Vi som väntar syskon till våra änglar del 10
Hej på er.
Orkar inte kommentera något utan bara vara lite ego tyvärr. Idag är det ett halvår sen Winston dog. Jag känner mig helt trasig, har varit mer eller mindre apatisk hela dagen. Kan inte fatta att det gått ett halvår sen jag lämnade honom alldeles levande och vaken för att åka till skolan, klappade hans hand, smekte hans lilla varma runda kind och sa hej då till honom där han låg i mörkret och kikade på mig bredvid sin pappa. Sen ringde de från akuten några timmar senare.. det värsta samtalet en förälder kan få.. Usch, varför finns det inga tidsmaskiner? Då hade jag gjort om 16 oktober 2009 och dagen hade fått ett lyckligt slut, och vi hade fått leva lyckliga i alla våra dagar. Och hur ser livet ut om ytterligare ett halvår? Vågar jag så länge till?