ni med pmds titta hit

Är det någon som vill bilda en stödrupp, har en längtan att träffa folk med PMDS så att man kan veta att det finns sådana som jag, jag ställer gärna upp och är en vägg som du kan få skrika på och gråta inför. Jag belastar bara min familj och min man med detta, och känner mig just som en STOR belastning. Jag har gått och slagit på mig själv mentalt (och ibland även fysiskt) för mitt beteende i flera år, när mensen är över är jag varje gång lika dum i huvudet och tänker att det löser sig säkert till nästa gång och är rå-positiv, tills jag dyker ner i gyttjan igen! 
 Vi har ju en sjukdom, vi ska ju inte gå runt och känna skuld för de vi är, jag behöver någon som fattar i min närhet, bara veta att det finns någon att kontakta, kanske finns det någon som känner som jag?

Jag är inte säker att jag har pmdd, eller JAG är men har inte fått diagnosen än. De va min syster som lessna en dag och sökte runt och hittade en sida om pmdd, de va en sån lättnad att få ett "namn" på sig, en förklaring. Jag ringde till vc och ville bli utredd, prata med en kvinnlig sköterska som va såååå förstående. Fick till slut en tid, hos en manlig läkare, suck!!! Blev så irriterad så jag nästan vände när jag såg han. Hur ska jag kunna förklara för han att jag mår dåligt när han inte ens vet hur det känns att ha "vanlig" PMS?! Va där inne i några få minuter och gick därifrån med ett recept på antidepressiva... Som jag ska ta endast under dom två veckor jag mår dålig, sen avbryta tvärt när mensen kommer och sen börja igen när jag mår dåligt och är sur. Vad man absolut inte får göra med såna tabletter!!! Varför blir man aldrig tagen på allvar och varför känns allting så svårt?!

Så intressant att läsa era berättelser!
Jag har inte fått diagnosen PMDS, men är helt säker på att jag har det.
Ca 7-10 dagar i månaden bara gråter jag, hatar mig själv, får extrem ångest, "vet" att alla hatar mig, "vet" att jag är helt värdelös och att ingen kan älska mig.
Får mycket suicidetankar och kan inte komma på nån anledning med att leva.

De övriga 3 veckorna är jag en ganska balanserad kvinna som utan problem klarar av ett jobb med mycket ansvar och ibland mycket hotfulla och farliga situationer. Då är jag stark, trygg och stabil.

Känner mig som ett freak som har två sådana extrema kontrahenter i min personlighet. Så jag blev så himla lättad när jag först fick höra om PMDS.

För två månader sen började jag äta Femal Balans, och det har verkligen förändrat mitt liv!
Nu slipper jag alla tårarna och suicidetankarna. Blir fortfarande lite inåtvänd, känslig och "skör" när jag har PMS, men det kan jag absolut leva med.
Det är väl så det är att vara kvinna... { :

Anonym (v);

Äter du dom jämt eller under perioden? Skulle testa men fick inget riktigt svar på det!

Min sambo har PMDS, dock vägrar hon att äta mediciner. Jag vet inte vad jag skall göra, detta tär något alldeles oerhört på vårt förhållande. Under tiden hon har utbrott (2-5 dagar) får jag inte vara nära henne, får inte göra någonting. Och även om jag inte gör någonting så är det fel också (jag borde ju älska henne på det sätt som bara finns i hennes huvud och som hon inte berättar för mig...).

I lördags kokade jag t.e.x. två ägg och gav henne det ena. Det hon fick hade tydligen en spricka och då blev hon jätteirriterad på mig! Jag gjorde en tårta och skar upp två bitar, min innehöll tydligen fler jordgubbar än hennes, en ny anledning att sura. HUR I HELVETE SKULLE JAG VETA DET?! Hon kan ju få alla jordgubbar i världen eller alla perfekta ägg, bara hon slutar bete sig så taskigt! Så håller det på hela tiden och hela huset och luften i huset känns elektriskt. I bra stunder pratar vi mycket om att skaffa barn, men det känns verkligen helt orimligt när hon helt plötsligt beter sig som en trotsig 6-åring själv.

Är det någon som har något tips på vad jag kan göra? Och tipsen "ge henne tid" eller "låt henne vara" känns inte relevanta och jag ser inte hur vi skall kunna leva som en familj när hon kräver så mycket av alla närstående under så lång tid varje månad. Som det känns nu ser jag bara två alternativ: antingen börjar hon medicinera (vilket hon motsätter sig) eller så bryter vi upp (vilket jag verkligen inte vill då jag älskar henne så mycket). Jag önskar att det åtminstone fanns någon medicin för mig som anhörig så att jag kunde klara att stå ut.

Jag bytte själv jobb nyligen för vår framtida familjs skull (reste mycket i mitt förra jobb), men hon kan inte tänka sig att göra någon uppoffring för att vi skall få det bättre. Jag skulle göra vad som helst med målet att få ett perfekt liv med henne, men hon verkar inte lika angelägen. Det gör ont.

Så himla skönt att läsa andras känslor inför detta!!! Får en klump i halsen när jag läser vissa av inläggen, känner igen mig precis... 

