Emetofobernas tråd 5

Fridaoo- ooh jag som trodde att gjorde det. Whisky är ju inte gott för fem öre. Men om det lugnar magen är det väl bra...eller?

Nu gick han på toa igen!!!!

Hej!

Väljer att vara anonym än så länge. Är ny här i tråden..

Jag undrar om någon här har fått hjälp med sin fobi?

Jag har aldrig varit rädd för att spy eller ha magsjuka innan jag fick min dotter för 2 år sedan (har även en son på 6år). Hon var/är undernärd, och en magsjuka innebär katastrof för oss.

Det värsta är att det här tar över hela min vardag. Nu kom grabben hem och sa att hans kompis hade magsjuka (det var även han som öppnat dörren då sonen var där). De lekte här igår.

Då låser det sej direkt för mej.. Hungerskänslor försvinner, pulsen ökar, hjärtklappningen börjar och jag vill helst gömma mej. Jag slutar helt att fungera, bara att ta hand om barnen är en ansträngning. Jag mår absolut inte bra av det här.

Så finns det någon hjälp att få? Det kluriga är att jag inte vet vad jag är rädd för. Att själv spy rör mej inte i ryggen (så länge jag är hemma).. Antar att det är att se barnen dåliga. Lilltjejen åkte på det i Januari och var dålig i 9 dagar, ingen hit.

I alla fall har jag nu kommit så långt att jag inser att jag måste ta mej ur den här ångesten, men jag skäms och vet inte vart jag ska vända mej..

Tacksam för de svar jag få.

Jaha så kommer man tillbaks hit.................

Äckellappen redan framme på dagisdörren!!

Läser om stort kräkutbrott på sjukhuset här i Jkpg!!

+att 2 av 3 i familjen redan varit däckade i en slags influensa med HÖG feber och slem.....

 

HÖST nu eller????? blir så less!!! Kom lite för tidigt i år kanske....
Är dessutom gravid med komplikationer så kräksjuka eller hosta kan göra att allt drar i gång för mig..
Är bara i v.22
Ännu mer ångest.... *suck*

Ni med ångest/panikångest....hur hanterar ni den???

 

Det känns lite som att jag har hittat min emetofobi-soulmate

Du har helt rätt i det där att man till slut sitter och bara är sur och grinig över att folk ska dricka så jävligt. Jag dricker själv alltid med måtta, och har då ännu svårare att inse varför folk alltid ska supa sig så redlösa.

Och det ÄR fruktansvärt hur man blir när en närstående är sjuk. Jag vill ju inte bli arg! Jag vill ju ta hand om och finnas till hands, men när paniken reser sig i kroppen och man inte vet var man ska ta vägen (helst vill man ju bara fly) så verkar det vara kroppens och hjärnans sätt att bearbeta det hela att bli arg. Arg på en som mår dåligt och bara vill ha tröst och bli ompysslad, precis som man själv vill när man mår dåligt.

I vintras åkte jag på någon form av magsjuka, mådde riktigt dåligt. Första dygnet är ju alltid värst, så är det ju. Sambon hade jobbat natt och kom hem tidigt på förmiddagen och jag hade ringt och förvarnat honom om att jag nog hade fått magsjuka. Inte hindrade det honom från att komma hem och ta hand om mig. Varför kan inte jag vara sån? Jag vet inte hur många gånger han sprang ner och handlade det jag kände mig sugen på för tillfället, men jag ljuger nog inte om det var en 5-6 ggr under en dag. Jag grät hela tiden, kände mig så ynklig och liten och när man är magsjuk så känner man ju sig som om man håller på att dö!
Men det hindrade honom inte från att sätta sig med mig i sin famn, badda min panna med en blöt handduk och stryka mig över håret. Det är kärlek. Han sket fullständigt i om han blev smittad, det enda viktiga var att han fanns där för mig. När jag väl blev frisk så sanerades hela lägenheten, spritades och grovtvättades. Inte minsta lilla spår fick finnas kvar.

Men då undrar jag, hade jag kunnat vara lika kärleksfull mot honom om det var omvända sitsar? Jag älskar honom av hela mitt hjärta och skulle gärna vilja, men frågan är om jag hade fixat det. Tack och lov är han väldigt förstående vad min fobi anbelangar och hade inte klandrat mig om jag hade hållt mig undan. Hur har man sån tur att hitta någon sån?

Tanken har faktiskt inte slagit mig ens att man kan gå och få hjälp. Jag har nog hela tiden levt med tanken att jag antingen får leva med det, eller att det kommer gå över med tiden. Bara det att jag haft den större delen av mitt liv och det lär ju inte hända...

Jo jag vet att du har helt rätt i det du säger. Men samtidigt får man ju dåligt samvete för att man inte kan finnas där på det sätt man skulle vilja. Men som sagt, han förstår ju precis hur det ligger till för min del och det är jag väldigt glad för.