Ni som vill adoptera trots att ni kan få biologiska barn...

Hur kan man säkert veta att man kan få biologiska barn? Det finns högfertila och det finns lågfertila, både bland män och kvinnor. Det finns de som KANSKE kan få biologiska barn, ev. med sjukvårdens hjälp, men där prognosen kanske ligger på 20%. Ytterst få av oss är oåterkalleligt och definitivt sterila.

Med andra ord - din fråga går inte att besvara eftersom den är felställd. Ingen människa kan veta om den kan få biologiska barn eller inte. Även om man har lyckats få ett eller flera biologiska barn tididgare är det ingen garanti för att man kan få fler. Det finns par som inte lyckas få något barn tillsammans trots att de båda har barn på var sitt håll tidigare osv.

Menar du med din fråga varför man väljer adoption trots att man TROR att man kan få biologiska barn? Menar du i så fall om man TROR att man kan få biologiska barn lätt som en plätt? Eller undrar du varör man väljer adoption trots att man TROR att man eventuellt kan få biologiska barn med hjälp av sjukvårdsinsatser?

Sanningen är att var och en har sitt eget tungt vägande skäl till varför man väljer adoption. Ofrivillig barnlöshet, eller ofrivillig sekundär barnlöshet (som inte behöver bero på sterilitet) är de vanligaste. Ett annat exempel kan vara att man bär på arvsanlag till någon sjukdom eller handikapp som man inte vill föra vidare. Tidigare graviditetskomplikationer är ett tredje.

Jag känner ett par som valt att adoptera tre barn då de anser att det finns så många barn i världen som lider svårt och att de vill kunna ge iallafall några av dem en bättre uppväxt.
De vet inte om de kan bli gravida, mannen har varit inne och opererat sig, så det kommer inte bli några barn där heller. Detta är ett beslut som de tagit tillsammans och som de aldrig har ångrat.
De håller nu på att ansökan om att få adoptera ett fjärde barn men tyvärr kommer de nog nekas då de hade passerat någon åldersgräns. Trist.....

Som person tidigare sagt, man kan aldrig veta om man kan få barn. Vi vet inte om vi kan få barn, vi har aldrig försökt, alltså skulle vi kunna försöka få biologiska barn men vi väljer istället att adoptera. Vår anledning är att vi redan har en relation till det barn vi vill adoptera då det är en släkting. Det är ett barn som vi älskar och som vi vill bli föräldrar till. Detta barn, trots att det är i behov av familj, hade troligen aldrig varit aktuellt för adoption annars. Vi tar ingens "plats i kön" eftersom det inte finns nån kö för släktadoption och detta barn hade troligen inte blivit barn till någon annan av de väntade adoptivföräldrarna som köar ändå. Bara för att ett barn kanske behöver familj säger inte det att det är adoptivbart. Men det finns ju massor av olika anledningar till att man väljer att adoptera så min åsikt är att ingen orsak är mer värd en nån annan att välja adoption eller "ta plats i kön".

I vårt fall är det ju vi som vill detta, det är vi som vill bli föräldrar till detta barn. Vi gör det inte av välgörenhetsskäl eller så men vi gör det av känsloskäl. För att vi älskar barnet.

Vi visste inte om vi kunde få biologiska barn med vare sig sjukvårdens eller tidens hjälp när vi valde att adoptera. Vi ville ha barn och det snabbast möjligt och snabbt verkade det inte gå biovägen - och vi ville GÄRNA få uppleva att få barn genom adoption. För det är ju ett annat sätt att få barn på än att vara gravid och föda det. Jag är därför inte ett dugg förvånad över att man vill adoptera även med biobarn eller om man tror att man i framtiden kommer att få biobarn - jag är mer förvånad över alla de som inte vill uppleva det

Hej hej
Ärligt talat tror jag att det är jätteovanligt att par som lätt blir gravida, mår hur bra som helst under graviditeten och har superenkla förlossningar adopterar. Det var säkert vanligare förr, innan det blev fyra-fem års väntetid

Under vår adoptionsresa har många vi pratat med sagt att dom också skulle vilja adoptera, trots att de redan har biologiska barn. De har alla haft sina skäl. Nån har haft jobbiga graviditeter, en annan  är själv adopterad. En släkting tredje har redan fött tre barn, närmar sig fyrtio, är sugen på ett barn till, men vågar sig inte på en fjärde graviditet. De har alla jättebra skäl och skulle bli fantastiska adoptivföräldrar. Sen har det inte blivit så för nån av dom, men intresset finns helt klart. Det tycker jag är jättekul! Jag är så tacksam för att det är ett allmänt acccepterat sätt att bli förälder på.

För mig är det helt självklart att många skulle skulle vilja adoptera, det är ett fantastiskt sätt att bli förälder på. En intensiv och omtumlande upplevelse. Och fullkomligt unik, ingen adoption är den andra lik.

Det är många som skulle vilja, men först och främst är det längtan efter barn som styr. När de *normal-fertila* paren står inför långa väntetider och stora utgifter, då plockar man till slut ut spiralen, för det är ju enklare och billigare.

Vi som väl adopterat pratar sällan om våra fertilitetsproblem. Vem bryr sig! Det är ju fullkomligt överspelat och helt ointressant. Faktiskt så verkar de som fått barn via IVF mer upptagna av sina fertilitetsproblem än dom som har adopterat.

