Anonym (US) skrev 2012-02-06 12:31:36 följande:
Nej de har aldrig pratat om ME. Läste din länk och det var skrämmande hur många av kriterierna jag uppfyller. Har stora problem med stora urinmängder framförallt nattetid. Måste upp och kissa minst varannan timme. Har svårt att sova annars och detta gör ju inte saken bättre. Detta har de förklarat för mig beror på att min kropp går på högvarv även när jag sover. Har inte så mycket förtroende för sjukvården här där jag bor för det känns inte som att de vet något. Jag nämnde utmattning för läkaren i början när jag blev sjuk men då skrattade hon och sa att det kunde jag glömma för jag var alldeles för ung för det(33år). Nu är det min kurator som övertygat läkaren om att det förmodligen är så och nu har hon accepterat den diagnosen.
Är livrädd för att mista min tillsvidare-tjänst så därför är jag fast besluten att jobba. Det känns som att jag får väl anstränga mig och jobba och sen får jag väl däcka ihop när jag är ledig.
ME, är det nåt som de kan utreda på vårdcentralen?
Jag hade de där urinproblemen innan jag blev sjukskriven! Jag trodde jag var gravid i ett halvårs tid! