Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hej!
Första gången för mig här inne men jag är glad att jag hittade hit och läste tråden.

Det är idag två veckor sedan jag och min man förlorade vår lille i magen pga ett avbrytande. Beslutet tog vi i ett slags chocktillstånd där vi försökte ta in all information om DS och risker för hjärtfel, njurfel, tarmförträngningar, leukemi, autism och alla andra komplikationer som DS kan innebära. Om det var "rätt" beslut för vår lille kommer vi aldrig att få reda på och att jag ska kunna gå vidare med alla tvivel, skuldkänslor och sorg känns just nu omöjligt. Finns inget annat än tårar och mörker. Vi har som tur är en solstråle sen tidigare och det är för hennes skull jag går upp på morgonen.

Att läsa era inlägg idag har ändå gett mig en känsla av att jag faktiskt har rätt att sörja, att jag har förlorat ett barn och att det trots allt finns en möjlighet att hitta fram till någon slag ljusare tillvaro igen.

Tack för att ni delar med er!

Har idag haft tid att läsa hela tråden (det tog ett bra tag :) och tårarna rinner hela tiden. Så skönt att läsa för alla mina tankar och rädslor finns redan här i era ord.

Har haft en tung dag idag. Vi var och hämtade askan av vår lille och det var så svårt att tänka på att han inte har formen av det barn jag höll i mina händer längre. Både min man och jag tyckte att det var svårt att lämna honom ifrån oss. Ville ha honom kvar. Min man orkade inte se honom när vi gjorde avbrytandet så jag tror att det var lite svårare för honom. Nu ska vi bestämma oss för asklund eller minneslund.

Jag hoppas verkligen att det går bra för er alla och att de kommer till en massa småttingar här inne. Min man är rädd att försöka igen och det är inte så att vi förväntar oss något mer barn heller. Vi väntade i fem år på vår lilla tjej och två år på denna lille.

Ska börja jobba på tisdag och fasar redan. Jobbar på en extremt mansdominerad arbetsplats med allt vad det innebär (både positivt och negativt). Har dock en fantastisk chef så det kommer säkert att ordna sig.

Lindis: Jag lider med dig med tanke på behandlingen. Vår lilla tjej är "eskimå" (började sitt liv i frysen) och kom till oss efter 6:e försöket och hormonerna är verkligen inget man längtar efter.

Kram och tack igen

Hej!

Millan: Tråkigt att höra att det inte funkade denna gång. Jag vet hur det är att vara alldeles för inne i att få till en liten bebis. Går inte att hejda att det är det enda man tänker på.

Det har varit riktigt tungt att vara tillbaka på jobbet. Har gått hem vid lunch både igår och idag. Tur att jag har en sån bra chef. Dels är det jobbigt att det kommer ta hela veckan innan jag träffat alla eftersom de flesta går skift, sen känns det bara så meningslöst att vara där. Att vara med min dotter och min man känns så mycket viktigare. Vill kunna prioritera annorlunda än vad jag känner är möjligt. Inser att det är en naturlig reaktion så nära efter att ha förlorat någon. Hoppas att det blir lite lättare nästa vecka.

Har börjat göra en liten minnesbok över vår lille ängel. Tre veckor sedan avbrytandet imorgon, önskar att tiden kunde gå lite snabbare men ändå inte.

Kramar

Hej!

Andra veckan på jobbet och jag gråter fortfarande. Försöker hålla mig undan lite på fikat för jag drar ju ner stämningen ganska så rejält.

Victoria: Tack. Som jag skrivit tidigare är det "riktigt skönt" att ha hittat hit. Ditt råd om att lyssna på kroppen fullt ut känns ju helt riktigt men jag slåss samtidigt mot känslan av att andra förväntar sig att jag ska börja komma igen. Då får jag istället dåligt samvete för att jag inte klarar av mitt jobb och annat så som jag tror att jag borde.

Jag hoppas att du hittar tillbaka till energin och orken att vara närvarande till 100% för dina barn du har hos dig. Jag har tyvärr inga bra råd att ge dig men jag tror kanske att din känsla kan förstärkas av dåligt samvete. Utgå från de signaler dina barn ger dig och inte från dina egna krav på dig själv.

