Tja, först och främst är hon sa petig, att hon inte vill äta de mesta sakerna utan helst äta yoghurt eller nat - vilket hon inte far, och da vill hon inte äta alls.. Och svart att sitta stilla har hon ju. Hon ligger pa stolen, hänger över stolen, maste ga och kissa, säger att hon ätit klart och vill ga fran bordet...
Pa skolan sa de att i skolmatsalen har hon haft svart att sitta stilla. Pa vilan vill hon heller inte ligga stilla, men det är nog mest för att hon inte är trött. Jag sov ju inte pa eftermiddagen da jag var 4.5 ar precis! Men de franska barnen lägger sig mycket senare, sa jag antar att de behöver sova pa em mycket längre.
Ja, det är ju svart det där. Jag har ju funderat lite grand, ibland, men inte haft den där gnagande känslan att kanske det är nagot. Mest för att jag ser att hon har svart att sitta stilla och koncentrera sig ibland. Inte tyckt om att lägga pussel osv. Om en bit inte passar in hammrar hon mest pa biten för att fa den att passa. Men det gar bättre nu, och i skolan är hon ocksa bättre pa att koncentrera sig.
Däremot med Benjamin har jag haft en sadan känsla med hans sprak. Nagot som är svart att sätta fingret pa. Som att han när han försöker säga papper, typ sträcker ut tungan för att han inte lyckas säga bokstäverna. Att han ibland verkar ha svart att forma orden. Att han verkar första allt, men ända inte pratar nästan nagot osv. Sa jag har liksom kännt att det kanske är nagot mer, att han har lite svart med ljuden. För han har resten, ögonkontakt, sociala osv. Där har jag varit mer orolig. Men nu har han äntligen börjat sätta ihop tva ord till meningar, sa jag känner mig lite lättad. Men ända har han inte ett stort ordförrad (muntligt, förstar gör han jättemanga ord).
Sa jag tänker, att OM ni har den där känslan att det kanske ända är nagot. Att ni känner igen fran Andreas. Att ni ju faktiskt är mycket palästa, och känner igen saker... Da är det inte fel, tycker jag, att ta sin oro pa allvar och ta upp den. Det visar ju mest att ni är engagerade och bryr er om. Ni är inte nagra hispiga föräldrar som är oroliga för minsta lilla. Utan ni har det i nära familjen och har märkt nagra saker som KAN - inte maste - tyda pa ADHD. Da är det inte fel att ta upp det med förskolan. Kanske de da säger att, men nej, här är det inga problem alls, hon är som de flesta i sin alder. Da kan ni pusta ut lite, men ända saklart halla ögonen öppna (för ibland är tyvärr inte förskolorna sa bra pa att upptäcka sadana saker). Och om de säger, att nja, vi tror inte det, men kanske ända, da kan ni ju be dem kolla det lite extra.
lunaria: ang. Linn, sa tänker jag att hon ju är en tjej som är ganska snabb med mycket. I hennes fall kan det även vara sa att hon behöver väldigt mycket stimulering helt enkelt. Bade mentalt och fysiskt. Inte för att hon har koncentrationssvarigheter, men kanske för att hon är sa pass snabb och annars blir uttrakad och understimulerad. (nu kan hon saklart även ha svarigheter, men jag vet att det inte är helt ovanligt att väldigt intelligenta och tidiga barn blir feltagna för att ha ADHD)
Som tur var sov de gott, sa vi kunde vakna nagorlunda utvilade iaf. Fast sängarna är ju inte sa bekväma precis. Men det gick ok. Vi hade en sovvagn för oss själva.
