Gastric Bypass (GBP)

Jag hade också gått upp i vikt från att remissen skickades till att jag träffade kirurgerna. Tyckte det var jättejobbigt men de sa ingenting alls om det. Det var jag själv som kommenterade att jag gått upp och då sa bara en sköterska att det bara är bra att jag nu ska få hjälp av dem. :)

Jag har en fråga till er som varit opade ett tag. När började er viktminskning minska? Det är snart 6 månader jag opererades och trodde att min viktminskning minskat lite då jag efter de första 3-4 månaderna inte gick ner lika mycket som i början, men nu helt plötsligt de senaste två veckorna har jag droppat 2-3 kg varannan vecka. Hur har det varit för er?

Tack för era svar, verkar som det är ganska indviduellt då. Jag har också många kilon kvar till normalt bmi, länge sen jag räknade på det men tror det är runt 40-45 eller nåt sånt, jag är dock gravid så kan nog inte räkna med att jag når normalt bmi på ganska länge. ^^

Som sagt är det individuellt. I början tappade jag 2-3 kg i veckan (säkert 4 kg också någon vecka). Men det är ju precis i början som man ofta tappar mycket och sedan minskar det ju allt eftersom. Ang. graviditet så borde du vänta så länge som möjligt, både för din egen skulle som för barnets skull, särskilt som du dessutom är så ung så du har ju tid på dig att få barn, det finns ju en anledning till att det finns vissa riktlinjer kring operationen. Min graviditet var inte det minsta planerad, faktum är att vi ansträngde oss för att jag inte skulle bli gravid men det blev som det blev ändå och kombinationen av operation och graviditet har i alla fall fått mig att stundvis må väldigt, väldigt dåligt, just nu håller jag bara tummarna för att bebisen ska må bra trots diverse vitaminbrister plus att kroppen är inställd på svält. 

Säger som föregående talare, man får visst näringsbrist och kroppen hamnar visst i svältläge. Oavsett om du tar dina vitaminer eller ej. Jag blev som jag sagt gravid oerhört tidigt, jag oroar mig hela tiden för bebisen men ville inte heller göra abort (gjorde en abort när jag var 16 och vill verkligen inte göra om det). Jag blev inlagd på förlossningen en dag för dropp för att jag hade vätskebrist och näringsbrist och gud vet allt. De hade hittat en massa svältprodukter i urinen vilket hade gjort barnmorskorna oroliga, men efter kontakt med Aleris som opererade mig så fick vi veta att det är fullt normalt när man är opad, ketonerna (tror det hette så) som de hittade kan finnas kvar i upp till ett år för att kroppen svälter så himla länge. Så jo, trots vitaminer och även om man lyckas äta alla sina mål och dricka det vätska man ska så svälter kroppen, och jag kan för övrigt också påpeka att det är väldigt svårt att få i sig nog med vätska och mat. Jag har dåligt samvete varje dag för att jag aldrig lyckas äta eller dricka tillräckligt mycket längre. Bebisen tar ju som du säger så klart vad den behöver, men när en själv börjar må dåligt så finns det ju ändå en ganska stor risk att bebis också gör det. 

Varje dag får jag i mig ca 7 dl vatten, och ibland ett glas mjölk också (räknar dock inte med någon vätska i maten då). Det är ungefär hälften av man måste dricka. Så har det varit det senaste halvåret och jo, jag känner av att jag inte får i mig tillräckligt med vatten. Kan känna mig jättetörstig men klarar ändå inte av att dricka för att det helt enkelt inte får plats i magen. Jag får ont i huvudet (troligtvis av vätskebrist) och huden är så torr att det kliar och svider ibland, så jo, visst känner jag av vätskebristen. Nu har jag haft tur och bebisen tycks ha fått tillräckligt med fostervatten i alla fall, men det är ju just det det handlar om när man blir gravid så nära inpå, det handlar om tur. Och även om man gör det lätt för sig med matlådor (vilket är jättebra, det körde jag mycket på i början) så betyder ju inte det att man klarar av att äta det. Ibland går det bara inte.