Själv har jag börjat att varje kväll skriva ner några stunder under dagen där jag kännt mig lite gladare eller kanske t o m skrattat och orsaken till det. Det hjälper lite att läsa igenom det och tvingar mig att inse att sorgen alltid finns där men att det också finns annat som är värt så otroligt mycket (vad förnuftig jag låter, undrar då varför jag gråter så mycket :(

Stora kramar

Hejsan!

Jag kan bara säga att jag önskar er alla ett stort lycka till med RUL, frysförsök, gravidpenning och sexet!! Jag håller alla tummar!

Själv stötte jag på en kollega igår som jobbar i en annan stad. Han pekade på magen och sa:
Du har ju ingen på gång där inne nu just nu i alla fall. Är det två barn ni har nu?

Gissa vem som åkte hem och grät hela dagen : (

Det känns på sätt och vis som jag är tillbaka i dom åren när vi mådde så dåligt över att vi inte lyckades få till en bebis och "välmenande" bekanta undrade om det inte var dags att skaffa barn snart eftersom det är det som ger glädje i livet. Jag vill inte träffa människor just nu, jag vill bara vara ifred. Orkar inte mer.

Väntar på en liten ängel som jag har beställt som jag kan hänga i mitt namnsmycke.

Kramar

Grattis Millan!!! Underbart att höra!!!

Härligt att höra från er alla att det verkar gå bra. Och grattis Limpan till killen i magen.

Min mor tror mycket på det lite sprituella och jag vet inte riktigt själv vad jag tror, men hon berättade om ett medium som helt plötsligt under ett föredrag (som mamma var med på) vänt sig till en kvinna i publiken och sagt "Om man förlorar ett liv innan det är fött kan den själen återvända till dig" . Kvinnan började gråta för hon hade förlorat ett barn i magen. Det var flera år sen mamma berättade det och nu har det poppat upp i mitt minne. Om inte annat så är tanken fin. 

Kramar till er alla

Har inte varit inne här på några dagar nu och har visst missat en del. Nu har jag inte läst Fröken Lökens inlägg men innebörden framgår ju klart av fortsättningen. Förvånas över att en del anser sina åsikter så viktiga att de alltid måste framföras trots att man med vanligt förnuft och social kompetens borde kunna inse att det inte är särskilt passande eller önskvärt. Jag hoppas trots det att du aldrig behöver hamna i vår situation Fröken Löken men snälla läs på vad "bara" en kromosomskada kan innebära för vad ett barn kan behöva gå igenom redan från det första andetaget.

Millam2, jag sänder sig alla styrkekramar jag kan. Det kommer att vara jobbigt att gå igenom avbrytandet och du har det säkert väldigt jobbigt redan nu. Det är ca två månader sen jag gick igenom mitt avbrytande och det gick ganska så snabbt för mig. Det tog tre timmar innan vattnet gick och en halvtimme senare var min lille son född. Jag tittade på honom och höll honom i mina händer vilket jag är glad att jag gjorde. Min man orkade inte jsut då men kände sen att han gärna hade velat se honom. jag önskar dock att jag hade ett foto på honom men visste inte att man kunde få det.

Du kommer att klara av det, men som de andra har skrivit, det är jobbigt och det kommer ta tid. jag var sjukskriven i två veckor och började sedan jobba halvtid ett par veckor. jag stänger fortfarande dörren till mitt kontor ibland eftersom jag kan bli ledsen helt utan förvarning, men det börjar bli lite lättare. Känner att jag inte alltid är helt närvarande och längtar just nu efter semester för att kunna vila upp mig lite mer utan en massa krav. Som sagt, det tar tid. Jag är så ledsen att du ska behöva gå igenom det!

Till alla er andra så håller jag tummarna för att det ska fortsätta gå bra! Jag och min man har precis bestämt oss för att börja försöka igen. Längtan efter ett barn till övervinner rädslan.

Kramar

Tänker på dig!
Kramar

Härligt Millan!

Har fallit riktigt djupt idag, helt utan förvarning. Längtar till imorgon!

Kramar till er alla

Tack för ert stöd!

Millan: Inget särskilt har hänt men helt plötsligt kände jag hur jag höll min lille i händerna och då föll jag. Jag minns känslan så tydligt.

