Vi som väntar syskon till våra änglar del 10

Starfighterpilot: Hoppas du har rätt! Det där med att man som mamma har ansvaret (iaf till känslan) under förlossningen och att det är skrämmande är precis så jag också känner! Åh vad det var en bra beskrivning, jag ska låna de orden imorgon :) Jag vill att barnet föds under så kontrollerade former som möjligt. Vi förlorade ju W så plötsligt och oväntat och att något skulle gå ens lite snett eller att något oväntat skulle ske under en förlossning (även om det inte slutar med död) det skulle innebära katastrof för mitt sköra psyke. Som det är nu så är jag övertygad om att bebisen dör om jag går med på en vag fl. Helt ologiskt men min oro kan inte slätas över med logik eller statistik. Tack vännen, nu är jag pepp inför imorgon!

Nu har vi kommit hem från första mötet med en Aurorabarnmorska och det känns lite sådär. Tanten var snäll men pushade ganska mycket för en vag fl (kallade sig själv evig optimist) och ville gärna påpeka att snitt är dåligt för både mamma och barn och en vag fl är bättre på alla sätt och vis. Jag hade lite svårt att förmedla min rädsla och få fram vad jag ville för det var mycket prat om Winston så jag grät mest. Men D var ju med och han tryckte på så att vi fick iaf en försäkring om att ingen kommer tvinga oss till vag fl, hon sa att de aldrig nekat någon snitt så länge hon jobbat där. Nu får vi vänta på en ny tid med Aurora, en tid till förlossningsläkare sen ska de ta upp vårt fall på snittkonferens och så får vi träffa läkare igen och först då få veta om/när vi får snitt. Så det blir is i magen som gäller. Jag är i v 26 nu och det känns som om tiden rinner iväg lite dock och jag har svårt att koppla bort rädslan inför förlossning därför hade det ju varit skönt att redan nu få ett datum.

Och som om detta inte är nog så fick vi idag en tid till läkaren som hade hand om W när han kom in till sjukhuset. 10 maj har vi tid för samtal med henne och vi gissar på att det handlar om svaret från obduceringen. Herregud, hur klarar man ett sånt samtal? Åh, ångest..

Well well, bara ego från mig idag.. men jag håller tummar och tår för Änlamamma idag och skickar kramar till er alla!

Starfighterpilot: Ja, det är skönt att veta att de inte nekar någon! Det känns lite sådär att det kommer ta sån tid bara, men det är väl så det går till antar jag (tur att du delat med dig så jag var faktiskt lite förberedd på det dock, tack <3). Samtalet idag gav tyvärr inte så mycket men det var ju bara ett första möte och man får väl hoppas att det blir bättre och mer givande sen. KRAM!!

Blomsteröga: Tokigt med AS.. Förstår att du blir orolig, om du känner att du vill åka en sväng till BM och lyssna lite så tycker jag att ni ska göra det!

Gersemi: Inte roligt att ha ont, aj aj! Men så spännande att bebisen kommer snart :) Lycka till!!

StarkLängtan: Grattis på sexårsdagen! Hur har ni det hemma med lille Ville?

Ego: Varför har man så svårt för att säga "nej, jag kan inte, orkar inte, fixar det inte"? Jag sitter med ångest inför min bästis stundande bröllop som jag ska vara toastmadame på. Och jag känner att jag kommer att fixa det men att jag inte kommer att må bra efteråt. Dagarna efter möhippan mådde jag skit för att jag ansträngt mig så och haft koll på allt hela dagen och liksom "låtsats" vara glad hela dagen och jag vill inte känna så igen. Det kommer att vara en jobbig vecka när hon gifter sig, dels har vi ju bara dagarna innan fått svaret från Winstons obduktion, dels så fyller min brorsdotter ett år (en månad äldre än W) samma dag, bland mycket annat. Jag känner att jag inte fixar allt det OCH ha ansvar för att bröllopet flyter på. Jag har fixat en annan som gärna tar åt sig uppdraget men guud vad jag har ångest för att ringa min bästis och säga att jag inte kan. Känns som om jag sviker henne även om jag vet att hon absolut inte tycker det! Känns så orättvist, hade vi fått behålla W hade jag fixat det galant och med glädje men nu är jag ju inte mig själv längre och allt känns bara så jobbigt. Jag liksom klarar ju inget längre.

Grattis Änlamamma och Gersemi!

Och grattis till plusset Pollys mamma!

Liten måne: Det är verkligen inte lätt att låta bli att bli orolig! Jag fick också mitt BF flyttat flera veckor på rul så att det inte stämmer alls med varken sista mens, när jag plussade, två vul eller ens när vi hade sex (minns tyvär inga exakta datum längre). Jag fick ett extra ul pga det för att se att fostret växer. De sa till mig att det kan vara så och att det egentligen inte var någon orsak till oro för de kan mäta fel. Jag blev ändå väldigt orolig och tyckte det kändes jättejobbigt ända tills nästa ul då jag fick se att den växt! Nu är bebisen i magen större än förväntat så jag tror faktiskt att de mätte fel och jag litar inte så mycket på det BF som de gett mig. Skickar kramar och hoppas du kan släppa just den oron lite för det är säkert ingen fara!!

