Vi som väntar syskon till våra änglar del 10

Hej hej! Vinkar till nya tråden och välkomnar Familjen Tinglum!

Toka du har blivit citerad här idag: jennirydberg.blogspot.com/.
En blomma som tack för att jag fick låna dina ord

Oh tack tjejer Jag tycker att det är svårt att skriva nu, när jag lever livet utan W. Känns som om jag kanske bara tråkar ut eventuella läsare eftersom att jag inte kan skriva käckt längre och inte kan skriva om roliga saker längre, iaf inte nu. Skittöntigt egentligen att man kan bry sig så mycket om vad andra tycker. Men jag försöker att fortsätta skriva, även om det känns som om sorg nästan är för privat. Men av att ha hängt här i änglrummet i ett tag så inser jag att vi som sörjer behöver ha röster som hörs.

Kramar

Gersemi: Jobbigt att du inte är bra i magen, fattar att det är irriterande på flera plan

Tänkte på det du skrev om föräldragrupp.. är det något som man får delta i oavsett om man fått barn tidigare där ni bor? Här hos oss tror jag att man får gå med i en grupp om man väntar sitt första barn.

Starfighterpilot: Jippi!!! *glad*

fridapyret: Grattis och välkommen! Jag är också hemma om dagarna.. visserligen för att skriva examensarbete så att jag kan få min lärarexamen men ändå.. Jag får inte mycket gjort. Sitter mest och hänger.

Jerci: Grattis och välkommen till dig med!

Jag är nyss hemkommen från MVC där vi fick lyssna på hjärtat som pickar på fint (150 slag/min) och magen växer och växer, har SF-mått 22 nu i v21. Man känner sparkarna i handen nu och igår kunde man se dem.

Två saker har idag made my day:
1. Jag vaknade av att det var ett förbannat liv utanför. Jag segar mig upp och ser att det är ju en sopmaskin! De sopar upp gruset för nu ska vintern vara slut!! Hejja!!
2. Sambo ringer för att kolla så att jag är vaken och säger:
Jag kommer och hämtar dig om en halvtimme.
Jag: Va? Varför då?
Han: Vi ska ju åka idag.
Jag: Vart??
Han: Till barnmorskan!!
Jag: Åh herregud, det hade jag helt glömt bort!!
Sambon har i vanliga fall ingen koll alls på tider och vad vi ska hitta på, allra minst om vi ska till MVC. Så idag ska jag köpa en lott för plötsligt händer det!

Vårkramar till er!

Grattis morris mg!! Härligt att läsa att det gått bra, och att ni fått en liten pojk att ta med hem!

Och grattis och välkommen Ma Lu!!

Angående debatten om huruvida man berättar eller inte så har jag tänkt extremt mycket på detta men har inget att tillägga utöver hur jag själv gör. Jag berättar alltid om Winston, jag kan inget annat. Om någon frågar mig om jag har barn säger jag: Ja, en pojke som blev fyra månader men tyvärr inte fick bli äldre, nu väntar jag mitt andra. Om någon frågar om jag väntar första barnet svarar jag: Nej, jag väntar andra barnet, min första pojke dog. Sen är det upp till den om frågat att reagera därefter, vill de fråga mer så gör de det vill de inte så låter de bli. Men jag tror att jag är så inrutad i vad jag ska svara just för att jag hade W och han har format mig och den jag har blivit både med sitt liv och sin död. Jag kan inte berätta om mig själv utan att ta med honom. Sen vill jag faktiskt inte att någon ska gå och tro att jag är någon naiv förstagångsförälder heller, för jag har gått igenom en förlossning. Jag har haft ett barn, ammat, bytt blöjor, matat med gröt och tagit vaknätter. Jag vet vad det innebär. Sen vet jag också hur det känns att förlora barnet och jag ger folk chansen att fråga mig om det om de själva vill. 

Sen har jag inte svårt att förstå dem som inte nämner och berättar om sin ängel. Jag har en kurskamrat som jag stod ganska nära men ändå inte jättenära. När jag väntade W så pratade vi mycket om barn och förlossningar osv. Hon berättade om sina tre barn. När W dött fick jag ett sms från henne där hon berättade att hon led med mig och visste hur det kändes då hon själv förlorade sin försfödde och alltså egentligen har fyra barn. Hon sa att hon inte gärna berättade om honom för alla just för att hon inte ville bli ett samtalsämne, någon att tycka synd om och hon ville inte berätta för gravida just för att hon ville att gravida skulle få vara så naiva som möjligt. Jag förstår det för visst tusan visste jag att barn dör innan jag själv förlorade ett men den vetskapen gjorde det inte ett dyft lättare att acceptera att det hände oss. Det var hennes sätt och jag har mitt sätt. Jag förstår gott och väl dessutom om hon inte ville ta på sina axlar att förändra omgivningens syn på oss änglaföräldrar. Hon sa att hon jobbat så mycket med sina närmaste anhöriga och försöka få dem att förstå att hon inte hade kraft över till att försöka få främlingar eller nya bekanta att förstå. Och jag fattar det, man får välja sina strider liksom.

