Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hoppas allt är bra med er andra?!

Kan komma med lite glada nyheter  Idag har vi varit på RUL och sett bebisen igen, full fart där inne i magen hela tiden. Blev flyttad från 27 september till 24, åt rätt håll i alla fall.
Har haft lite ångest att va beräknad så nära datumet för vårat avbrytande, men ska ta och diskutera det med BM när det är dags för besök igen. Har ju inte gått över med mina andra barn så tror inte jag gör det nu heller, men man vet ju aldrig. Och jag vill ABSOLUT INTE få samma dag som avbrytandet...

Kram på er alla!!!

Har idag haft tid att läsa hela tråden (det tog ett bra tag :) och tårarna rinner hela tiden. Så skönt att läsa för alla mina tankar och rädslor finns redan här i era ord.

Har haft en tung dag idag. Vi var och hämtade askan av vår lille och det var så svårt att tänka på att han inte har formen av det barn jag höll i mina händer längre. Både min man och jag tyckte att det var svårt att lämna honom ifrån oss. Ville ha honom kvar. Min man orkade inte se honom när vi gjorde avbrytandet så jag tror att det var lite svårare för honom. Nu ska vi bestämma oss för asklund eller minneslund.

Jag hoppas verkligen att det går bra för er alla och att de kommer till en massa småttingar här inne. Min man är rädd att försöka igen och det är inte så att vi förväntar oss något mer barn heller. Vi väntade i fem år på vår lilla tjej och två år på denna lille.

Ska börja jobba på tisdag och fasar redan. Jobbar på en extremt mansdominerad arbetsplats med allt vad det innebär (både positivt och negativt). Har dock en fantastisk chef så det kommer säkert att ordna sig.

Lindis: Jag lider med dig med tanke på behandlingen. Vår lilla tjej är "eskimå" (började sitt liv i frysen) och kom till oss efter 6:e försöket och hormonerna är verkligen inget man längtar efter.

Kram och tack igen

hej

Hur mår ni alla?

Jag mår bra, lite less bara på att det är så svinkallt.
Vill ha värme :)

Går och väntar på att få göra FET.. tiden går sakta.

Stor kram 

Hej, jag är också lite less! Den sabla mensen kom idag! En dag sen, men det är normalt. Hade iofs inte fått tillstymmelse till plus heller så det var väntat. Men det känns alltid så jobbigt att "börja om" igen med ett nytt försök. Dessutom är jag rätt allergisk just nu och mina ögon har svullnat. Men jag har hört att allergimedicinen kan påverka slemhinnorna negativt då man vill bli gravid så jag låter bli medicinen. 

Jag försöker tänka på annat, funderar över om jag blivit lite väl inne i tankarna på bebisverkstaden, önskar att jag kunde vara lite mer avslappnad. 

Hoppas det går bra för dig nästa gång Lindis! Visst var det i juni ni skulle göra nästa försök? 

AlidaC: Hur har det gått på jobbet? Jag tyckte det var jobbigt första dagarna på jobbet efter aborten. Vår aska blev spridd i en minneslund, men vi fick inte ut askan för att göra det själva. Men vi vet vilken minneslund och vi har gått dit några gånger för att tända ljus. 

Kramar till er alla!

 

Hej!

Millan: Tråkigt att höra att det inte funkade denna gång. Jag vet hur det är att vara alldeles för inne i att få till en liten bebis. Går inte att hejda att det är det enda man tänker på.

Det har varit riktigt tungt att vara tillbaka på jobbet. Har gått hem vid lunch både igår och idag. Tur att jag har en sån bra chef. Dels är det jobbigt att det kommer ta hela veckan innan jag träffat alla eftersom de flesta går skift, sen känns det bara så meningslöst att vara där. Att vara med min dotter och min man känns så mycket viktigare. Vill kunna prioritera annorlunda än vad jag känner är möjligt. Inser att det är en naturlig reaktion så nära efter att ha förlorat någon. Hoppas att det blir lite lättare nästa vecka.

Har börjat göra en liten minnesbok över vår lille ängel. Tre veckor sedan avbrytandet imorgon, önskar att tiden kunde gå lite snabbare men ändå inte.

Kramar

Tråkigt att det inte tog sig Millan, men det är bara att ligga i igen. Du vet ju som sagt var att du kan bli gravid. Det kommer komma ett plus snart. Är ju omöjligt att släppa dem tankarna nu när man är mitt uppe i dem. Extra svårt också när man varit gravid ett tag och plötsligt inte är det längre.

AlidaC: Skönt att du har en förstående chef. Det kommer kännas bättre för varhe dag. Tror att det är bra att göra som du gör, att bearbeta det på olika sätt. Minnesbok låter ju toppen!