Kramar

Millan, jag vet att det inte finns några ord som kan trösta eller göra det bättre. Mitt hjärta brister för er. Vi finns här när du behöver oss.

Kramar

Millan, det är skönt att du orkar vara här och berätta och att du trots allt orkar tänka lite på hur ni kan gå vidare när ni hunnit hämta er efter det ni måste gå igenom nu. Tänker mycket på dig!

Stora kramar

Millan, att du behöver "älta" och vända ut och in på alla tankar är inget du behöver be om ursäkt för och även fast vi andra inte behövt gå igenom helvetet två gånger som du, så är det behovet något som vi alla känner igen och förstår. Vi kommer att finnas här och lyssna på dig och försöka stötta dig så mycket vi kan och så länge du behöver. Det är ju därför vi alla har hittat hit, både för att få och kunna ge stöd. Jag tror bara att vi alla önskar att vi kunde göra mer för dig.

Jag hoppas att ni kommer att få den hjälp ni behöver och de svar som ni behöver. Tänker på er.
Kram

Hej alla underbara här inne!

Har inte skrivit så mycket på ett tag men jag har läst allt. Haft mycket på jobbet och mycket annat att tänka på.

Millan: Skönt trots allt att du har fått en diagnos och jag hoppas att ni snart får chans att påbörja ivf. Massor av kramar till dig!!!

Lindis: Stort grattis!! Jag håller tummarna! Förhoppningsvis kan vi göra lite sällskap för jag plussade i måndags. För ett tag sen fick vi brev från kliniken där vi gjort ivf att vårt sista embryo i frysen snart skulle tinas upp och förstöras eftersom det varit fryst i fem år. Återförandet gick bra och nu sitter jag här redan med ömmande bröst, trötthet och allt annat som hör till.

Det största är dock oron än så länge. Jag tror inte att någon av oss här inne kommer undan den oavsett undersökningar och lugnande besked.

Kramar till oss alla!

Tack för alla grattis. Försöker hålla oron i chack så gott det går. Har märkt av att hjärnan nu börjar glömma allt som jag borde komma ihåg, så nu är det dags att börja skriva kom-ihåg-lappar igen precis som vid de tidigare två graviditeterna.

Millan: Det låter ju allt annat än bra att du har haft blödningar så länge och som inte verkar avta. Efter mitt avbrytande fick jag åka in efter några dagar och göra en skrapning eftersom jag blödde och började få feber. Men även efter skrapning fortsatte blödningen och tilltog efter någon dag. Jag ringde in och de tyckte att jag skulle avvakta men efter att det inte slutat på över en vecka så åkte jag in akut (tyckte att det hade tilltagit mer). De kunde inte hitta några rester under undersökningen och kunde inte förklara varför jag fortsatte blöda utan sa att jag hade en "avvikande respons på genomfört ingrepp" (onormal på ren svenska).  Jag fortsatte att blöda i säkert ytterligare en vecka men märkte att det avtog de sista dagarna. Jag hoppas att det kommer vara så för dig också att det klingar av av sig självt men jag blödde inte lika länge som du redan har. Men håll koll och stå på dig.

Stå också på dig när det gäller IVF pdg. Ibland är det tyvärr det enda sättet att få den hjälp man behöver. Håller tummarna.

Yanalems mamma: Jag hoppas att du blir bra snart. Det måste vara frustrerande att behöva gå och vänta. Kramar till dig!

Kramar till er alla!

Millan: Jag hoppas att du har åkt in och krävt att få hjälp! Som sagt stå på dig, det är det enda alternativet. Jag hoppas så att du kommer må bättre snart!

Lindis: Jag hoppas att du mår bra och att det inte var något allvarligt!

Kramar!

Millan: Låter bra att blödningen verkar avta. Håller tummarna!

Lindis: Skönt att du har VUL redan den 22:a. Blir skönt att se hjärtat slå. Jag har inte fått tid förrän i v 40 (då jag /vi är i v 10). Känns jobbigt att behöva vänta så länge. När jag väntade min lilla tjej hade jag småblödningar ganska ofta utan att det påverkade henne. Det var bara jag som var lite bräcklig.

Kramar! 

Hej Alla!

