Vi som väntar syskon till våra änglar del 10

Kram till fridapyret som hade en jobbig dag igår!

Jag kan inte annat än hålla med om att alla änglamammor borde få barnmorskor som fattar att en ny graviditet inte är en dans på rosor. Så trist att en del känner sig förbisedda och inte blir lyssnade på. Jag har en bra bm, det är en pytteliten mvc och jag känner nog alla där och alla på spec.mvc där vi gör ultraljud. De är goa och tar oro på allvar. Tyvärr har jag svårt att be om hjälp och sitter ofta hemma med panik och ångest. Den ångesten och tron om att bebisen dött i magen kommer ju oftast på helgen dessutom och vi har 5 mil till förlossningen så även om jag skulle vilja få ett ctg bara för att lugna nerverna så känns det inte rimligt.

Jag har börjat få hemska mardömmar om att lillasyster dör i magen och har flera nätter nu vaknat i panik med hög puls och hjärtat i halsgropen, helt genomsvett. I magen rör det runt för hon märker väl att jag är rädd för något. Sen är hon stilla i flera timmar efteråt och då blir jag så rädd. Jag har börjat bli så orolig att något ska gå snett nu, att vi förlorar igen. Och det är mig ingen tröst att grav kan gå bra, det känns som om jag ändå bara kommer vänta på att det värsta ska hända igen, i ett obevakat ögonblick. Och så har jag fått en nojja och lite snöat in på att barnet i magen kanske inte är friskt, har en missbildning eller är utvecklingsstörd. Tycker mest att allt börjar bli jobbigt och det är ju så många, långa veckor kvar. Vill ha ut henne så att vi kan koppla alla möjliga larm på henne och SE att hon mår bra. Fast  å andra sidan så säger mig "frisk" ingenting, Winston var ju också frisk. Förstår inte hur friska barn kan dö, bara så..

Tror dock att det kan ha att göra med att imorgon ska vi till sjukhuset och få obduktionsrapporten. Jag är så rädd! Hur går det till? Vad säger de? Vad står det? PSD.. är det vad som drabbade oss? Det som man inte ens vet vad det är och hur ska vi då kunna skydda nästa barn? Tänk om han var sjuk och vi missade för att vi inte stod på oss.. Eller tänk om allt var vårt fel??? Jag är så himla rädd...

Starfighterpilot: Tack vännen. Jag hatar också PSD!! Innan Winston dog av det (om det nu var det..) så var jag livrädd för det, totalt skräckslagen, kollade honom jämt och var överdrivet orolig men blev rekomenderad att inte ha larm. Att vi sen skulle förlora honom i det är ju bara sjukt. Och inte hade jag någon aning om att barn kunde dö redan i magen av PSD, det kan man ju omöjligt skydda sig mot. Nu vill ju läkarna att vi ska ha larm till syskon och vi får låna från sjukhuset men ändå kan de inte säga om det är ärtfligt eller inte, för de vet ju inte vad det är! Och så säger de: Det händer inte er igen men vad f**n det skulle ju inte hända en gång! Som du skrev, slumpen och oförutsägbarhet, det är svårt att bearbeta.
Det är över ett halvår sen han gick bort nu och jag är kluven över att det dragit ut så på tiden för oss att få svar.. vet inte om det kan ses som ett bra eller dåligt tecken. Jag vet ju att de inte kollar så jättemycket och risken finns ju att det är byråkrati som dragit ut på det. Eller så har de hittat något och ville kolla ytterligare. Tycker att det är dåligt hur som helst att vi, som är hans föräldrar, blivit bortglömda och inte fått veta något om processen.

Nu har världen kastats omkull igen. I sex mån har vi levt med PSD och trott att Winstons död var oförklarlig. Nyss hemkommen nu från samtal med läkare och vad hon hade att säga utifrån obduuktionsrapporten. Sitter och skakar nu och vet inte vart jag ska ta vägen, Daniel var tvungen att åka till jobbet.. Det var inte PSD och vi har fått en förklaring.

