Gör vi rätt?!

Jag är inte adopterad själv, men har en del vänner som är det. INGEN av dem är missnöjda över att vara adopterade, utan totalt tvärt om! De är tacksamma över att få ha fått en så bra chans i livet som det ändå innebär att få komma till Sverige och även om några av dem undrar varför deras föräldrar lämnade bort dem och de kanske känner lite sorg över att inte veta vem bio-mamma och bio-pappa är, så är de glada över sina föräldrar och det liv de har.

Såklart att vissa kan må dåligt, men hey, det gör icke-adopterade också! Eller hur?

Kram och lycka till!

Jag är adopterad kom hit som 6 månaders bebis, känner också väldigt många som är adopterade.
Nästa alla har mått väldigt dåligt någongång under sitt liv just förr att vi inte är som våra adoptivföräldrar många av oss har inte haft pappor heller.
Jag vet att min mamma älskar mig jätte mycket och att hon vill det bästa för mig men när jag var yngre så spelade det ibalnd ingen roll, jag ville hem till min riktiga mamma och ville inte bo i ett land där man inte käner sig hemma.

Man vet aldrig hur barnet kommer att reagera när det blir större, en det tycker att dom är som vilka svenskar somhelst en del gör det inte.
En del mår dåligt andra inte.
Det viktigaste är ju så klart att visa att man älskar barnet.
Sen vet man ju aldig hur det blir.

tycker det är lite konstigt att du som inte ens är adopterad svara, bara för att du inte vet att dom mått dåligt över det så betyder det ju inte att dom aldig kännt så.

Vilken bra trådstart. Jag är inte heller adopterad, och gör inte anspråk på att tala för någon som är det. Men jag brottas med samma frågor som du, TS, eftersom vi också adoptionsköar. Tycker det är jätteviktigt att verkligen tänka på detta, och vara öppen för möjligheten att ens barn faktiskt inte automatiskt kommer att tycka att det är fantastiskt att ha blivit adopterad. Naturligtvis tror jag att det finns goda möjligheter att överbrygga de klyftor du talar om, annars skulle vi inte överväga adoption. Men några garantier finns ju inte, och om vi väljer att adoptera måste vi vara beredda att stötta vårt barn i alla reflektioner över identitet och tillhörighet, även sådana som är smärtsamma för oss.

TS: Jag är inte adopterad, men jag är i samma sits som du. Jag har själv funderat mkt på de frågorna du ställer dig, och jag tror att det är jättebra att göra det! Det finns inga garnatier i livet (det gör det inte om vi skaffar biologiska barn heller), men ju mer kunskap vi som föräldrar har, desto bättre kan vi hjälpa våra barn.

Att adoptera är ett aktivt val som betyder att ta till sig ett barn som sitt eget, men barnet kommer alltid att ha ett annat ursprung. Att du reflekterar mkt över det, redan innan du fått ditt barn tror jag stärker dig som adoptivmamma .

Rätt eller fel? Svaret beror nog på vem du frågar.. men den som adopterar måste ju naturligtvis finna en övertygelse om att det är det rätta. Jag vill inte förminska de problem som en del vuxna adopterade upplever, men det finns väldigt många adopterade i Sverige, och jag tror inte att alla är med i den där tråden du hittade på passagen. I dag söker vi oss till likasinnade via internet, och de som har mått väldigt bra under sin uppväxt kanske inte söker sig just till den här gruppen?

I de bästa av världar borde väl alla barn få stanna hos biologiska föräldrar som älskar dem, men nu ser ju inte världen ut så? Det barnet du blir mamma till ÄR redan bortadopterat. Det barnet har ingen mamma eller pappa eller släkting som kan ta hand om det, inte heller någon som vill adoptera barnet inom landet. En internationell adoption är den sista chansen för det här barnet till att kunna få en familj. Det barnet kommer ju också att få en annan adoptivmamma om du väljer att avstå. Det kommer inte att finnas färre barn som behöver nya föräldrar, för att vi avstår från adoptioner. Tyvärr. Barn har rätt till en familj, de ska inte behöva växa upp på institution. 

Jag tror att det går att skapa en trygg, stabil grund för sitt barn, även om det är adopterat. Jag säger inte att alla adopterade kommer att bli utan problem med tillräckligt mkt villkorslös kärlek, men det kommer inte alla biologiska barn till svenskar att bli i Sverige heller.

Du råkade nog bara hitta på en tråd som hade samlat folk som haft dåliga erfarenheter under uppväxten. Kan slå vad om att de flesta som är adopterade är glada över att de blev det och tycker att de har fått bra uppväxt.

Hej på er!
Jag är adopterad (och även blivande adoptivförälder), kom som 4 månaders bebis till Sverige från Africa.
Jag har haft en bra uppväxt! Många vänner, intressen och familj och släkt.

Visst har man haft svackor i livet (som alla andra). Ibland har man önskat att man kunde vara lik nån, särskilt när folk runt om kring en talar om hur lika barnen är de själva osv. Fick en kronisk sjukdom i vuxen ålder som kan vara ärftlig, hur skall man ta reda på det liksom? Och då kan det komma tankar om vad och varför saker är som de är..
Jag tror att det är viktigt att man talar om "sanningen" för barnen så fort de kan förstå, innan nån annan gör det. Har man hela deras bakrundshistoria också så är det jättebra att man kan berätta om hur det var i "deras" land.

Jag vet precis vad och varför mina biologiska föräldrar ej kunde behålla mig och det känns skönt. Jag är oehört glad och tacksam för att min biologiska mamma tog det jobbiga beslutet att adoptera bort mig, annars hade inte sag suttit här idag...

