Jag har haft 3 missfall och har nu börjat en utredning..
Finns det någon med samma problem som mig men som har fått barn till slut???
Jag har ju liksom tappat hoppet vet inte hur mycket mer ja kommer att orka..
även fast det känns att vi går bakåt för varje dag så är egentligen tvärtom. haha!
Ja ge inte upp,(lätt att säga,jag vet) men snart är det faktiskt er tur! Fast det är svårt att tro när man är i den sitsen ni är i nu. Jag trodde aldrig att jag skulle få barn,men vad fel jag hade
Lyckokramar till er!!
Jag fick 6 missfall/MA innan det gick vägen!
Ja här får man verkligen hopp igen... någon gång är de våran tur att få de där efterlängtade lilla livet. Man får helt enkelt inte ge upp..
Känner en tjej som fick först tre missfall sen tre tjejer. Det är ju bara att köra på. Man måste ju om man verkligen vill. Men känner för dig. Fruktansvärt jobbigt med missfall. Jobbigt att anklaga sig själv; är jag för tjock, för smal, för stressad, för låghormonig...Glöm det och lev istället.
Det jag känner är mest jobbigt är att jag inte kan påverka att bli med barn genom att göra något stategiskt, brukar kunna fixa lösningar på olika problem när jag vill. Jag tänker, klart att man kan säga "jag vill ha en miljon" men sen kanske jag inte är beredd på att lägga ner det arbetet som krävs för att lyckas men jag vet att om jag bara skulle lägga manken till så kan jag fixa det på ett eller annat sätt.
Samma sak gäller inte när det kommer till barn, jag kan inte bara fixa det och det är en förlamande känsla.
Sen är det också jobbigt med omgivningen (kanske jag också är känlig) men de fråga väldigt ofta om "ska inte ni sätta fart, vill inte ni?"
Jag anklagar inte mig själv men jag har tänkt om det är något fel på mig och känns nästan som ett straff, varför ska jag får detta?
Bouganville!
Ja förstår verkligen hur du känner de e så himla jobbigt, de har funnits dom dagarna som man bara inte orkar mer men man måste försöka se framåt och hoppas, någon gång måste de bli våran tur men frågan e när..
Jag gick själv helt in i väggen nu efter mitt tredje missfall, panikångest fick jag och mådde skit verkligen men de börjar kännas bättre nu.. De värsta e precis som du säger att alla andra frågar när ska ni ha barn då har man bara lust att säga skit ni e de, man blir så jäkla trött på allt tjat sen e ju alla ens kompisar gravida me så de gör ju inte saken bättre..
Har du inte varit på någon utredning??
Skönt att det är fler som känner igen sig.
Och det här med att gå in i väggen.....jag har inte gått i väggen men har varit deprimerad och gått i terapi med jättebra reslultat. Har mått "frisk" och allt har varit tip topp men sen kom nu andra missfallet och visst att jag har tagit det bättre men det påverkar en på många plan som man inte fattar för en man är ganska insyltad i nergången/deppen.
Första depressionen berodde inte enbart på missfallet men klart en av huvudfaktorerna.
Jag har inte varit på utreddning, har hört att man ska ha 3 innan det är aktuellt att man går, kan ju alltid ljuga om man är supernervös men jag lever på hoppet.
Min sambo har två barn sedan tidigare så allt känns som att det är mig det är fel på.
ja och alla dessa kompisar som får barn.... jag kan inte glädjas med alla, jag kanske borde skämmas men jag orkar inte umgås med de den närmaste tiden efteråt. Jag har också märkt att är det ens nämaste vänner då glädjs jag men är vänner på avstånd är det jobbigare.