Och tiden går, det som är självklart idag kommer inte vara det imorgon och i en annan livssituation. Jag kan liksom inte se mig själv på Liseberg om fem år med kanske två jordbarn och så frågar kassörskan hur många barn jag har med mig och då svara tre. Då behöver ju W inte nämnas, av naturliga skäl, även om det kanske känns som om jag då fortfarande kommer vilja skrika till hela världen att jag har ett barn till egentligen men att han är osynlig för alla andra. Ett extremt exempel men ändå ett exempel på hur man kommer att välja situationer.

Mitt sätt är att jag inte tänker skona några andras känslor genom att inte säga att W funnits men jag tänker inte heller berätta det för alla. Bara de som frågar för de får jag väl ändå räkna med har ett intresse för mig som person. Sen gör jag det lätt för mig för jag pratar sällan med främlingar och inbjuder sällan till konversation och skulle aldrig få för mig att fråga någon random på stan hur många barn de har och tycker det vore konstigt om någon frågade mig det. Men om det skulle hända skulle jag säga att jag har det antal barn jag fött och så kanske folk lär sig att inte vara så jädra nyfikna om de inte kan hantera att verkligheten inte alltid är sockersöt.

Jag har även jag funderat en del kring den stora diskussionen som upptod och tyckt att det känts riktigt ledsamt i hjärtat att det resulterade i många sårade känslor. Jag tänker inte fortsätta ta upp mer om det än det här, då jag måste lätta mitt hjärta annars kommer jag ha svårt att sova ikväll igen:

Internet är fortfarande ett relativt nytt forum och ett nytt sätt för oss att kommunicera med varandra. På gott och ont. Gott då man lätt kan finna människor som man kan relatera till men ont då det lätt uppstår missförstånd när så mycket av språket går förlorat iom att vi bara har det skrivna ordet att förhålla oss till och tolka. Därför bör (läs: måste) man ju, precis som MissCharlotte skrev, tänka på HUR man skriver något för det tolkas kanske inte alltid som det är menat. Och för oss som sörjer sticker ord som "rätt" eller "fel" ganska hårt, även om det inte var menat hårt. Man bör ju alltså också ta i beaktning att även internet och olika forum har olika sociala koder och osynliga regler och här i denna tråden (håller återigen med MissC) söker man mer ett ställe att ventilera än diskutera. Ett ställe där man kan få skriva och förklara sitt förhållningssätt utan att det öppet värderas eller kritiseras. Vi kan ju omöjligt tänka lika för vi är olika människor, har inte samma erfarenheter och inte samma förutsättningar, sammanhang eller omgivning. Vi sitter inte i samma båt bara för att vi förlorat barn och väntar barn. Vi guppar möjligtvis bara i samma hav och vi kämpar ju så med att hålla oss flytande att kritik (i detta läge) blir en extra tyngd att bära. Här vill man (jag iaf) ha ett konstruktivt ställe och det är hemskt trist att det urartade till att det blev så destruktivt att JennyCecilia kände att hon inte vill delta i tråden längre. Det här blev något som lämnade en lite dålig smak i munnen liksom, iaf hos mig och jag är inte ett dyft konflikträdd men här blev det bara fel...

Men nu är det som det är, det blev som det blev och jag vill önska JennyCecilia och Mandorallen (som jag tror är hennes man) ett stort, varmt och innerligt lycka till med graviditeten och med det liv som väntar dem!

Glad påsk på er alla!
Här hemma ska vi fira påsk bara jag och sambo. Igår fick jag ett antal vuxenpoäng, vårstädade och gjorde mitt livs första Janson som vi ska käka sen idag! Den blev god men jag hade inget ströbröd hemma så de fick bli utan..
Nu ska vi åka till vår lille älskling och påskpynta lite hos honom så han också får det fint.

Solen lyser för fullt här och det är helt vindstilla, känns nästan som om våren kommit

Hoppas ni alla har en fin dag idag och njuter så gott det går!!

KRAMAR KRAMAR KRAMAR och extrakramar till Gersemi!!

Vår påsk vände snabbt till det sämre.. När vi skulle gå ut till bilen för att åka till W så ser vi att någon slagit sönder förarrutan på vår bil som stod på vår parkering. Det är bara vår bil de gett sig på och har inte försökt göra inbrott i bilen, inte tagit något utan bara slagit sönder rutan på antagligen rent djävulskap. Jag blev jätteledsen.. Dels för att vi inte kunde åka till W nu och dels för att detta är det sista vi behöver ekonomiskt, plus att det kändes så typiskt att det skulle hända oss och vara just vår bil, där vi är nu mentalt så känns ju minsta motgång hur enorm som helst.
Usch vad folk kan vara elaka...