Själv var jag mitt uppe i min C-uppsats och eftersom att jag skrev den ihop med en annan tjej hade jag inget val än att bita ihop och jobba med den varje dag. Min sambo hade lite svårt för att prata om det som hänt så jag bar mycket inom mig. Nu idag kan jag må riktigt dåligt ibland. Som häromdagen låg jag nog i sängen hela dan och grät och var ledsen. Känner mig så dålig ibland på något vis. Men det blir bättre när jag får prata om det med någon. Kommer alltid i slutändan fram till att vi endå gjorde det som var rätt för oss.

Stor kram

Vad tråkigt för dig, beklagar verkligen.

Denna bearbetning som man går igenom efter en sådan här sak är lång, väldigt lång tycker jag. nu kan jag bara utgå från vig själv.

Kom på att idag har det gått 8 månader sedan avbrytandet... 8 månader och vå litte prins skulle ha varit 3 månader idag.

Jag vill iallafall säga till dig att det är viktigt att du lyssnar på kroppen. Säger kroppen att nej, jag orkar inte jobba nu då ska du vara hemma ett tag. Jag var hemma i tre veckor heltid och därefter började jag halvtid under några veckor.  Ser jag tillbaka på den tiden idag så kunde jag ha tagit det ännu lugnare. Jag mådde inte bra och grät nästan varje dag på jobbet och på vägen hem... så lyssna på din kropp och kontakta en bra läkare som du har förtroende för så att du kan gå vidare. 

Idag mår jag bättre, men varje morgon känner jag mig så deprimerad. Jag säger till mig själv att jag måsta ta tag i mig själv, men jag har liksom inte orkat det ännu.

Samtidigt vill jag vara medveten och närvarande vid mina andra barn till 100% och det kan jag inte säga att jag är nu, kanske till 75%, men resten är är en saknad efter det som inte blev.

Är det nån som har nåt förslag på hur jag skall lära mig att uppskatta det fantastiska jag har och inte "älta" det som inte blev.

Kram Victoria

Victoria : Jag tror att man lär sig leva med det men man glömmer aldrig.....
Själv närmar jag mig ettårsdagen för avbrytandet och jag tänker på det som kunde blivit varje dag.... slutade älta så mycket gjorde jag när jag kom på mig själv att prata om det som om alla visste o tyckte som jag men plötsligt stod de som frågetecken, så då tänkte jag att ja det är sorgen i mitt hjärta ni inte ser, sorgen som finns med mig varje dag, men det är ju mitt problem/sorg o inte ert...o DÅ började det släppa lite grand.
Jag hade en riktig depp runt juletid då jag var sjukskriven 2 veckor och sen dess har det blivit bättre o bättre. Nu väntar jag ju igen o det har naturligtvis hjälp en hel del "i huvudet".
Men jag försöker att tänka att "knudan" nu ska bli storebror och att han alltid kommer att finnas med oss, som ett bra minne istället för sorg.
Jag vet inte vad som kan hjälpa dig men tid brukar vara bra, låt det ta tid, ta kontakt med kurator igen (om du har gått o slutat) om du behöver det, där får du älta och tömma dig totalt. Å det får du naturligtvis här också, vi är ju här med samma känslor tankar och funderingar som du.
Stor kram o styrketankar
Lise

Hej!

Andra veckan på jobbet och jag gråter fortfarande. Försöker hålla mig undan lite på fikat för jag drar ju ner stämningen ganska så rejält.

Victoria: Tack. Som jag skrivit tidigare är det "riktigt skönt" att ha hittat hit. Ditt råd om att lyssna på kroppen fullt ut känns ju helt riktigt men jag slåss samtidigt mot känslan av att andra förväntar sig att jag ska börja komma igen. Då får jag istället dåligt samvete för att jag inte klarar av mitt jobb och annat så som jag tror att jag borde.

Jag hoppas att du hittar tillbaka till energin och orken att vara närvarande till 100% för dina barn du har hos dig. Jag har tyvärr inga bra råd att ge dig men jag tror kanske att din känsla kan förstärkas av dåligt samvete. Utgå från de signaler dina barn ger dig och inte från dina egna krav på dig själv.

Själv har jag börjat att varje kväll skriva ner några stunder under dagen där jag kännt mig lite gladare eller kanske t o m skrattat och orsaken till det. Det hjälper lite att läsa igenom det och tvingar mig att inse att sorgen alltid finns där men att det också finns annat som är värt så otroligt mycket (vad förnuftig jag låter, undrar då varför jag gråter så mycket :(

Stora kramar

AlidaC: Det tar tid innan man kan sluta gråta. Jag började gråta häromdagen på jobbet för att jag tänkte på vår dotter och på hur jobbig aborten var. Sen återkommer ofta tanken till mig att det är så osannolikt att det hände. Minns hur glad jag var när jag gick in i vecka 12 utan ett missfall, tänkte att det var safe!

Det tar tid innan man kan vara sig själv på jobbet och jobba helt och fullt ut. Försök ta det lugnt och pressa inte dig själv! 

Jag började fundera idag över att det kanske vore bra att börja förbereda sig på att det kanske aldrig blir ett barn, man vet aldrig. Men jag hoppas jag har fel och att det snart blir plus igen!

Kram!

Millan