30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Sofia näe usch så sorgligt.

Mat kom på bordet, bläk. Har du smakat säger jag? Näe jag hann inte! fick jag till svar.
-Vaddå hann inte, middagen tog 2h längre än vanlig tid, du slappar på sängen, och hinner inte smaka?
Usch så arg jag blev. Så blev det ordväxling ang. matvanor (hur mycket han ogillar veg. och att han inte vill laga mat åt oss alla, trots att han inte alls är tvingad att äta enbart veg. Ville hellre strunta i oss och bara sköta sitt) Jag slängde min tallrik på diskbänken, satte mig i soffan och grät en skvätt. Stackars J Inte sa han nåt sen heller. Bara skitlarvig.    

  

Pratat med mamma, tur att man får "gnälla" av sig ibland. Nu strax hämtmat från indisk resturang

J säger att hon har ont i snippan. Jag har kollat men det är inte rött alls, och luktar inte. Jag frågade om det gör ont när hon kissar eller hela tiden, då säger hon att det gör ont hela tiden. Vad göra? Hon säger att hon inte slagit sig.

Tack, nu säger hon att det inte gör ont? Vet inte vad jag ska tro, hon har klagat flera ggr idag. Får kanske bli lite salva då. Psykologiskt om inte annat

Normalt gör jag en veckomeny, ev för flera veckor, checkar att han är ok med det jag valt. Sen brukar vi båda handla, oftast han men vi skriver listan ihop, alt. att en gör det och den andre checkar om man glömt nåt. Men, i detta fallet kollade jag aldrig listan innan han åkte.
Att han missat handla är ok, men maten ska vara någolunda i tid innan jag och dottern brakar ihop och det minsta man kan begära är att nån som är kass i köket åtminstone provsmakar en gång så att det är ätligt. 

Jag fick nyss ett gulligt meddelande på FB, av min fd styvfar. Han grattade och påtalade att han tänker på mig (oss syskon) då vi ändå var del av hans familj under många år (han stack med ny när jag var ca 14). Stort att erkänna för att vara honom. Jag var nog runt 5 när han blev sambo med min mamma.

hormonstinn, blä för strul. Har ni det lika svårt att få igenom sjukskrivningar som det verkar vara här? Hoppas inte.

Här verkar jag få byta ut min sjukskrivning mot VAB, J är jättehostig och trött. Först skällande hosta men nu verkar det vara mycket slem. Hon hade inte orkat leka som vanligt vid lekparken idag sa maken.  

Pysslig, hon frågar oftast -vad säger du mamma? -pappa, vad gör du?
Då svarar jag att mamma säger åt pappa att han också måste XXX (vad det nu gäller). Det går ju inte vilt till eller så, kanske mer bestämt på rösten typ. Ibland säger jag att -mamma blir arg när XXX. Det förstår hon för ibland är jag ju arg på henne, och det är ok. Bara man blir sams.

Fisk, grattis Här bufflar det dagligen. Minns att jag tyckte det var mysigt tills det blev regelrätta karatesparkar, runt v26 trodde jag att revbenen var av, men fram till dess så

Jätte-ego och långt, går bra att sluta läsa här om man inte vill.

Usch jag mår faktiskt illa när jag ser att Js kusiner får åka fyrhjuling (ej leksak). Den äldre (9) med hjälm skjutsar den yngre (3) som sitter framför! Inte nog med att det är totalt olagligt så är det ju livsfarligt. Supersnöig skogsväg.
Vad händer med den yngre om de välter? Detta i sällskap av föräldrar och farföräldrar Och, jag vet att min karl skulle tillåta samma sak för J men jag tillåter det inte och vägrar släppa iväg henne öht till det stället. Han tycker jag är larvig! Men, så åker de ofta skoter och dricker starköl också. Hon skulle absolut få åka i pulka efter den med för honom. Jävla skit! Jag skulle inte våga separera, han skulle utsätta henne för livsfara ofta, jag vet det. I all dumhet.

Ang. separera, tanken slår mig allt oftare. Igår gjorde han allt "fel" trots att jag instruerade men han lyssnar sällan på svar på sina frågor. Då skrek han väldigt högt -du kan dra åt helvete! när han stod vid J och de skulle äta, jag hade tappat aptiten (arg) och gått ut i v-rummet. Jag ifrågasatte hur han betedde sig inför J, men då hette det att  vad tror du hon tar för skada av ditt jä*la gnällande då?
Jag gick in i sovrummet och låste dörren, ledsen. Sen drog han och handlade, sa till J att mamma öppnar nog när pappa går. Efter att han kom hem vände han i dörren utan ett ljud (bokad bio), men sen väl hemma sent sa han hej, och jag går och lägger mig nu. Då var jag så arg att jag sa att och -vad f*n tror du jag bryr mig om det? And so on... Detta är ju löjligt. Jag ser ingen lösning på detta beteende.

När jag säger nåt är det gnäll, när han gör det (om han gör det) är det något helt befogat (tycker han). Oftast tiger han och försöker dra upp gammalt av typen "men du gjorde/sa så" som är helt ovidkommande. (typ, jag säger att maten är 2h sen, då får jag -men du tömmer fan aldrig kattlådorna!) Eh?
Han är urkass på att prata och undviker det till max. Jag vet inte hur jag ska nå fram, vad jag än säger "kör jag över". Jag vill ha en bra relation, där man öht pratar med varandra, gör saker tillsammans. Hans respons är att ja men du vill aldrig åka till ****. Näe tro fan det då det går ut på att köra på/vara på fyllan och utsätta barn för risker. Fiske också, ganska ologiskt att jag skulle vilja göra det som vegetarian. Mer finns inte att göra där.

Jag vill verkligen inte separera. Det har inte alltid varit så här. Vi hade ofta kul ihop men det har vi aldrig numer. De nöjena (MC) är inte förenligt med familjeliv så inget vi kan återuppta, inget jag vill heller. Ffa vill jag få bort respektlösheten, jag säger också dumma saker, oftast inte så att J hör men ändå. Vi är två som träter såklart.