Jag har inte haft nätet på några dagar men nu fungerar det igen. Jag ligger flera dagar "efter" nu och det är så mycket jag vill säga till alla, men framför allt är det så härligt att det snart börjar födas bebisar här inne. Jag tänker på er och hoppas att det kan gå så så att era änglar får sina egna dagar!

Lindis: Vad härligt att ha fått se hjärtat slå och moderkaksprovet kommer att gå galant! Själv har jag inte inskrivning förrän nästa vecka och det har inte nämnts något om möjlighet att få göra moderkaksprov. Jag vet att jag kommer att få kämpa eftersom landtinget här i länet är känt för att vara återhållssamt med det mesta. Det upptäckte jag redan när jag väntade min dotter.

Millan: Stora kramar till dig. Jag hoppas att du hittar tillbaka till känslan att ni gjorde rätt val både för er och era änglar. Jag visste redan när vi tog beslutet att jag ofta skulle tvivla på att det var rätt. När jag hade läst på om allt vad DS kan innebära kändes det rätt rent logiskt, men jag vet ju att om vi inte hade fått reda på att vår lille kille hade DS och hade varit här hos oss nu hade jag älskat honom så och gjort allt för honom. Hade jag rätt att ta beslutet? Det är så stor skillnad när det gäller någon annan och man själv inte är drabbad för jag skulle aldrig ifrågasätta att någon avbrutit pga DS men när det väl var jag som skulle ta beslutet så blev det helt annorlunda. Jag tror att du måste låta dig känna så ett tag för du har gått igenom så mycket att det nog inte är konstigt att de tankarna kommer trots att du inte haft dem tidigare. Du måste ändå hålla fast vid att du kommer att bli mamma till en liten som inte utvecklat DS och du har kommit en bra bit på väg trots att det antagligen inte känns så nu.

Vår lille kille skulle ha kommit till oss i fredags så jag har haft ett par extra jobbiga dagar nu med många tankar. Jag har varit i minneslunden flera gånger innan men orkade inte i fredags. Min mamma var där och satte dit blommor.

Kramar

Hej alla!
Nu är det evigheter sen jag skrev något här inne och det beror på att jag inte har orkat göra så mycket över huvudtaget eftersom jag mått dåligt pga av den lilla i magen, varit riktigt nervös samt att det varit så många som klampat in här utan att visa hänsyn. Jag har läst allt och håller tummarna för oss alla och det är spännande med så många bebisar som är på väg eller redan har tittat fram!

Som jag skrev för ett bra tag sen visste jag att jag skulle få kämpa för att få göra moderkaksprov och det var helt kört. Det var bara att vänta på kub och sedan få göra fvp. Vi gjorde kub idag och fick en risksiffra på 1/2448. Känns så otroligt skönt men inser idag hur nervös jag varit för hela kroppen föll ihop nu när spänningen släppte. Vi har bestämt oss för att nöja oss med det resultatet. Förra gången med vår lille kille hade vi en risk på 1/2 eftersom både mina hormonnivåer var påverkade och vi hade en bred nackspalt.

Lindis: Kramar inför imorgon!

Millan: Så skönt att det börjar gå bra. Det här är min andra ivf-graviditet. Har du lätt att bli gravid så har du ett stort försprång i den processen!

Stora kramar till oss alla här inne!

Lindis: Håller tummarna och det verkar ju riktigt lovande men jag förstår att du inte vågar tro på det förrän du fått brevet.

Millan: Jag hoppas att ni kommer att få komma igång med behandlingen så snart som möjligt. För mig så var hormonbehandlingen ganska så påfrestande. Jag var riktigt arg och grinig hela tiden och hade ordentliga svallningar men det är trots allt en ganska så kort tid. Jag är också spruträdd men det var faktiskt inga problem, man gör det man måste utan att tänka på det direkt (första sprutan var lite jobbig).

Jag funderar lite på om vi skulle göra fvp i allafall men missfallsrisken är ju så mycket högre än det risksiffran vi fick på kub så jag tror inte jag vågar utana ödet. Vi har bestämt oss för att oavsett om vi får en liten bebis eller inte så blir det ingen mer graviditet för mig. Jag mår alldeles för dåligt och vi har ju en helt underbar liten dotter hos oss.

Kramar till er alla