Nu sitter jag här själv, Daniel vart ju tvungen att åka iväg med bilen och ställa den på ett säkrare ställe. Den i magen märker nog av att jag är lite upprörd för den rör runt som tusan nu, har väl värsta stresspåslaget..

Kikar in lite.. försöker hänga med men orkar inte riktigt kommentera idag. Ni finns i mina tankar allihopa och jag skickar kramar till alla som behöver i alla fall.

Och tack för sympatin för vår bil, det värmer! Nu är sambo iväg och hämtar en liten Fiat som vi kan ha så länge tills vi får råd med en större och lite säkrare bil.

I övrigt mår jag sådär.. Känner mig superstressad och besviken på mig själv över skolan och börjar inse att min lärarexamen, som jag skulle tagit i maj (egentligen jan 09 om inte W dött), lär få vänta. Så trist för jag har ju kämpat så länge och så känns det som om livet liksom la krokben och jag snubblade på mållinjen. Nu orkar jag inte, kan inte, det går inte. Och idag var jag hos psykologen och pratade om förlossningen, gick igenom den förra och tankar kring kommande. Jag bröt ihop helt och än värre blev det när hon sa att jag mycket väl kunde bli nekad ett planerat snitt för att jag inte har medicinska skäl och att jag skulle vara beredd på att vi (jag, sambo, mvc och hon) kommer få kämpa. Har gråtit hela dagen för allt. Saknar W så mycket...

En lite lite bättre dag idag än igår... Försöker släppa på tankarna kring skolan och allt jag borde ha hunnit. Önskar att jag kunde tänka mer som du Lilla Gry föreslår, att det får vara så. Men det är ju så svårt.. Dessutom så ökar jag ju på mitt studielån nu, vilket känns lite onödigt eftersom att jag bara sitter och glor och typ inte får något gjort.

Ma Lu: Vi bor i Lidköping men får föda barn i Skövde på KSS eller på NÄL i Trollhättan. Vi har valt NÄL den här gången. Idag damp det ner en kallelse till Aurorasamtal på NÄL och jag blev riktigt nervös. Önskar så och hoppas att vi får ett bra bemötande som ni fick och att vi slipper övertalningsförsök. Som tur är så pekar min sambo med hela handen i sådanna situationer och han kommer absolut inte gå med på att det blir på annat sätt än exakt så jag vill. Det gör mig lite trygg, har inbillat mig att en man som är med och är bestämd kanske biter lite mer än mina desperata och förtvivlade flick-tårar. Nu är det väl dock inte Aurorabarnmorskan som beviljar snitt utan en läkare eller hur funkar det? Hur ska jag förbereda mig inför det mötet och vad säger de?

Att min sambo ska med känns bra och tryggt. I övrigt är han ju värdelös ibland.. (med tanke på det ni skriver om manligt/kvinnligt) Han ligger på soffan och latar sig hela helgerna och gör ta mig tusan allt för att putta ner mig i kvinnofällan. Men jag vägrar, kör som Toka med demonstrationer, fast mina är inte tysta dock.. Jag ställer till med ett jäkla liv och anklagar honom för mansgrisfasoner. Och ni tjejer vet ju hur jag och sambon kämpar med att även vi visar sorgen så olika.. det är tufft när han hellre pratar bilar än om W, hellre spelar tv-spel än åker till graven.

Idag var vi och kikade på en lägenhet för jag vill verkligen flytta, hatar området vi bor i nu. Den trea vi kollade på var större, billigare och mer central än vår tvåa och vi kan flytta in direkt, slipper uppsägningstiden för att det är samma bolag. Men den var sliten och sunkig som tusan. Dock skulle den renoveras om helt med nytt kök och nya golv och allt under nästa år och två rum tapetseras om innan vi flyttar in. Det värsta är att det är ett dödsbo. Nu är ju vår lägenhet det också eftersom att W dog här hemma i vårt sovrum men jag är känslig med sånt och det blir bara värre. Tror väl inte på spöken direkt men är väldigt lättskrämd och kan lätt få för mig saker och sen börja vantrivas. Den lägenheten vi bor i nu har det också dött en tant i och jag har fått för mig att det är en otursdrabbad lägenhet vi bor i nu för så fort vi flyttade hit började det hända hemska saker. Tänk om det är samma där.. *ryser*. Vet inte hur vi ska göra... Dessutom efter som att det är en trea så har vi ju ett potentiellt barnrum och då kan jag väl knyta an lite till det ni skriver om tankar kring att planera, fixa och ordna för ett barn eller inte. Svårt.

StarkLängtan: Jag tänker på dig och hoppas att lill i magen vänder sig rätt av sig självt.

Och hoppas att Tokas bebis kommer snart! Spännande!

Varm kram till Yster och hoppas du snart är tillbaka!!

En stor dos tålamod och medlidande till Ayla!

Har säkert missar massor så här kommer KRAMAR TILL ALLA!!