Vet inte hur jag ska förklara vad hon sa riktigt men kontentan av det hela var att Winston, min älskade lille pojke, hade en grav underutveckling av viktiga nervceller i hjärnan. Denna outveckling hade skett tidigt under fosterstadiet då något stannat av och nervcellerna hade slutat utveckla trådar till den grå substansen och istället bildat en "ärrvävnad" i den vita massan. Man kunde inte säga hur detta påverkat honom i framtiden, antagligen hade outvecklingen märkts på något sätt och han hade med största sannolikhet dött oavsett. Nu utvecklades han helt normalt till 4 mån, han var stark och väldigt "med", det är omöjligt att veta hur det hade sett ut om han inte gått bort. Hade vi haft larm på honom så hade han ändå inte gått att rädda. Att detta drabbade oss var en slump och det var en slump att skadan såg ut som den gjorde och yttrade sig så som den gjorde, att den ar så dold men fick ett så ödesdigert slut. Hade man vetat om skadan hade det ändå inte funnits något att göra. Han led inte på något sätt alls men skadan var inte förenat med liv. Min fina underbara lille pojk.. Gud, jag vet inte hur jag ska hantera det här, vi som gått i tron att vi hade fått ett friskt barn. Sen låter det så sjukt att säga att han hade en utvecklingsstörning i hjärnan! Det passar inte in på honom, det är inte mitt barn man beskriver eller pratar om då. Jag klandrar mig själv så otroligt mycket nu, det känns som om jag gjorde något fel eftersom att skadan uppstod under fosterstadiet.

Risken att detta händer oss igen är lika med noll men allt det jag kämpat så med att bygga upp i känslor för lillasyster är nu raderat och jag känner nästan att jag ångrar att vi blev gravida igen. Läkaren ville inte säga att man kunde kolla upp om nästa barn hade liknande skador, just för att det inte finns något som talar för att det skulle vara så. Men hon sa till slut att man kan upptäcka sånt här genom en skicktröntgen (eller om det var magnetröngten) men om man upptäcker något så kan man ju ändå inget göra och frågan är OM man verkligen vill veta men sen stå maktlös. Jag skulle vilja veta, inte för att det går att förbereda sig på att förlora ens barn men man kan iaf få chansen. Och om det skulle visa sig att barnet är friskt kanske en stor oro kan släppa. Mycket tankar nu..

Ja tjejer, naturen spelar verkligen små spratt.. men inte trodde jag detta. Vilken liten underbebis Winston min måste varit, läkaren sa att det egentligen borde blivit missfall av den graviditeten men vi fick ha en liten pojke hos oss i hela fyra månader. Så knäppt bara att han såg så frisk ut och utvecklades helt normalt men sen som en blixt från en till synes klar himmel så kom döden. Detta kommer att ta ett tag att smälta sannerligen.. Jag tycker att det känns väldigt jobbigt för att min bild av honom som ett helt normalt och friskt barn liksom ändrades lite nu. Man går igenom allt man minns med honom för att se några tecken. Men det fins inga tecken alls, det märktes inte på honom, han var.. normal, fast ändå inte inuti då! Men jag vill inte kalla honom för utvecklingsstörd eller funktionshindrad på något sätt.. det känns fel.. då tänker jag på ett sjukt barn och inte på mitt barn som inte var sjukt. Han bara saknade nervtrådar och därför slutade han leva. Dock känns det lite som om jag på nått sätt måste knyta an till honom på nytt med det nya jag nu vet om honom. Och hur knyter man an till någon som inte längre finns?! Men kärleken är densamma. För alltid.

Nu ska jag gå iväg till mvc för att lyssna lite på lillasyster. Ringde och fick en akuttid så att jag klarar av kvällen utan att tänka på det. Vill verkligen glädjas åt henne men nu är det svårt, jag känner en sån sjuk oro att något är fel på henne också...

