Gör vi rätt?!

Jag tror att man också får komma ihåg att Sverige har förändrats mycket på 20-30 år. Det är framför allt många fler med icke svenskt utseende. Men också att fler förut än nu adopterade för att "göra en god gärning".  Jag tror alltså att man känner sig mindre uttittad nu som adopterad än när jag själv var barn. Jag är uppvuxen i en förort till Stockholm och först på högstadiet hade vi 2 elever som var födda i annat land än Sverige (de var adopterade).

Jag tror också att vi som adopterar nu är mer positiva till våra barns ursprung och mer medveta om de frågor och problem som kan uppstå och därför bättre förberedda. Jag tror också det finns mer hjälp att få nu än förr.

Jag är inte adopterad själv, men jag har en biologisk pappa som kommer från annat land där jag inte vet något om släkten egentligen. Min styvpappa är på alla sätt istället min pappa och det är hans släkthistoria som intresserar mig.

Tänkte att jag också kan berätta hur jag själv tänkt lite om att ta hit ett barn från ett annat land. De barnen som är för adoption behöver ju faktiskt en familj, om de inte ska bo på barnhem hela sin uppväxt. Oavsett i vilken land de hamnar i kommer de ha samma tankar tror jag, det spelar väl ingen roll egentligen om man växer upp i Danmark, Sverige eller England. Då är det ju att vara kvar i sitt land om vore bäst förstås, i sin kultur men även då kommer barnet ha funderingar om sitt biolgiska ursprung. Så tyvärr är det ju så att de som adopteras inte kommer ifrån det faktum att de från början är bortlämnade från sin biologiska familj.

Det vi som föräldrar kan göra och ska göra är att överösa med kärlek och trygghet, uppmuntra, stötta och finnas där i både alla frågor och funderingar våra barn tampas med, oavsett de är våra biologiska barn eller adopterade barn.