Hörni, det var ju en del prat om syskonpresenter tidigare i höstas, men då var jag liksom inte framme vid den tanken än. Vi har en tanke att det ska vara nåt som A kan leka med själv i viss mån. Vad har ni gett? Jag har ett vagt minne av pipp-tält och sånt? Kan det vara nåt?
Hahahahaha! Ursäkta! Det saknades en liten detalj, ett i!
Det var ju heller inte första gången just ordet pippi misslyckades för mig. Jag vill minnas att jag försökte skriva nåt för ungefär två år sedan om en e-handel som hette pippilotta eller nåt sånt, men missade sista iet även då... Och även då var det nån som tyckte det var skojigt!
Nu har ju vi ännu inget syskon, men A börjar mer och mer förstå och prata om det. Vi har tillsammans tagit fram bebisgrejer och han hittar saker som han tycker är kul att prova och se att han vuxit ifrån. Hans gamla nappar som han ratade redan vid tre veckors ålder ska t ex "lille bRROOORR ha den".
Så jag tror att de flesta barn har en naturlig fallenhet för att bli storasyskon, att det liksom ingår i utvecklingen att man får ett omhändertagande beteende i början.
Sedan vet man ju inte om det kommer att sitta i, som min äldsta syster som alltid tar hand om allt och alla och dessutom blev förskolelärare, eller om det växer bort i och med att barnen blir äldre och mer och mer sina egna individer med egen personlighet.
Freud ja...!
Sara, jag förstår dina tankar kring J. Jag skulle nog tänka i liknande banor, och måste kanske göra det framöver. Vi får se hur det går, storebror är kanske inte lika tydligt som roll. Men så här tänker jag spontant kring din oro.
Att ni lika gärna kan passa på nu när hon är tjänstvillig, för det är nu ni behöver mest avlastning. Sedan när G & O är lite större, blir de mer självgående och kommer säkerligen dels klara sig bra på egen hand, dels kanske de också kan hjälpa till mera. Men för Js del tänker jag att det nog dels hör till hennes personlighet, dels en roll som hon gillar. Hon känner sig behövd när hon kan hjälpa till och det gör säkert att det är lättare att acceptera två småbröder som tar mycket tid och uppmärksamhet.
Om det var jag som var förälder här skulle jag nog försöka lägga en del tid på egna aktiviteter med bara J, där hon kan få utlopp för barnslighet och "oordning", och på sikt när hon är lite större, försöka slussa henne till en fritidsaktivitet som kräver underordnande. En disciplinidrott. (Nej, inte gymnastik!)
Nu tänker jag iofs att de flesta idrotter kräver en viss mån av underordnande, eftersom man ska göra som tränaren säger och så, men att man aktar sig för idrotter där "storasystersyndromet" kan blomma i annan miljö. T ex skulle jag akta mig för lagsporter där hon skulle kunna bli lagets ordningsman osv.
Mera en sport där man måste lita på andra. Vi har ju tänkt försöka intressera A för judo eller jujutsu, och det tror jag skulle kunna vara en sån sport. Där måste man underordna sig dels regler och tränare, men där det även finns vissa ritualer som ska följas och så själva utövandet som kräver att man litar på den man utövar idrotten med. Vilket ju måste vara lite vemsomhelst, för jag tror inte man får träna med en och samma partner jämt.
Det där med tillrättavisningar tycker jag kommer i perioder, oftast funkar det bra, men i en period blir det som du säger. Just nu är A väldigt känslig för sånt och läppen darrar för minsta lilla. Men det tror jag mest är att han känner sig lite utsatt just nu, när han inte vet vad som händer. Det är ju sånt prat om den där lillebror...
Juni, verkligen tur att det inte är nån lång trappa, men den var snygg! Och man förstår ju att den inbjuder till rutschkaneåkning! Jag bävar för den dag A drullar i trappan. Vi har en normallång trappa med två krökar... finns lite att slå i där. Än så länge är han duktig och hasar ner baklänges, men rätt som det är antar jag att han glömmer bort det och tar den "vanliga" vägen.
Maken har just åkt iväg på sin sista tjänsteresa innan bebis, så ikväll är jag ensam med supermammiga A. I går kväll vaknade han mitt i Midsomer och kunde bara somna om i vår säng, med armarna slingrade om min hals, och efter 1,5 dl vatten. Hoppas han är lite lugnare ikväll, för jag har ju hunden och sånt att ta hand om också, så det funkar inte att vara tvungen att lägga sig med A. Jo, om jag nu inte visste att jag skulle somna... Men det vet jag ju att jag gör!
Nej, visst händer det att man önskar att man aldrig skaffat hund... men oftast uppvägs det ju av att hon är så himla go och trevlig annars!
Det är ju när hon tuggar i sig As leksaker som man blir förbaskad och lite orolig för vad hon har fått i sig. Det var ju hon som var orsaken till att Antons julklappsservis blev Hello Kitty... Det var den som fanns i plåt! Vilket iofs inte alls hindrat att hon har tuggat sönder två kaffefat, förstås. Inte ätit, bara perforerat och bucklat till.
Åh, om det räckte med att plocka undan på kvällen! Vi har i princip sagt nej till att ta ner saker från hans rum.
Här nere (samma som ni) får han ha vissa saker som är "Wilma-säkra". Spisen med tillbehör, en del böcker och ett par stora bilar. W snattar ju allt han har i händerna och gömmer sig under soffbordet med det. Så bort går klossar, pussel, duplo och allt annat som är mindre delar.
Det är ju lite trist för stackars A här nere, men det har haft som effekt att han är en hejare på att rita vid köksbordet eller skriva (han skriver listor, precis som sina föräldrar: "mamma, söpa päron! nya! kriva...") vara med vid datorn eller hjälpa till med det vi gör i köket.
Ela, vad roligt att kunna ge vidare till nån som verkligen förtjänar det (om du förstår vad jag menar)! Och sknt att få sakna tjejerna också.
A har varit på dagis idag för första gången sedan före jul (det är inte sant, han var två dagar förra veckan, men det märktes knappt) och var inte alls sugen på det i morse. Annat ljud i skällan var det när jag hämtade, då var livet på topp igen, och precis som du hade jag saknat honom här hemma!
Halsbränna...
Men jag har varit hos frissan, så nu är jag i alla fall fin i håret!