Tack för ert underbara stöd <3 kram

Tjejer ni är så bra! Varma kramar för allt ert fina stöd. Idag känns det bättre faktiskt. Daniel kom hem från jobbet och jag fick lyssna lite på hjärtat och prata med vår BM och ösa ur mig lite tårar och tankar, sen kom min bästis över och vi åkte till Winston.

Det var en riktig chock att få veta något sånt och läkaren sa att hon aldrig sett något liknande förut och att hon också hade trott det var PSD. Svåraste att hantera är nog att de säger att han hade dött oavsett, det känns lite som om vi levde på lånad tid då och på något sätt känns det overkligt.. vet inte hur jag ska förklara. Och jag känner mig lite dum nästan som trodde att allt var bra. Vi ska iaf tillbaka och träffa läkaren om en månad eller så för vi kunde liksom inte fokusera på vad hon sa, vi bara grät och allt var bara kaos. Vi ska också då lägga upp en plan för hur vi ska göra kring lillasyster och eventuelle kontroller som vi känner att vi vill ha. Jag VILL göra en sån röntgen för att kolla henne. Jag vill veta och behöver veta, annars kommer jag inte kunna leva ens någorlunda normalt. Hoppas att vården inte är alltför stelbent i detta fallet och nekar oss det med tanke på vad en sån röntgen kostar och att det egentligen inte finns någon risk att hon ska ha samma "skada". Vi kommer att kämpa för att få kolla dock! Vi kommer fortfarande att ha andningslarm till henne oavsett.

Det känns som om en sten lättat lite grann faktiskt. Jag har lidit så av tanken på att mitt helt igenom friska barn bara rycktes ifrån oss. Jag hade accepterat PSD men ändå inte liksom, det gav mig mer ångest än ro. Och jag känner redan nu att detta är något att ta på och det är skönt att ha fått en förklaring, även om det inte svarar på det man alltid kommer att undra "Varför?!". Men vi känner oss nog ännu mer glada nu för den tid vi fick med Winston, fyra helt underbara månader som vi inte skulle byta bort för allt i världen.

Jag vet inte hur jag ska berätta detta för min familj.. de visste att vi skulle till sjukhuset igår men allihop hade tydligen glömt av det för ingen brydde sig om att ringa och fråga vad vi fick för svar. De ringde, men bara för att prata om sitt som vanligt.. Sen kan de säga så otroligt korkade saker och jag kan tänka mig att de klämmer ur sig något i stil med: "Men vilken tur att han inte blev äldre då, om han kanske skulle blivit utvecklingstörd". Då kommer jag blir förbannad och ledsen för det är aldrig tur att han dog. De kan ju inte säga hur hans liv och utveckling hade sett ut, kanske hade han bara lärt sig prata lite senare än andra barn. Vi hade fixat att han kanske inte kunnat allt, vi hade älskat honom ändå och döden är alltid värst. Oavsett så är döden alltid värst när det gäller ens barn.

Gud så jag rabblar på här, men det är skönt att skriva av sig lite..

Kram på er tjejer! Och grattis Barba bok till lilla Nike!

Jag tar åt mig så otroligt mycket av era fina råd! Ni har rätt, vi behöver ju inte säga allt och egentligen kan vi ju inte säga att Winston kunde blivit påverkad i sin utveckling. Det enda vi med säkerhet vet är ju att skadan tyvärr påverkade livslängden. Jag har berättat för mina närmaste vänner och för min mamma, alla blir så chockade! Jag har skrivit om det på min blogg nu, har en del vänner som läser. Har markerat det som är viktigt för oss. Hoppas verkligen att jag lyckades få fram vår syn på allt. (Ni får läsa om ni vill: jennirydberg.blogspot.com/)

