EPT (Extremely Pre Term/Extremt mycket för tidigt född) Tråd 17

Bra att du tar hjälp!
Det är alltid bättre att få släppa ut allt som kommer över en. Stänger man in blir det bara värre...

Stressa inte upp dig bara .Räkna minst med korrigerad ålder ändå vid jämförelser (om du känner den obetvingliga lusten att jämföra ). Han kommer helt plötsligt att komma ikapp och då har du glömt att du satt och oroade dig .
Och sedan kanske det är lättare att tro mycket om andras barn eftersom man kanske fokuserar vad de är bra på och kanske ens eget barn inte har utvecklat just de färdigheterna ännu. Ditt eget barn kan vara betydligt mer utvecklad inom något annat område och bara väntar på ett litet/stort utvecklingssprång just inom det mindre utvecklade området. Vänta och se bara .

Edvin inhalerade från neo och fram till han var drygt tre år men nu endast vid behov. Jag tror att han var 1½ år när vi fick byta från nebulisator (Ailos) till Vortex (det är i princip samma sak som Nebunette, ett annat märke bara). Nebulisatorn tog ju väldigt lång tid, där ska ju vätskan bli till en slags "ånga" och då var det fasthållning som gällde i flera minuter. Jag har använt exakt samma metod som övriga skrivit om: barnet i knät, hålla fast med en arm runt den lilla kroppen (inlusive händerna) och hålla masken mot ansiktet i princip med våld. Vi införde att vi alltid sjöng sånger under tiden och efter ett tag (ganska långt tag, han var säkert närmare ett år gammal) så började han slappna av mer och mer och klappade i händerna när det var en sådan uppmaning i sången. Då kunde ju vi släppa på greppet allt eftersom också.
Han inhalerade Pulmicort två gånger per dag när han var frisk och Ventoline minns jag inte om det var en eller två gånger per dag fram tills ett år. Sedan räckte det med Pulmicort en gång per dag förutom vid förkylningar, då blir det flera ggr + Ventoline. När han fick börja med Vortex gick det ju "snabbt" eftersom det bara är ett visst antal andetag. Då fick han Airomir istället för Ventoline.
Från han var drygt tre år kunde vi sluta med de dagliga inhaleringara och bara ge Airomir vid behov. Det blir kanske någon gång i månaden som tätast. Ibland kan det gå flera månader utan inhalation. Nu fyller han ju fem år nästa lördag! Men han går på uppföljning på Barnmottagningen för lungorna en gång i halvåret. Numera säger han till själv när han känner att han behöver inhalera, eftersom han känner att det hjälper med inhalationer när han blir tjock i andningsvägarna.
Försök komma på något som barnet upplever som positivt i samband med inhalering. För Edvins del innebar det alltid att han ammades efteråt, (för att skölja ur kortisonet ur munnen först och främst eftersom han inte kunde skölja med vatten, men även för att jag ammade honom länge). Men vi hade inte inhalering och amning på samma plats för att de inte helt skulle behöva förknippas med varandra.

Han började på fsk när han var 26 månader, så ta det lugnt med start om ni känner att det är det ni vill. Vi snålade ju med föräldradagar som bara den just bara för att kunna börja senare. Dessutom gick han bara måndag, tisdag , onsdag och vi var hemma med honom en dag var (på torsdag och fredag). Han fick inskolas i april, då det var lugnt på fsk. Han har varit en av de friskaste barnen på fsk, både vad gäller förkylning och magsjuka. När han har blivit sjuk i förkylning har han däremot blivit rejält dålig, men tack vare att vi har kunnat inhalera flitigt hemma, så har vi aldrig behövt åka in, varken på akuten, jourcentral eller bli inlagda en enda natt! Vi har besökt vårdcentralen vid några tillfällen och han har fått några penicillinkurer, men ytterst få som tur är.

Jag har pratat hela tiden med min bm om hur jag känt det inför att det ser bra ut vid varje koll, men att det är svårt att ta till sig detta.
Hon är världens bästa terapeut för mig (men jag går ju också hos psykolog på samtal ).

Jag har som tur är inte tröttnat på magen ännu, jag är också så pass lång att jag inte har samma besvär som många kortare gravida kan känna av.
Däremot känner jag fortfarande en lätt obehagskänsla/sorg när människor kommenterar "vad tjock du är nu", "vad roligt att du får vara gravid så länge", o.s.v.
Jag vill ju så gärna att det skulle få varit så även de andra gångerna. Ingen säger ju till en v21-gravid "vad tjock du blivit om magen"! Jag har ju i princip inte visat mig för folk mer gravid än v21+ förut eftresom jag varit sjukskriven/inlagd nästan då redan. Idag är jag 35+1!!!

Jo, det är fortfarande täta kontroller... Tul/flöde varannan vecka, bm har varit varje vecka ett tag nu, men kommer från och med nästa vecka att bli två gånger per vecka med CTG (det är mest pga graviditetsdiabetesen).
I fredags (för snart en vecka sedan) viktskattades den till 2320 g (då i v34+2)!

Kram tillbaka!

Vad är det med detta sjukhus, egentligen!!! *arg*

Jag har bara positiva minnen från neoavdelningarna som vi befunnit oss på (KS Huddinge, neo Sundsvall, neo/barn Ö-vik  med Edvin och neo på NUS med Eira). De har alla sett oss som föräldrar och hjälpt oss med den biten.

