lugnt när jag behövde det, så det hände vid flertalet tillfällen att jag var ute och grät för att jag kände mig undanträngd, ensam, övergiven och inte visste om jag någonsin kunde eller skulle få egna barn. Annars hade jag god kontakt med pojken. Sonens mamma kände jag ingen oro emot då de hade haft så mycket kontroverser sinsemellan och hon levde i en ny fungerande relation.
Nu är det mer tråkigt för vår dotter att hon missar syskonrelationen med sin bror då han och pappan bestämt att han ska få egentid med pappan och bara ses en gång varje eller varannan månad, eftersom tvååringen är så krävande ... I dagsläget har hon mycket mer tid med sin bonussyster på 8 år än bror på 12 .... 

I min nuvarande relation där pappan har dottern varannan helg stör jag mig mer på hans dåliga planeringsförmåga. De åker och badar på söndagarna och äter då hos hans mamma, så vi får sköta maten själva har jag insett på senare tid. Likaså kan vi bestämma att vi ska äta ihop och han ändrar sig utan att meddela och vi sitter och väntar. Vad gäller dottern retar jag mig mer på att hon är som en fågelunge som förväntar sig att någon annan ska duka fram t ex tallrik och yoghurt till frukost, men det försöker jag ändra på. För dotterns del har hon fått en ny lekkompis att se upp till.
Sedan vill jag ha min sänghalva ifred. Vi får väl se om vi får ihop familjelivet med mat och städ bättre när vi båda är skrivna på samma adress och bebisen har kommit ... Just nu lever vi mer som två familjer i en. Han planerar för sig och dottern och jag tar ansvar för resten ...