Så ser jag på saken!

Jag kan inte ge några svar, men min faster och hennes man har två biologiska barn och ett adopterat. Jag har aldrig exakt frågat men det funkar definitivt att ha en sådan familj. I deras fall anar jag varför de valde adoption, men jag är inte säker så jag vill inte säga vad jag tror.

Vi stämma in i det övriga skirvit, nämligen att det är ytterst få som absolut inte kan få biologiska barn ihop ens med medicinsk hjälp, såsom tex ägg eller spemie donation. Så det är inte alls så att man har noll chans till barn om man inte adopterar. Sedan tycker jag inte man ska gå runt och spekulera om varför folk adopterar (såsom du gör med din bekant som har 3 barn... Det är en privatsak och du kan ha helt fel).

Jag ville adoptera innan jag ens hade man. Jag tyckte det var bättre att ta hand om ett barn som behöver familj än att producera ett nytt på detta överbefolkade klot. Jag tänkte även att det blir mer jämställt mellan pappa och mamma om man adopterar (vilket visat sig vara sant i vårt fall, eftersom mannen var hemma först och längst, vilket säkert bidragit till att han känner så nära kontakt med barnet och lika stort ansvar som jag som mor. Statistiken säger att det inte brukar vara så...). Jag tycker inte alls att det är fel att adoptera för att man vill hjälpa ett barn att få en familj. OM man gör det för att man själv vill ha barn och väljer detta sätt till att få ett eget barn så är det ju helt korrekt enligt mig, så länge man inte låter barnet stå i tacksamhetsskuld.

Tack ni som svarat utan taggarna utåt Kan absolut förstå ert resonemang.

Vi försökte först "sängvägen". När det inte tagit sig på ett år ställde vi oss i kö för fertilitetsutredning. Utredningen och den visade att vi troligen kunde bli hjälpta av IVF, men att chansen till spontan graviditet var väldigt liten. Vi hade även börjat fundera på adoption och skickade efter papper från diverse adoptionsorganisationer samtidigt som vi kollade fertilitetskliniker. Vi gjorde ett IVF-försök privat, men det misslyckades. Då började vi luta mer åt adoption och ansökte om utredning, men ställde även upp oss i landstingets IVF-kö. Så småningom fick vi klart för oss att min man, som straffad värnpliktsvägrare, skulle få svårt att bli godkänd i något adoptionsland. Alltså lutade vi mer åt IVF igen, men när det blev vår tur i kön så fick jag problem med hormonbehandlingen. Det blev inget IVF, utan vi bestämde oss för att trots allt försöka med adoption. Läkarna trodde att de skulle kunna justera hormondosen så att det funkade, men vi var trötta på sjukhus och mediciner. Om adoptionen inte skulle lyckas kändes det bra att ha de "gratis" IVF-försöken som alternativ, men adoption kändes betydligt mer lockande.

För oss föddes tanken på adoption först när vi insåg att det inte skulle bli så enkelt att få bio-barn. Det handlade egentligen aldrig om att det ena var "bättre" eller "sämre", utan mer om vad som skulle kunna ge oss ett barn snabbast och enklast.

Efter många om och men lyckades vi övertyga Ukraina om att en värnpliktsvägrare kan bli en bra pappa och så fick vi vår dotter. Drygt ett år senare blev jag spontant gravid och så kom lillebror. Om det blir ett tredje barn kommer vi inte ens att fundera på bio. Dels var graviditeten lite riskabel och det var tydligen ren tur att sonen bara föddes sex veckor för tidigt. Det kunde ha blivit tio eller femton, i värsta fall missfall. Dels tror jag att det är bättre för balansen i familjen om det är två adopterade barn. Vår dotter ska aldrig behöva tveka om att vi ser adoption som lika bra som bio. Släkten och vänkretsen i övrigt vimlar av bio-barn, men det är inte så många adopterade så om två syskon är adopterade har de i alla fall varandra. Återigen handlar det inte om "bättre" eller "sämre", utan mer om praktiska överväganden.

Hallå!
Jag har själv funderat på frågan och många andra frågor när det gäller olika människors syn på adoption/biobarn... Vissa frågor vågar man inte ställa då det finns de som inte förstår att man inte menar något illa. Det är helt naturligt att  man har frågor och funderingar när de gäller både adoption och biologiskt födda barn.

Jag förstår precis din fråga men har inget bra svar på den då jag kan få biobarn och även har adopterat.
Vi fick barn i den ordningen biobarn och sen adoptivbarn, hade igentligen kunnat vara omvänd ordning men ibland så blir får man inte välja ordning...

Nu hade vi "oturen " att få reda på att vi tillsammans inte kan få biobarn och det efter att vår dotter föddes med en mycket ovanlig genetisk sjukdom som både jag och min man är bärare av men som vi inte vetat om innan. Det är 1 på flera miljoner att just vi bär på samma gen...

Adoption har alltid funnits med i våra tankar och det har varit självklart att vi nån dag skulle adoptera, nu fick vi ju vårat svar och adoption var självklart för oss...

Båda upplevelserna är underbara och slutresultatet är det bästa som kan hända en, nämligen att bli mamma!!!

Kram