cotton skrev 2010-11-29 22:44:39 följande:
Jag skrev aldrig att det är ett enkelt beslut, men jag tror att man balanserar på en tunn linje till mycket olycka om man gräver ner sig i bitterhet och ilska och misunnar hela världen det man längtar efter mest.
Jag har gått igenom många tragiska saker - att kämpa för ett plus, att genomgå en IVF och att sedan förlora ett barn i vecka 19+0. Så jag är inte alls främling inför sorg och känslan av ofattbar orättvisa. Men att omfamna alla dessa negativa tankar tar en ingenstans. Det blir istället en ond sprial där bitterhet föder med bitterhet.
Sedan menar jag inte att man inte får vara ledsen och uppgiven och upprorisk mot livet som utsätter en för alla dessa resor. Jag menar bara att man inte ska stanna i det känsloläget för länge.
Det jag reagerar över är inte ditt inlägg i sig - jag vet att du har gått igenom smärtsamma saker och att du jobbar för att hantera det. Men inlägget triggade nog min frustration över att det stundtals finns en attityd i samhället, i media etc att det är den enskildes "fel" om han/hon inte lyckas dra sig upp ur en kris.
Vi är ju alla olika som individer och dels kan vi uppleva samma sak på helt olika sätt - dels kan man ha med sig olika trauman etc redan innan man äntrar IVF-karusellen som gör att man reagerar starkare. Det är inte ovanligt att människor kollapsar över motgångar som utifrån sett kan verka lätthanterliga - för att det triggar igång en tidigare upplevelse som inte har blivit ordentligt bearbetad.
Som sagt, naturligtvis mår ingen bra av att fastna i känslor av sorg/ilska/bitterhet - jag menar bara att man kan ha olika svårt att hitta vägen tillbaka upp ur den gropen och att jag önskar det fanns lite mer förståelse för det.