Ni som vill adoptera trots att ni kan få biologiska barn...

Vi visste inte om vi kunde få biologiska barn med vare sig sjukvårdens eller tidens hjälp när vi valde att adoptera. Vi ville ha barn och det snabbast möjligt och snabbt verkade det inte gå biovägen - och vi ville GÄRNA få uppleva att få barn genom adoption. För det är ju ett annat sätt att få barn på än att vara gravid och föda det. Jag är därför inte ett dugg förvånad över att man vill adoptera även med biobarn eller om man tror att man i framtiden kommer att få biobarn - jag är mer förvånad över alla de som inte vill uppleva det

Vi försökte först "sängvägen". När det inte tagit sig på ett år ställde vi oss i kö för fertilitetsutredning. Utredningen och den visade att vi troligen kunde bli hjälpta av IVF, men att chansen till spontan graviditet var väldigt liten. Vi hade även börjat fundera på adoption och skickade efter papper från diverse adoptionsorganisationer samtidigt som vi kollade fertilitetskliniker. Vi gjorde ett IVF-försök privat, men det misslyckades. Då började vi luta mer åt adoption och ansökte om utredning, men ställde även upp oss i landstingets IVF-kö. Så småningom fick vi klart för oss att min man, som straffad värnpliktsvägrare, skulle få svårt att bli godkänd i något adoptionsland. Alltså lutade vi mer åt IVF igen, men när det blev vår tur i kön så fick jag problem med hormonbehandlingen. Det blev inget IVF, utan vi bestämde oss för att trots allt försöka med adoption. Läkarna trodde att de skulle kunna justera hormondosen så att det funkade, men vi var trötta på sjukhus och mediciner. Om adoptionen inte skulle lyckas kändes det bra att ha de "gratis" IVF-försöken som alternativ, men adoption kändes betydligt mer lockande.

För oss föddes tanken på adoption först när vi insåg att det inte skulle bli så enkelt att få bio-barn. Det handlade egentligen aldrig om att det ena var "bättre" eller "sämre", utan mer om vad som skulle kunna ge oss ett barn snabbast och enklast.

Efter många om och men lyckades vi övertyga Ukraina om att en värnpliktsvägrare kan bli en bra pappa och så fick vi vår dotter. Drygt ett år senare blev jag spontant gravid och så kom lillebror. Om det blir ett tredje barn kommer vi inte ens att fundera på bio. Dels var graviditeten lite riskabel och det var tydligen ren tur att sonen bara föddes sex veckor för tidigt. Det kunde ha blivit tio eller femton, i värsta fall missfall. Dels tror jag att det är bättre för balansen i familjen om det är två adopterade barn. Vår dotter ska aldrig behöva tveka om att vi ser adoption som lika bra som bio. Släkten och vänkretsen i övrigt vimlar av bio-barn, men det är inte så många adopterade så om två syskon är adopterade har de i alla fall varandra. Återigen handlar det inte om "bättre" eller "sämre", utan mer om praktiska överväganden.