Orolig man: Det finns en uppsjö  naturmedel och alternativa behandlingar. Jag har gått på zonterapi, det hjälpte mig litegrann. Kanske hon kan tänka sig nåt sånt?

Gud vad många vi är som har det svårt. Jag lider själv av pmds, och känner med alla er andra. Inklusive dig "orolig man". För mig har allt blivit hanterbart sedan jag började äta medicin (zoloft) under de kritiska dagarna. Tidigare åt jag zoloft, samma dos hela månaden. Det hjälpte något. Men den stora skillnaden blev när jag fick tips om

att äta SSRI bara under pmds-dagarna.

Jag tycker egentligen det är fel att kalla medicinen för antidepressiv medicin. Pmds handlar ju om andra saker. Kanske avskräcker det många från att testa.

Om du "orolig man" läser detta vill jag säga att jag förstår dig. Det måste vara hemskt att leva med en person med pmds. Jag beundrar min man som stått ut. Han tycker det går bättre nu när han vet vad det handlar om. Då går det ju att förhålla sig till. Men jag förstår att du är tveksam till om du kan vara tillsammans med din tjej och bilda familj. Det har nog min man varit också.

Vet du varför din tjej motsätter sig medicinering? Kanske kan du tipsa henne om att gå in på ett sådant här forum för att få tips och råd? Om hon inte alls vill ha hjälp kanske du kan ställe ett ultimatum (under den bra perioden)? Så att hon inser allvaret i att du faktiskt vill leva med henne och bilda familj men att du inte kan tänka dig det om hon inte alls vill försöka ta hjälp så att hennes (och din) situation blir bättre.

Angående medicinering kan jag bara tipsa om att prova sig fram. Femal balans verkar funka för en del. SSRI-preparat funkar bra för de flesta. Särskilt man äter det bara under de dagar som är jobbiga. Då slipper man också nedsatt sexlust annat än under de jobbiga dagarna (och då finns ju knappast någon lust iallafall). Minskad sexlust är tydligen en av de vanligare biverkningarna. Personligen fick jag ökad ångest när jag började med medicinen (vilket kan drabba vissa tills man vant kroppen vid medicinen) men det åtgärdades genom att jag fick trappa upp i små små steg istället. Från 12,5 mg och upp till den dos som sedan hjälpte mig. Nu känner jag inga biverkningar alls.

Jag kan verkligen rekommendera alla med pmds att testa SSRI, och att testa att äta medicinen under PMDS-perioden. uppenbarligen ger det humöret en skjuts uppåt.

Personligen äter jag 50 mg de dagar jag har pmds (från ägglossning fram till några dagar in i mensen) och 25 mg övriga dagar. Tidigare åt jag 50 mg varje dag. Det funkade. Men den stora skillnaden kom när jag sänkte dosen under den "bra" perioden. Nu är mitt humör tusen ggr bättre. Jag är fortfarande väldigt trött och ganska låg. Men är inte en psychobitch och har inte råångest. Väldigt mycket bättre för mig. Och för min familj.

Jo, en sak till som jag tycker hjälper är att äta tre st Mor-EPA (fiskolja med Hög halt av fettsyran EPA). Det blir ganska dyrt. Men hjälper också upp humöret och orken.

Hej alla. Här är en till som lider av detta helvete. Pmdd. Jag kan inte förstå att man kan må så dåligt. Livet är odrägligt 1,5 vecka i månaden. Känner av den i över 2 veckor. Jag blir depressiv, vill inte leva, handlingsförlamad och rastlös på samma gång. Vill skilja mig. Tar allting personligt. Ser mig själv som värdelös. Detta är ändå sedan jag började ned antidepp , det var om möjligt ännu värre innan. Så visst har antidepp hjälpt, men inte tillräckligt. Tänker att jag kanske lever mitt liv fel som mår så här, men hittar inget annat sätt att leva. Och finns det en väg, orkar jag inte ta den.
Jag uppskattar verkligen trådstartarens initiativ. Vill gärna vara med i tråden och ge varandra stöd. Min relation tar ordentlig stryk av min pmdd och min man är förstående. Han är glad att sen har blivit bättre sen jag började äta antidepp ( citalopram) men ändå kan han inte riktigt leva sig in i det mörker som drabbar mig när jag har pmdd. Kram alla

Jag träffade en kvinnlig gynläkare förra veckan som va väldigt trevlig och förstående. Jag fick recept på antidepp av henne. Jag fick även det av en annan läkare för några månader sen som va otroligt dålig och jag mådde sämre när jag gick därifrån.. Jag testade aldrig antidepp efter jag träffade honom för jag va otroligt osäker och fick ingen som helst förklaring alls och de kändes mer som han trodde jag va deprimerad.. Nu efter jag träffade den kvinnliga läkaren och fick lite mer förklarat känns allting bättre och jag är villig och testa, hur har ni känt med antidepp, har det fungerat? Jag ska bara äta under tiden jag mår dåligt. Hur fort märker man skillnad? Jag hoppas så att det kommer hjälpa och att jag kommer må bättre, tycker så synd om min sambo som måste stå ut :(

Antidepp hjälper en hel del! Jag ångrar att jag inte provade tidigare!