Enniie skrev 2012-02-29 00:53:27 följande:
MizzTez: Barnen är 6.5år, 4, och 20 månader. Jag har väldigt snälla barn, så jag kan faktiskt Inge säga att det är pga det som jag mår som jag mår. Jag älskar att ha mycket att göra, och det är väl för att jag inte tänker lika mycket då. Jag har en överdriven spyfobi, och nu varje kväll kommer "illamåendeattackerna" och dom håller i sig i fleeeera timmar. Igår från ca 18-03. Idag från ca 22, och jag känner mig fortfarande inte återställd. Jag har fått ta Lergigan efter Lergigan, och jag börjar mer och mer känna att jag inte orkar med att leva såhär längre, ärligt. Jag har ingen aning om varför det kommer. Jag får ångest av att gå ut, jag får ångest av att jag inte kan äta, jag får ångest över att jag konstant är hård i magen, jag får ångestattack när jag gör nr 2 på toan. Jag har ångest konstant. Jag har mått väldigt dåligt som senaste 6åren med dagligt illamående, men det var inte fören i oktober förra året som jag mer eller mindre erkände för mig själv att det är psykiskt mina problem sitter, inte fysiskt. Har har bara spenderat dom senaste kvällarna med att gråta, för jag orkar inte mer. Jag är så less på att aldrig få leva. Aldrig få njuta över det liv jag har. Det senaste året har vart ett helvete. Jag kan inte äta mat (har enligt läkaren en omedveten ätstörning) alltså min ångest som yttrar sig så. Huvudet tillåter inte att jag äter helt enkelt. På det så har man illamående till och från konstant känns det som. Nä, jag pallar inte mer. Tack för dina fina ord. Jag ska få i mig lite fil och hoppas på att illamåendet och den värsta ångesten/oron håller sig borta...
Nä usch, det låter verkligen inge vidare! Förstår verkligen om du är less på skiten!
Jag menade verkligen inte att det är på grund av barnen du mår dåligt, inte så alls! Däremot så tänkte jag på allt runt om kring. Jag har själv två barn och även om dem i sig inte stressar mig så är det saker runt om som gör det. Föra och hämta från dagis, matlagning, läkarbesök, badning, läxor, kompisar, aktiviteter och sånt. Mycket att tänka på tror jag bara.. Min äldsta är 9 och yngsta är 4 och det var efter yngsta som det blev kaos i min kropp men jag förnekade det, länge! Tillslut så tappade jag bort mig själv där bland barn, jobb, hem, vänner.. Eller jag hade nog inte tid att tänka på mig själv för jag var alltid mitt uppe i något. Tillslut så var jag så uppe i allt att när jag stannade av så visste inte kroppen vad den skulle göra, den fortsatte rusa när jag stod still helt enkelt och då sa det totalt stopp! Min första lediga helg på jättelänge som jag skulle spendera med barn och gubbe men istället så låg jag på akuten med ekg. Det är som du säger, har man mycket att göra så känner man inte efter och jag mådde jättebra, trivdes som fisken i vattnet med att alltid ha nått att göra. Men man kan inte köra en bil i 150km i timmen på 2ans växel och tro att den ska hålla för det, speciellt om man inte kan tanka den heller.
Det hela blir ju en ond cirkel, du får ångest (och det kan triggas igång av bara en tanke) sen mår du illa av ångesten och så får du mer ångest av det och så mår du illa igen.. Så går det bara runt runt. Men du vet ju att det är ångest! Har du provat med KBT-terapi? Tänkte när du haft det så pass länge så borde du ju testat en massa men jag tycker KBT är toppen, fått lära mig en hel del om hur kroppen funkar, vart vissa symptom kommer ifrån, varför man reagerar som man gör men främst hur man ska tänka för att bryta av skiten! Där sitter det viktigaste, i tankarna..
Du säger att du aldrig får leva men vad är det du vill göra?
Hoppas du fick äta lite iaf och att du mår bättre i morgon!