Har ni fler frågor är det bara att höra av er!

Love M

Hela livet handlar om risktagande. Att adoptera är en risk - kanske blir det inte bra för barnet - trots mängder av villkorslös kärlek. Forskningen visar att adopterade löper högre risk än "hemmagjorda" barn att må dåligt senare i livet - men vad är alternativet? Ingen familj, inget hem utan ett liv på gatan, sjukdomar, umbäranden ....  eller??

Jag tror att man också får komma ihåg att Sverige har förändrats mycket på 20-30 år. Det är framför allt många fler med icke svenskt utseende. Men också att fler förut än nu adopterade för att "göra en god gärning".  Jag tror alltså att man känner sig mindre uttittad nu som adopterad än när jag själv var barn. Jag är uppvuxen i en förort till Stockholm och först på högstadiet hade vi 2 elever som var födda i annat land än Sverige (de var adopterade).

Jag tror också att vi som adopterar nu är mer positiva till våra barns ursprung och mer medveta om de frågor och problem som kan uppstå och därför bättre förberedda. Jag tror också det finns mer hjälp att få nu än förr.

Jag är inte adopterad själv, men jag har en biologisk pappa som kommer från annat land där jag inte vet något om släkten egentligen. Min styvpappa är på alla sätt istället min pappa och det är hans släkthistoria som intresserar mig.

Tänkte att jag också kan berätta hur jag själv tänkt lite om att ta hit ett barn från ett annat land. De barnen som är för adoption behöver ju faktiskt en familj, om de inte ska bo på barnhem hela sin uppväxt. Oavsett i vilken land de hamnar i kommer de ha samma tankar tror jag, det spelar väl ingen roll egentligen om man växer upp i Danmark, Sverige eller England. Då är det ju att vara kvar i sitt land om vore bäst förstås, i sin kultur men även då kommer barnet ha funderingar om sitt biolgiska ursprung. Så tyvärr är det ju så att de som adopteras inte kommer ifrån det faktum att de från början är bortlämnade från sin biologiska familj.

Det vi som föräldrar kan göra och ska göra är att överösa med kärlek och trygghet, uppmuntra, stötta och finnas där i både alla frågor och funderingar våra barn tampas med, oavsett de är våra biologiska barn eller adopterade barn.

Jag har ganska många kompisar som är adopterade och jag pratade mycket med dem när vi bestämde oss för att adoptera. Jag hade också läst trådar som denna på internet och oroade mig för om det var rätt eller fel att göra det här. Ingen av mina adopterade kompisar kände som de som nämns i dessa trådar och menade att de som är nöjda och glada med livet och faktiskt inte tänker så mycket på att de är adopterade skriver sällan om det i tidningar och på forum, det finns liksom inget att skriva om. De som mår dåligt och tycker att adoption är skit vill ju däremot uttrycka detta så offentligt som möjligt.

Jag tycker det är superviktigt som adoptivförälder att läsa vad de som mått dåligt har att säga. Att ta till sig hur det kan kännas och upplevas. Att inte vifta bort det och säga att de flesta mår bra. Jag tror att väldigt många adopterade mår bra. Jag är dessutom helt övertygad om att min son har det bättre hos oss än på det barnhem där han fanns innan vi adopterade honom. Hade jag inte varit säker på det hade vi inte adopterat. Hur han kommer må i framtiden vet jag inte men vi gör vårt bästa för att ge honom en så bra uppväxt som möjligt när nu inte hans biologiska föräldrar eller någon annan i Kina kunde göra det.

Jag kom hit till sverige som 2-åring o. tyvärr hade jag nog platsat på den sida i Passsagen du nämner, frfr allt tidigare när jag var yngre, o. blev eg. inte bättre förrän jag hittade min biofamilj.
Det handlar enormt mycket om a-föräldrarnas inställning, till sin(ev.)barnlöshet, inställning till barnets(ev.)önskan att senare söka sina rötter, släktens o. den övriga omgivningens inställning till adoption av barn skall vi heller inte glömma.

Växer man som jag upp med iaf en förälder som inte gjort upp med sig själv o. sina känslor, inte har den närmaste familjen "med sig" o. pos. inställd så k a n det bli svårt för barnet, ä v en om det inte är säkert.

Bara att du Ts tänker som du gör o. även andra a-föräldrar som skriver här, får mig att tro på att ert framtida barn kommer få det bra. Inställningen till barnens rötter o. ursprung är så mycket bättre som någon skrev ovan nu än för 20-30 år sedan.
Det finns a l d r i g  några garantier för att allt skall bli perfekt, men att göra sitt bästa o. vara lyhörd, det tror jag att man kommer långt med.

Lycka till Ts o. andra som nämner att ni köar !

Tack Spomenka för ditt nyanserade och fina inlägg.

Håller med fridaa, så känner jag med. Är själv adopterad, maken likaså och vi har mått bra båda två. Min bror har också mått bra trots att han hade jobbig start i livet innan han blev adopterad. Vi har en adopterad son. gränslös kärlek är a och o, även för barn som inte är adopterade men det är kanske extra viktigt för adopterade barn att få just gränslös kärlek och bekräftelse.

Tack för era insiktsfulla och kloka svar! Livet kommer så sant, så sant inte med några garantier, varken för biologiska eller adpterade. Men kärlek räcker nog en bra bit på väg. Tack, nu känner jag mig tryggare igen i vårt beslut att adoptera