inte ok att skaffa barn om man är över 50+

Att förlora en förälder är aldrig kul oberoende av ålder. Tror ni verkligen att folk vid 50 tycker att det är "kul" att föräldrarna dör?   Får man psykiska  problem av att förlora en förälder när man är i trettioårsåldern så tror jag nog att det är större problem bakom än att föräldern är en äldre person... 

Tydligen så är man vuxen nog att  skaffa barn i övre tonåren men inte vuxen nog att klara sig utan en förälder innan man fyllt 40...  

allvarligt , hur menar du ?
vad jag menar med pysiska problem är att man kanske sörjer på ett annat sätt än om man haft sina föräldrar längre = upplevt mer med dom.

att man kanske hade behövt sin mamma eller pappa vid sin sida i olika skeden i livet tex när man får barn mm , och på det sättet kanske vissa av dessa saker känns tyngre när det går fel att man hadde veat haft en mamma eller pappa att ringa till.

pysiska problem kanske är fel beskrivet , man jag skulle självklart sörja min mamma när hon än gick bort , men inte på samma sätt.

att hon inte fick träffa sina barnbarn , vara med när jag gifte mej , fick det där dröm jobbet eller vad det nu kan vara

hur vuen man än är eller inte är så kan en förälders bortgång vända upp och ner på hela livet , hur stabillt liv man än hade innan så ditt resonemangg att inte vara mogen att skaffa barn vid kanske 20 är fel om man inte kan hantera en förälders bortgång , allafall enligt mej.

tänkdej själv , du är 30 år , din mamma kanske närmare 80 , du ska få ditt första barn och hon sitt barnbarn , men du och hon vet att hon kanske inte kommer få uppleva att vara mormor , du kanske inte har så många vänner som har barn eller någon att fråga alla tusen frågor som man har när man väntar och får bran , då skulle ju sin mamma vara guld värd.

eller att du ska gifta dej inom kort men måste kanske räkna med i planerna att din mamma inte kommer leva så länge , det är INTE kul.

men som med allt annat så kanske man anpassar sej till sin egen sitution och är beredd på att detta kan hända , men inget och jag menar inget kan beskriva känslan av att mista sin mamma och om man gör det mitt i livet eller när man som mest skulle behöva en mamma så blir man att må pysiskt dåligt oavsett hur man levde innan.

men visst , alla har rätt till sina åsiker men jag skulle ALDRIG vilja utsätta mina barn för det , jag kanske skulle tänka annorlunda om jag var i 50 års åldern och barnlös.

man kanske bara är förälder på papperet tills barnen är 18 men i livet är du tills du dör och då ska du enligt mej se till att kunna finnas för dina barn så länge som möjligt.

en mamma är alltid en mamma även om du är 4 eller 40 år.

tvivlar inte en sekund på att dessa mammor och pappor älskar sina barn mer än något , men det är barnen som får betala priset av det när föräldrarna dör ifrån dom , man kanske tror att man skulle klara det bättre när man är 30 än 5 år när man mister en förälder , men ju längre du levt med en människa ju mer saknar du henne och om vi nån gång behöver våra föräldrar på riktigt och inser hur mycket dom betyder för oss är det just i 25-35 års åldern

Jag tycker också att folk som kommit upp i den åldern ska tänka en gång till.

Mina föräldrar var inte ens särskilt gamla när dom fick mig, dom var 36.
Nu är jag 22 och de närmar sig 60. Jag önskar idag att de hade varit yngre när de fick mig.

60 kanske inte är någon ålder på det viset, men jag börjar få lite panik över att de faktiskt blivit så mycket äldre.
Har tiden gått så här fort hittills, så kommer den bara gå ännu snabbare nu och jag våndas inför den dagen jag förlorar dom. Den känns så nära fast den kanske inte alls är det.

Men så kan man förlora på olika sätt, det behöver inte betyda att de går bort. Dom kan drabbas av demens och dylikt också, som gör att de glömmer vem jag är. Det skulle göra så sjukligt ont.

Att då uppleva det ännu tidigare pga att föräldrarna skaffade barn så pass sent som vid 50 år.. nej, det känns inte ett dugg rättvist mot barnet. tyvärr! Dom är säkert lika bra föräldrar, det tvivlar jag inte en sekund på, men det är ju det att man behöver verkligen ha tid tillsammans med sin mamma och pappa. Så dom får se en uppväxt, utvecklingen i vuxenlivet, barnbarn osv.

För mig är det jätteviktigt iallafall

Enligt TS:
De som skaffar barn med behandlingar och hållet på länge och sedan blir gravid vid 50 har då blivit gravida omedvetet?

Min mamma var "ung" när hon fick mig, bara 26 (yngst i kusinskaran) och hon var äver 60 när hon fick sina första barnbarn, min svämor var över 65, när hon fick sitt sista barnbarn, faktiskt över nästan 55 när hon fick sitt första (och ändå var hon inte mer än 23 när hon fick sitt första barn). Mitt barn har även fått träffa min farmor och min mormor och har minnen av dessa.
Fast nu blir folk gamla på min sida av släkten, de flesta har uppnått en ålder på över 90, de som dött tidigare har dött av olyckor eller sjukdomar som kan drabba vilken ålder som helst. På min pappas sida trillar alla av pinn mycket tidigare.

Jag får nog hålla med ovanstående om att det aldrig är lätt eller "kul" att förlora en förälder (min egen pappa gick bort "ung" när jag var i tonåren) men att man som psykiskt stabil vuxen får förväntas klara det. Som någon skrev: "Tydligen så är man vuxen nog att  skaffa barn i övre tonåren men inte vuxen nog att klara sig utan en förälder innan man fyllt 40...  "

Nu önskar du, utifrån din egen person och situation att dina föräldrar varit yngre när de fick dig. En nära vän till mig önskar utifrån sin erfarenhet att hennes varit äldre (de var i tjugoårsåldern och hon anser inte att de hade mognad nog att ge henne en god uppväxt). Känslan att man vill ha sina nära kvar så länge som möjligt sympatiserar jag med. Jag tror dock inte att man kan generalisera allmänt utifrån egna personliga upplevelser.

Nu kan ju föräldrar dö i vilken ålder som helst!
Men att bli Mamma vid 73 kanske inte är idealet,men vid 50,tja jag känner 50-åringar som är "yngre" än 30 åringar i både kropp o sinne!

Man kan önska att ens föräldrar var yngre... friskare... rikare... snällare... smartare... 

Men önskar du att de inte fått dig alls? Det är faktiskt det som är alternativet...