30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Någon som vill vara med och byta julklappar?

http://www.familjeliv.se/Medlemsgrupper/30plustradarnas-samlingspunkt-171/forum/m62201238.html

Mrs Fisk - Jag är inte det minsta gravid men har sjukt mycket katastroftankar. Jag tänker att maken ska dö, jag ska dö, att maken och något/några av barnen...kan inte ens skriva det men du förstår ju. Det är jättejobbigt! Just när det gäller scenariot om maken skulle försvinna har jag försökt tänka över mer praktiskt. Vi borde dock se över våra försäkringar etc

Här är det maken som har allra bäst koll. Jag har hyfsad koll, men han skriver in alla åtaganden - även mina - i sin kalender så om jag är osäker på var jag ska vara kan jag fråga honom.

Stelnat magfett. Om inte min mage var så mjuk och degig skulle jag tro att det är det jag drabbats av för det som är där verkar vara fastfruset i alla fall.

Persefone - Jag måste försöka sova så jag kan inte skriva en roman. Men jag kan skriva en sammanfattning av hur graviditet två och tre var för mig: Faan vad jag grinade mycket! Kram!

Persefone - Nu sitter jag på pendeln med mer tid. Klart att det är en helt annan sak med "allmän" övervikt än en graviditet. Du kan ju fråga din man om en läkare föreslagit att han ska vara sjukskriven i x antal veckor p g a vikten. Inte? Nä, då är det förmodligen en hel massa annat som påverkar ditt mående också. Jag har ju också varit sjukskriven mycket under graviditeterna och det är lätt att tro att det räcker med att inte jobba liksom. Under andra graviditeten tog jag hand om alla hämtningar etc och i slutet gick verkligen sjukskrivningen åt till att samla kraft till att orka ta hand om T på eftermiddagarna - ingen vila i övrigt. Detta pratade vi igenom under sista graviditeten och då fixade maken allt med barnen. Jag bidrog med det jag klarade av hemma (tvätt och mat) för att inte få liggsår från soffan typ. Mycket bättre! Och ja, det BLIR lättar när bebis är ute (och då har ju jag ändå haft kvarvarande besvär av fogarna). Vi pratade häromdagen om vilken period som varit jobbigast hittills och maken tyckte att det var nu i slutet på sommaren och början av hösten med allt sömnstrul och min stressiga jobbstart men för mig känns det som att inget någonsin kommer att kunna bli värre än förra nov-dec när jag hade ont så fort jag rörde mig, snön gjorde det omöjligt för mig att gå ute och jag hade två små barn som bara ville att jag skulle kunna leka med dem. Det var extremt tärande. Så, full förståelse från min sida. Det har inget att göra med hur mycket man har längtat - det är fullt tillåtet att tycka att det är fruktansvärt jobbigt. Kram igen!

Ah, så har man fått njuta av Luciatåg igen. T var Lucia, R tomte (med glitter runt magen) och E var pepparkaksgubbe i publiken. Med den uppställningen är vi ju nästan självförsörjande när det gäller Luciatåg. Både T och R deltog oväntat mycket i sjungandet. T har sett fram emot detta massor och vaknade tidigt av sig själv. Så mysigt! Nu på väg till jobbet. Lite mindre mysigt...

Nu är bebiseran över i Casa Ela. Vår son, lillgos, älsklingspojke har blivit ett år idag! Tänk va? Ett litet barn!

Jag kan ta förlossningen åt dig, Fiji, men någon annan får banne mig vara gravid och du får mer än gärna ta spädbarnstiden.