Jag förstår om du längtar efter barn, men se till att inte bara lyssna på solskenshistorier utan att även höra den andra varianten. Själv hör jag till de som verkligen har haft tur (trots att jag inte mått särskilt bra), i alla fall än så länge, men vi vet ju inte ännu om bebisen växer som den ska och får inte veta det förrän om en månad heller. Men bara för att några har tur så betyder inte det att alla har det. Å andra sidan så gäller ju det för graviditeter i största allmänhet, man kan ju vara icke-opererad och också råka ut för en massa saker, men riskerna är högre om man är opererad. Min bebis ligger till exempel i en hög riskgrupp för att ha ryggmärgsbrock p.g.a en vitaminbrist, de kollar naturligtvis efter sådant vid rul och hittade ingen defekt, men bara för att de inte lyckas se något misstänkt vid rul så utesluter ju inte det att risken fortfarande finns.

 

Kan även tillägga att vitaminbristen som ökat risken för ryggmärgsbrock beror helt och hållet på operationen.

Folsyra ingår i den multivitamin som jag äter varje dag men den lilla mängden har inte varit tillräcklig, och att medicinera sig själv med receptfri folsyra från apoteket hjälper föga, så om du ändå tänker försöka bli gravid innan värdena blivit mer stabila så se verkligen till att du har koll på exempelvis folsyran. Du bör ta upp det med en läkare innan så att de åtminstone kan skriva ut folsyra på recept. Min kirurg skrev ut folsyra åt mig när graviditeten blev bekräftad (men jag var då redan i vecka 11) och sa att om jag skulle äta dem från apoteket skulle jag vara tvungen att ta minst 10 såna tabletter varje dag. 

Det finns givetvis inget som säger att du inte skulle klara av att bli gravid tidigt efter operationen, men det finns samtidigt inget som säger att du faktiskt skulle klara det så det går ju faktiskt åt båda hållen.

Mitt fall är en smula ovanligt då jag blev gravid strax innan operationen (ca 1-2 veckor innan tror jag de kom fram till), efter operationen hade det varit omöjligt för vi var jättenoga att använda kondom eftersom jag var så rädd för att bli gravid (ironiskt nog var jag ju redan det). Innan operationen hade jag ätit P-piller men mitt recept tog slut strax innan operation och jag såg ingen mening i att skaffa nytt, vi slarvade med att skydda oss innan operation eftersom jag trodde att jag inte kunde bli gravid (hade bmi 50 och läkarna misstänkte även att jag hade pco), men tji fick jag. Jag har också många gånger tänkt att jag ska sköta maten och jag ska dricka rätt och allt det där, men det är sällan jag lyckas äta 6-7 gånger varje dag som jag fått som direktiv, oftast kommer jag bara upp i 4 måltider, ibland 5, så det är inte alltid det går även om man verkligen vill. Det är inte min mening att låta så negativ men det är faktiskt så det ligger till för min del. Sen finns det ju dem som klarar av alla mål galant, och de som klarar av betydligt färre. 

Nja, det är väl inte direkt kopplat till enbart folsyra brist utan det handlar väl snarare om att vi får brister på det mesta, men som oftast går att kontrollera via vitamintillskott. Men under graviditet så "går det ju åt" mer folsyra, i alla fall just i början, och det i kombination med att kroppen har svårt att ta upp ämnen är väl ingen höjdare. Men jag måste tillägga att jag spekulerar och kan inte direkt hänvisa till någon forskning på ämnet eller så. Det enda jag vet är att jag själv, plus många andra opererade som blivit gravida har fått folsyra på recept för att folsyran på apoteket är så svag eller vad jag nu ska kalla det. Sen kan inte jag säga om min egen brist beror på graviditet i kombination av operation eller ej eftersom jag blev gravid innan op så alla värden/prover som tagits på mig har varit påverkade av både operation och graviditet, men jag vet ju inte vilket av dem två som påverkat bristen mest (men jag gissar på operationen) 

Herreguud vad rörigt det här blev! Förlåt!  Har pluggat vetenskapsfilosofi och metodik i 4-5 timmar idag så jag kan inte riktigt hålla isär tankarna. Hoppas det gick att begripa något av mitt babbel.