Ångest! Måste ringa ett samtal idag och börja styra upp. Jag har två veckors vfu (praktik) kvar innan en kurs är avslutad. Vfun är på en normalstor skola i en förskoleklass och det är där jag var när jag fick det hemska beskedet om att jag var tvungen att åka till akuten för W var där. Jag har skjutit upp dessa två veckor in i det sista nu men det börjar dra ihop sig och jag börjar bli så illa tvungen för terminen är snart slut. Hur hanterar man att gå tillbaka till någonting som man gjorde innan, när man var den andra människan som inte förlorat ett barn?? Är så rädd att jag kommer gå i korridorerna och må skit. Rädd för alla blickar av sympati, tänk om jag bryter ihop! Är rädd för hur det kommer att känna att sätta mig i matsalen där jag satt när en lärare kom springande och sa att jag hade telefon. Lite rädd för att träffa alla barn igen.. Hur har det känts för er att börja jobba/plugga igen?

Tack tjejer, ni är ett så bra stöd! Jag har en bra relation med min handledare, hon ringde dagen efter att jag fick åka iväg till akuten för att kolla hur det hade gått och hon blev så ledsen när hon fick beskedet att han gått bort. Hon berättade då om sin man som dött i en bilolycka och lämnat henne och två små barn, hon hade också varit i skolan och fått åka iväg till akuten. Hon kom också hem med blommor till oss och har visat att hon kan stötta mig i sorgen. Det är en ganska liten skola så jag är väldigt säker på att alla i personalen vet. Min handledare vet också att ag är gravid igen för jag träffade henne på ICA för någon vecka sen. Jag vet att det antagligen kommer att bli jobbigt men gå bra sen när det första steget väl är taget.. Så jobbigt bara att dels behöva känna att man måste prestera och dels vara så rädd att bryta ihop. Mest rädd är jag nog för att få panikångest. Det kanske är en bra idé att göra som ni föreslår, åka dit innan och liksom känna på lokalerna lite.. Och så får jag väl prata med min handledare och säga att jag egentligen inte känner mig redo och inte kommer att ge hundra men iaf ett ärligt försök.

KRAM!!

Toka: Det var tråkiga nyheter du kom med :( förstår att det känns i hjärtat att behöva ta ett sådant beslut. Vi ses i "vi som fått-tråden". Värme till er!

Camilla D: Vad duktig du är som vågat ta det steget och så skönt att det kändes bra och inte var jobbigt! Så mysigt å träffa Ville på söndag, hoppas ni får trevligt!

Ego: Var nyss hos BM och fick veta att jag hade äggvita +1 i urinen. Det har alltid legat på noll förut. Men hon sa att det inte var någon fara och blodtrycket var bra, ska lämna nytt prov imorgon. Jag är dock lite orolig för havandeskapsförgiftning, har hört att det kan vara ärftligt (?). Mamma låg inne i fyra månader med HF när hon väntade mig. Skulle ju inte bli förvånad om jag åker på det :/

Hej tjejer!
Idag var det noll på äggvitan, så det var antagligen bara flytningar och ingen fara för HF, som ni kloka töser trodde :) Satt länge och pratade med den barnmorska som höll i föräldraträffarna jag gick på med W, hon träffade honom en gång. Hon berömde honom så mycket och berättade att hon tänker på honom varje dag och vilken fin liten kille hon tyckte att han var, mycket speciell som gjorde ett sånt avtryck hos henne. Åh, så skönt det är att höra att någon bekräftar ens barn! Vi pratade också mkt om all den oro jag bär på under denna graviditet och hur svårt det är att föreställa sig liv och livet med en liten igen.

Angående att hålla bebisar.. jag har inte träffat bebisar som är jämngamla med W men det närmar sig nu. Min bästis har ju en liten flicka som nu är 9 mån, född 8 v efter W, och henne ska jag träffa på bästis bröllop den 15 maj. Är supernervös för hur det ska kännas. I övrigt har jag träffat en nyfödd knodd och jag kände lite som Lilla Gry beskrev det, ingen direkt värme eller glädje som jag alltid förut fick av att hålla små.

fridapyret: Det är lätt att känna paniken komma krypande när man inte får svar. Skönt att du fick dig en spark iaf. Varför skuldkänslor? Det är fullständigt normalt att du blir orolig vännen!

Jerci: Grattis till lyckat ul!

Liten måne: En liten pojke! Vad kul och spännande :)

Starfighterpilot: En stor varm kram till dig nu när ni har jobbiga dagar <3

Svengelsk: Grattis!

Värme till tråden

Kram till Starklängtan på årsdagen, tungt och tomt idag kan jag tänka mig. Tänker på er och på Malte <3

Och kram till Starfighterpilot nu kring månadsdagen.. Elise vet att hon räknas, det är jag övertygad om!!