Vi som väntar syskon till våra änglar del 10

Visst är det oroligt vilka kommentarer folk kan slänga ur sig! Jag önskar verkligen att jag sagt mer om det även det hade garanterat inte hjälpt, men jag blev som tappad. Trist att höra att du fått liknande kommentarer PennyJenny. Man kan ju undra om de hade tänkt samma om det varit deras eget barn. Vi vet ju att döden alltid är värst, jag hade i princip valt vad som helst, förutom döden som är så definitiv och inte lämnar ens minsta lilla utrymme för "kanske" eller "tänk om".

Minimalla: Förstår att det var jobbigt, men så stark du var som klarade det! Förhoppningssvis så är det värst första gången. Skulle du vilja eller inte vija att lillebror får födas i det rummet? Eller det kanske inte är ett rum som används om det inte är under särskilda omständigheter? Och hur var det med syresättningen din? Jag har också svimningskänslor och andnöd och vi är ju typ exakt lika långt gångna du och jag, ingen har dock sagt något om syresättning till mig. KRAM på dig!

Minimalla: Åh så tungt samtal med lilla Stella. Det är helt fel att en liten fyråring ska veta och ha upplevt något så hemskt som att bebisar dör. Hon vet ju dock inte att även du tvivlar så fortsätt säg att du tror på att det kommer gå bra. Förhoppningssvis kommer det positiva i de orden kanske smitta av sig lite på dig också!

Familjen Tinglum: Till en början kommer lillasyster inte få ärva något av Winstons grejer, jag kan helt enkelt inte tvätta hans kläder utan att det känns som om jag ersätter honom. Hon får eget (vilket jag kämpar med att försöka köpa men senaste försöket, som var idag, misslyckades som vanligt. Jag vågar inte). Kanske ändras känslan med om något får ärvas med tiden.

En allmän fråga: Hur har era män det med sin oro, vilken nivå ligger den på? Är de mer eller mindre oroliga än vad ni är? Min D är väldigt orolig och har läst massor om moderkaksavlossning, knutar på navelsträngar osv. Han får halvt panik när jag har förvärkar och han är så orolig att han börjat tappa hår! Han gör upp planer för hur vi ska sova i skift sen när lillan kommit ut. Förut ville han ha massor med ungar men nu säger han att han inte kommer orka fler än den vi väntar nu, pga oron. Till viss del är han oroligare än vad jag är. Jag liksom räknar ju med att det inte kommer att gå bra, förväntar mig det värsta. D ha däremot tagit till sig lilla tjejen i magen väldigt mycket, han pratar ofta med henne, säger att han vill att hon ska komma ut till pappa. Han klappar magen jämt, är väldigt överbeskyddande och vill hemskt gärna köpa grejer och kläder till henne. Hur har ni det?

Minimalla: D träffar ingen psykolog och har ingen samtalskontakt alls, han vill inte och jag orkar inte tjata om att jag tycker att han behöver det. Jag hoppas att hans oro går över lite när vi fått ut henne och kunnat kolla det som ska kollas men jag är rädd att han inte kommer våga vara ensam med henne ens :/ Han säger själv att tiden får utvisa hur det blir och att vi får ta det som det kommer.
Gu så jag känner igen känslan att man straffas om man tänker att det kommer gå bra! Bland annat därför jag inte törs köpa något, för då kommer jag att bli "straffad" och så går det åt helvete. Ska du ta din kurators råd och kontakta BVC-psykologen? Jag tror att det kan vara bra..

PennyJenny: Herregud att det ska få vara så! Kan du inte byta BM eller byta läkare eller så? Det är ju inte rätt att du ska känna dig otrygg. Kan du inte kringgå dem och kontakta Lund själv? Man får ju söka sig till andra sjukhus än det man "tillhör", tror jag iaf..

Kraxa: Det är inte för mycket begärt! Snarare blygsamt tycker jag. Jag som inte ens förlorat ett barn i magen får ju mer uppföljning, enbart är för att stilla min oro. Hoppas du blir bra bemött och att de tycker att det är så självklart som det är att du ska få all uppföljning du önskar.

mollan83: Grattis!!

Jag mår dåligt. Har ont i huvudet och nacken. Känns som om jag ska bli pangförkyld när som helst. Mår illa och har ingen vidare matlust. Har ont i magen under revbenen, en liksom huggande och tryckande smärta. Går på toa och gör nr 2 flera gånger om dagen, vilket inte är normalt för mig. Och jag svettas som en gris.. Igår hade jag lite flimmer för ögonen (det får jag ofta och BM tror att det kan bero på mitt dåliga hb). Händer och fötter är lite svullna men absolut inget i jämföelse med hur svullen jag var förra graviditeten. Det var längesen jag var till BM nu, då var bt ok, liiiite högt men bara för att jag ligger lågt i vanliga fall. Ingen äggvita då.

Ska jag oroa mig eller är detta helt vanliga graviditetskrämpor man får stå ut med som höggravid (32+0 idag) i 30 graders värme?  Eller hänger det ihop med att jag psykiskt mår skit för att vi skulle haft ettårskalas här hemma imorgon, hänger kropp och själ ihop så mycket att det spelar mig ett spratt?