Det är skönt att det inte var psd! Men nu har tankar börjat komma kring att jag känner mig besviken på min kropp. Jag är så otroligt tacksam för W, hade aldrig valt bort honom men hur ska jag våga lita på min kropp när den uppenbarligen inte fattar att den borde stött ut ett foster som inte var helt friskt? (Nu fick jag ju sjukt dåligt samvete gentemot W bara för att jag ens skrev det men vet att ni förstår hur jag tänker och menar.) Jag känner verkligen hur oron kring lillasyster bara växer och växer för varje timme som går nu. Jag är livrädd för förlossningen och vem vi kommer att möta då. Är så rädd nu för missbildningar som inte går att se på ul.

Mycket ego från mig nu. Men jag tänker på er, alltid! Och GRATTIS till alla små knoddar som kommit!

Camilla: Ja, detta förbannade dåliga samvete som bara gnager och blandar sig i minsta lilla känsla *suck*, fattar inte hur man ska orka. Jag vill inte tro att något är fel med lillasyster men jag trodde ju verkligen att det inte var det med W heller. Kan inte förstå att det blev så här, idag känns det skitjobbigt igen. Vi gick ju runt och trodde att vi fått ett friskt barn men så fel vi hade. Allt känns så konstigt. Jag träffar en psykolog en gång i veckan, var där igår och då kunde jag tänka lite mer konstruktivt men knäppa tankar tar ju lätt över så fort man går därifrån och blir ensam med tankarna..

Kram på dig!

Camilla D: Världens största och varmaste kramar till dig idag. Det är verkligen inte så här det ska vara, ni skulle inte behöva besöka en grav idag, föräldrar ska inte behöva göra det. Usch vad jag hatar döden när den tar små barn med hela livet framför sig. Grattis ändå till lille ängeln Melker på hans födelsedag.
KRAMAR

Starfighterpilot: usch så jobbigt :( det är tungt att se barn i samma ålder som ens eget skulle varit i. Man ser vad man missar och det gör ju så ont! Jag träffade min bästis barn på bröllopet i helgen, hon är född några veckor efter W. Först låtsades jag inte om henne men sen, efter en stund, tyckte jag att det kändes ok, orkade leka lite med henne och bar runt på henne när hon ville vara i famn.. var lite svårt att ignorera en liten bebis som kryper mot en och vill kramas. Det gick bra och jag försökte tänka på att hennes liv inte har med Winstons död att göra. Det gick bra tills hon var hos sin mamma och jag såg det där bandet av kärlek som finns mellan mamma och barn. Såg hur min bästis såg på sitt lilla barn, jag såg lyckan och jag kände ett stygn av enorm avund, rakt i hjärtat så hela världen liksom gungade till. Då gick jag sönder inuti och var tvungen att gå undan och kämpa emot tårarna..
KRAM på dig.. det är jobbigt och vi FÅR känna som vi gör!

Camilla: Skönt att ni klarade dagen. Om jag gör en kvalificerad gissning på hur din man kanske tänkte igår (utifrån hur jag vet att Daniel tänker/inte tänker), så tror jag att han säkert tyckte det var en jobbig dag.. Jag kan nästan garantera att han inte medvetet sket i dig och han tänkte säkert att ville du berätta hur du mår så gör du det. Så tänker Daniel, han frågar aldrig hur jag mår, han förutsätter alltid att det är ok så länge jag inte säger annat. Kram på dig <3

Ego: Idag ska jag iväg till min praktikplats.. det känns ju lite sådär. Men jag åker dit i em när barnen slutat så får jag se hur det går. Som om inte det vore nog så imorgon smäller det: Vi ska på snittsamtal med förlossningsläkare!!! Jag är skitnervös!! Är det så att man måste berätta vad man vet om snitt (nackdelar), visa att man är inläst på det?? Räcker det att man berättar varför man vill ha snitt? Kan vi förbereda oss på något sätt? Hjälp tjejer...