Däremot har jag nästan skräckkänslor för medicin-BB i Huddinge där vi verkligen inte fick ett bra bemötande. Kändes mest som att vi norrlänningar var en stor belastning som inte ens hade något barn med oss på BB (Edvin låg ju på intensivvård på neo) och ingen pratade med oss och de gjorde många fel som jag lider av än idag, fem år senare. Att Edvin dessutom föddes på KS i Solna förbättrade ju inte situationen (jag låg inne på antenatalen i Solna i en vecka innan Edvin föddes, där var det ok, men ganska opersonligt och grått).
Förlossning och BB på NUS har varit underbar. Där har jag ju befunnit mig i totalt dryga tre veckor med Edvin och några dagar med Eira. Hon föddes ju på NUS och tillbringade hela sitt liv där.
På alla ställen har det naturligtvis funnits enstaka personal som jag inte klickat med, men BB i Huddinge var värst totalt sett pga av den upplevelse som vi fick där.

Den här gången kommer jag att få föda "hemma" i Örnsköldsvik! Bara det är så otroligt att jag i princip inte kan ta in det. Jag har varit så inställd på att få en prematur igen, att jag nästan inte har förstått att jag snart är fullgången!

Nja, jag har ju aldrig fött vaginalt, det blev ju akutsnitt både med Edvin och Eira, så det blir minst planerat snitt den här gången. Planerade snitt utförs ju mellan vecka 37+0 och 39+0, så jag har fått snittid däremellan (hemligt för andra så länge vi kan hålla det).
Den psykiska biten är jobbig för mig den här gången. Jag har svårt att ta till mig att vi ska få en bebis med oss hem och att den ska kunna klara sig utan kontroller... Jag har ju blivit sjukskriven på 50% för den psykiska biten och har idag fått det bekräftat av läkaren att hon skriver intyg på 50% sjukskrivnign fram till dagen innan det planerade snittet. Fysiskt mår både jag och barnet helt perfekt (fast jag har lite foglossning och går som en anka pga det).

Roligt för dig med en ny, förhoppningsvis trygg relation!

Jag hade efter edvin skräcktankar i många år om att ens försöka bli gravid igen, men en dag bara bestämde jag mig för att att jag var tvungen att försöka igen (min man var nog redo långt innan jag).
Sedan, när vi miste Eira, kände jag att jag var tvungen att försöka på en gång igen eftersom jag inte är purung (jag fyller ju 39 år om några månader). Jag brukar säga att vi inte vågade försöka med den här och då tror folk att vi "råkade" bli gravida, men det är helt enkelt så att vi försökte trots att vi egentligen inte vågar...
Det har varit en påfrestande graviditet den här gången eftersom jag precis hela tiden har gått och oroat mig för ytterligare en EPT och att inte få komma hem med något barn öht. Att eventuellt behöva klara av en ny neotid har inte skrämt mig, det vet jag ju att jag klarar av med min underbare man som stöd. Att jag i princip är fullgången innebär ju dessutom att jag har varit gravid under så lång tid eftersom det inte var så länge sedan jag var gravid med Eira...Och vad lika du och din syster är .

Välkommen alla nya!
Och tack för komplimangen om att jag stöttat andra under tiden som jag själv haft det svårt. Det är helt enkelt så att jag bara återgäldar det stöd som jag fått av alla andra. Kramar till er alla!

Tjejer!

Kan ni fatta att jag idag är i v36+1 och var på kontroll först hos läkare. Tillväxt och flöde "helt normala för förväntad graviditetslängd"! Viktskattad 2790 gram (fattar ni vilken monsterstor bebis jag kommer att få) mot förväntat 2818 gram. Det motsvarar endast minus 1,0%!!!
Läkaren försökte övertyga mig om att slappna av för att allt ser så otroligt bra ut. Hon vet hur orolig jag är. Men det är ingen oro för att barnet föds för tidigt eller att jag är rädd för snittet, det är bara min blockering för hur det kommer att bli efter snittet. Jag ser fortfarande bara fram till ett snitt, men får inga bilder av något barn... Jag har fått 50% sjukskrivning beviljad av läkaren fram till dagen före snittet.

Sedan blev det barnmorskebesök med urin-, vikt-, blodtrycks- och Hb-kontroll. Alla värden är helt normala (förutom Hb som jag hade 138 utan att äta järntillskott, bm sa att det var nästan för högt, men att det var jättebra. Det är i princip samma som vid inskrivning och jag brukar ligga väldigt högt normalt. Ferritinvärdet har varit högt utan att vara farligt högt också).

Till sist blev det CTG-kurva, den första för den här graviditeten. Mina erfarenheter av CTG är ju från v24-28 med Edvin och då är det ju inte lätt att sätta CTG och kurvorna är ju inte så lätta att tolka. CTG två gånger per dag när jag var inlagd...
Sedan med Eira gjordes ett försök på SMVC dagen innan hon föddes, men i v25+1 med en unge som är liten som en 22+0 var det omöjligt. Väl inne på förlossningen på NUS låg jag hela natten i ryggläge (14 timmar i sträck) med CTG då jag inte fick röra mig, för då tappade de kontakten med henne och en undersköterska satt mest hela tiden och fick hålla fast dosan så att det var åtminstone lite kontakt.
Den här gången satte bm dit dosorna och sedan igång med apparaten och då var det full kontakt på första försöket. Hon förklarade lite snabbt vad som var vad och jag log och sa att jag kände igen "allt" efter så många CTG med de andra barnen. Sedan kändes det som rekordsnabb kurva, lite mindre än en halvtimme och hon var så nöjd med kurvan. Hon sa att det var som hämtat ur en skolbok!
Det var ju en helt ny upplevelse också !
Nytt CTG på måndag...