Igår fyllde då Winston 1 år! Och gud så svårt det var att gå igenom den dagen. Han levde ju i månader efteråt så egentligen ville vi bara vara glada för den rent fantastiska dag som vi upplevde för ett år sen. Men att han inte fick vara med oss och fira sin dag, det kändes bara förjävligt rent ut sagt. D jobbade så jag och min bästis åkte till graven på morgonen med ballonger, ett-år-ljus, nallar, blommor och en träflagga. Sen åt vi frukost hos honom och satt och pratade, skrattade och grät i några timmar. Lunch på stan sen hem och väntade på att D skulle sluta. Jag och han åkte sen tillbaka på kvällen med mer blommor och ljus och då hade det varit massor med folk hos W så han hade fått mycket blommor och nallar. Det och alla fina sms som trillade in under dagen värmde! Vi grät och grät och grät för att vår fina pojke inte fick fira sin födelsedag här på jorden, förstår inte hur vi ska klara av dödsdagen om 4 månader när födelsedagen var så här svår. Vi åt lite tårta när vi kom hem iaf och pratade mycket om vår lille älskling. Helt sjukt att man kan sakna någon så mycket!

(Jag har inte varit in till BM, ringde och försökte få tag i henne men hon och min jourhavande var ledig och jag har så svårt för att känna att jag är "till besvär" eller "sjåpig" så jag försöker tro att jag mår som jag gör pga värmen och situation, vilar mycket men mår inte så mycket bättre tyvärr).

Well, nog om mig..
Grattis till alla lyckade ul och tummar hålls för Ma Lu, så spännande!!

Camilla: Så härligt att höra att ni njuter :) Vad har ni för andningslarm?

Kram på er alla!!

Camilla: Vi har också funderat på ett Respisense (som ett komplement till Babysence för när hon sover i sin säng). Vi gillar också att samsova av praktiska skäl och jag vill nog att hon ska ha larm i vagn och bilen också. Men jag har hört att de falsklarmar ofta, eller ja, tappar kontakt med bebisen. Har ni upplevt det än?

Suck, jag tycker att allt börjar bli riktigt jobbigt nu. Har väldigt mycket tankar inför förlossningen och att det är så kort tid kvar men ändå känns det som en evighetstid och som om att det värsta finns runt hörnet hela tiden. Jag är sååå orolig nu, är övertygad om att varje spark var den sista osv. Jag har ett planerat snitt den 4 aug, en vecka innan BF, men som det känns nu så hur rädd jag än är för en vag förlossning så är jag mer rädd för att vänta tills den dagen. Idag hos psykolog och sen BM pratade vi om en ev igångsättning i v37+0 bara för att förkorta väntan ytterligare två veckor. Hon skulle ringa NÄL och prata med dem om datum och hur de ser på mina tankar/känslor/situation.

Hur står ni andra ut med oron, speciellt ni som likt jag inte har många veckor kvar nu..?

AnnaMaria:  Åh fy vilken chock det måste varit.. så fruktansvärt :( Har ni en plan för igångsättning? Hur går dina tankar och din oro kring det? Förstår verkligen att du inte vill gå över tiden.

Jag är rädd för en vaginal förlossning och bland annat att något oförutsett ska ske och att bebisen dör eller skadas. Jag har ju mitt planerade snitt men är så fruktansvärt rädd för att vänta. Nu känns det som om jag inte kommer kunna välja. Om jag väljer att bli igångsatt i v 37 och så kanske bebisen dör/skadas under förlossningen och så kommer jag aldrig förlåta mig själv för att jag inte väntade på snittet som jag tycker känns säkrare. Om jag håller ut och väntar till snittet så tänk om något händer under de sista två veckorna då kommer jag ju aldrig kunna förlåta mig själv för att jag inte tog igångsättningen och hade henne på utsidan.

GRATTIS Ma Lu!! Verkligen ett fint namn ni valt också! Gud så härligt att höra, det värmer i själen när änglar får jordsyskon!

Tack ni som delat med er om era tankar kring förlossning och oro. Jag och sambo har diskuterat fram och tillbaka och kommit fram till att vi, om det fortsatt känns såhär, satsar på en igångsättning. Men vi har ju ett tag kvar och därför mer tid att fundera/ändra oss på. Hur som helst är det skönt att veta att det inte är längre än till 4 aug.

Och vi är så nöjda och glada att vi valde det sjukhuset som vi gjorde! Idag har vi varit på ett kort men mycket bra möte med en barnläkare som tagit del av Winstons och vårt öde. Han lovade oss att alla möjliga undersökningar ska göras på lillasyster, allt vi vill ha för att känna oss lugna, kosta vad det kosta vill och det enda som ligger till grund är det vi varit med om. Så nu är det bestämt att innan vi lämnar BB så ska en ultraljudsundersökning på hjärnan vara gjord och vill vi ha en magnetröntgen så säger vi bara till och så blir det gjort. Känns jätteskönt och jag känner mig lite lättad idag

Minimalla: Åh men tack <3 Jag gillar din blogg jättemycket också ska du veta, jag tänkte inboxa dig min email så kanske jag kan få läsa din andra blogg också? Visst är det sorgligt men ändå skönt att man inte är ensam. Det är bra att läsa andras tankar så att man inte tror att man själv blivit knäpp för så känns det ju att förlora ett barn. Någon som inte längre finns tar upp vartenda vrå och skrymsle av hela ens existens.
Vilken bra strategi du verkar ha, med tidsramen. Jag önskar att jag kunde känna att jag får ta hjälp och att hjälpen är nära. Jag står ut för länge och det enda som liksom kan trösta mig är att jag förlikar mig med det värsta, att hon dött. Så ligger jag och tänker på begravningen och så vidare. Min psykolog säger att jag måste ta mig ur de tankarna, att det måste finnas en annan stilhet än döden när mitt kaos tar över. Ska låta mig inspireras av din tidsram! KRAM på dig!!