Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Hej nu har jag en lugn stund o tänkte skriva min story.

Är idag 27 år och uppväxt med missbrukande föräldrar.
De missbrukade nästan hela min barndom men från bebis fram till sista treminen i 3an var det " bara " cannabis o alkohol o det var städat de jobbade o skötte om oss barn ( mig o mina 2 små syskon ) vi fungerade då precis som en vanlig famil som reste på sommaren m.m. När jag skulle börja 4de klass flyttade vi ut på landet.
Å där vänder hela min tillvaro.
Mamma & pappa började använda amfetamin som huvuddrog men även mycket annat. Det var paranior, överdoser, inlåst i rum med mamma pga av paranior  m.m. O barn sa till oss - bara för att dina föräldrar knarkar, detta sitter i mig än idag jag visste ju inte att dom gjorde men visste att knarka var ngt fult.
Vi hade våran älskade farmor som vi tillbringade mkt tid hos utan henne vet jag inte vad som hänt.
Under denna tid med krafigt missbruk från ungefär 4de klass till jag började 9an ungefär ( tidsuppfattningen är lite diffus ) så hände massa, pappa åkte in i fängelse efter misshandel mot min mamma, mamma blev själv med oss barn o missbrukade då tungt, vidare till familjebehandling vilket inte alls hjälpte utan ist blev dte min revolt jag hade då börjat sista treminen i 7an innan hade jag goda betyg och var lugn o sansad men efter denna termin i nya skolan på nya orten förändrades jag o belv väldigt utagerande testade alkohol o umgicks med fel folk.
Pappa bli frisläppt ( kommer inte ihåg hur länge han satt inne men var ngt år tror jag ) Vi har då vart behm i 6 månder, men då flyttar vi tillbaka dit vi kom ifrån. Är där fortsatte helvetet med överdoser och nojjor.
Ngn gång här får mamma en sån överdos så hon åker på behanlding själv, pappa blir nykter, det blir givetvis skilsmässa ( ÄNTLIGEN ) vi barn bor då med pappa. Pappa håller sig nykter men mamma tar återfall.
Men ett ngt år senare blir min mamma gravid med en annan man och blir då också nykter.
Pappa har idag vart nykter i över 10 år och mamma också ( kan inte exakta datum ). Pappa tog lärdom av sitt missbruk o jobbar idag som drogterput för o hjälpa andra från sitt missbruk =) O Mamma likaså ( dock gick hon bort för 2,5 år sen av cancer ). Hann dock reparea skadan med mamma innan hon gick bort, o jag o pappa har en jätte bra relation o står varandra jätte nära.

Dock blev jag såpass ärrad att jag själv hamnde snett i mina tonår och expreminterade med droger men även jag lärde mig av det. Man får väl se ngt positivt ur det hela antar jag.

Idag lever jag lyckligt ihop med min sambo o våran älskade son. Är mycket jag kan tänka på men måste acceptera det som hänt det förflutna kan jag inte göra ngt åt utan ist se till att aldrig hamna där själv eller utsätta min son för det som jag blev utsatt för.

Ngt jag dock än idag inte kan förstå är VARFÖR inte myndigheter gick in? Varför fick vi bo hos våra föräldrar trots fängelse o behanldigshem o misshandlar ( aldrig höjt näven åt oss barn ) men våld i hemmet.
Varför anämlde inte folk runtomkring? De visste ju uppenbarligen då andra barn var elaka o sa att våra föräldrar knarka.

hade kunnat skriva en bok om allt som hänt men här har ni en kortfattad story om mig.

Läst lite tillbaka i tråden dock inte allt.
Men känner igen mig i så mycket lite skönt att veta att man inte är ensam trots allt även att allt är så länge sen så sitter ändå skammen kvar,

Flera skrev om närhet att man stötte bort m.m jag blev tvärtom och fick jätte stora problem med att jag sökte närhet i relationer hade ofta mycket nya " pojkvänner " och det vet jag var för behovet av att känna kärlek.
Så ytterligare en effekt av mina öräldrars missbruk.

Tack för en bra tråd o hoppas alla finner stöd här i =)

Jag pratar gärna med er! Är
23 och har två egna barn. Pappa dog 52 år gammal för tre somrar sen pågrund av sitt missbruk. Mamma missbrukar fortfarrande och är så illa däran att hon bor på boende med dygnet runt vård.. Hon är 55 och vill eller har aldrig försökt sluta. Kram till er alla!

Jag har sneglat på den här tråden men inte läst allas inlägg. Nu skriver jag.

Det är lätt för mig att tycka att eftersom jag inte förlorat förståndet och alla andras historier verkar så mycket värre så kanske det inte var så jävligt ändå att växa upp med mina föräldrar. Men är det något man inte ska jämföra, så är det väl just dessa historier.

Min pappa har gått bort för drygt 3 år sedan i vad som i media brukar heta "en familjetragedi". Mamma, som jag inte hade kontakt med under flera år innan pappas bortgång, valde att flytta till min stad när hon blev änka. Hon super. Hon har blivit mormor och super. Jag kunde bli så himla ledsen över att hon inte kan vara nykter för min skull. Jag är ju hennes barn. Men nu är jag mer ledsen över att jag inte kan ge min son en vanlig, nykter mormor. Och att hon ljuger. Att hon säger att hon inte druckit på si och så länge. Vi ses och så luktar hon gammalt surt bag in box vin. Jag har sagt upp kontakten många gånger, men när hon slutat dricka har vi återupptagit kontakten. Hon faller alltid tillbaka och ljuger om det. Och när hon ljuger täker jag alltid att är det så att jag är dum i huvudet? Inbillar jag mig att hon luktar alkohol nu? Överreagerar jag? ALLA i vår omgivning är så förlåtande och det får mig att känna mig som jävulen självt som inte har förståelse och tålamod. Men hon är en sån energitjuv att jag inte står ut. Jag kan inte dalta med henne och försöka få henne att må bra när jag samtidigt ska vara glad och klok och en bra mamma till min son.
Jag känner mig ständigt ilsken när jag tänker på min mamma och DET om något slukar energi. Men jag vill inte förlåta henne. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att må så bra det går.

Min histoira är inte tillnärmelsevis så hemsk som de flestas men jag är en ung flicka/kvinna med en far som dricker. Han och min mor har separerat, han verkar inte ha ett starkt beroende men för att göra en lång historia kort har han skakat min trygghet i grunden när jag trodde att jag hade ett hem hos honom (var hemlös i tre månader när jag gick i skolan) och när han dricker som mycket som en folköl blir jag rädd. Han utstrålar bara vansinne... som ett djur. Nåväl...

... vad jag har svårt för är detta; jag älskar min pappa. Mycket. Jag hatar dendär andra personen som han blir när han druckit alkohol. Det är så svårt att skilja dessa åt - han är ju samma människa, samma kropp, ändå min pappa? Jag har ibland så svårt att förlåta honom och det skadar vår relation mycket, en relation jag värnar om. Jag är som tur är inte beroende av honom längre men hur gör ni andra? Kan ni se en missbrukande förälder som två olika personer och bara hata den ena, eller hatar ni hela människan? Är det möjligt att skilja på den fulla och den nyktra och förhålla sig olika till dessa? Jag håller fortfarande på att bearbeta vad som hänt.

Snabbt skrivet och inte välformulerat, men jag hoppas att någon kan komma med synpunkter på detta.