Gör vi rätt?!
Jag surfade runt lite och hamnade på en sida på Passagen med adopterade som skrev inlägg: Övervägande delen skrev om hur mycket de hatade sina adoptivföräldrar för att de blivit borförda från sina födelseländer och tvingade att bo i ett rasistiskt land där de alltid känner sig utanför. Ett par hade självmordstankar.
Nu blev jag riktigt rädd. Är blivande adoptivmamma och vill inget hellre än ösa kärlek över det barn som någonstans väntar på att bli vårt. Men är det en omöjlig uppgift vi har gett oss in på?! Är jag naiv när jag tror att villkorslös kärlek och öppenhet kan överbrygga det faktum att vårt barn inte delar våra gener? Går det att skapa en trygg, stabil grund för sitt barn, även om det är adopterat? Snälla adopterade vuxna; dela med er av era erfarenheter.
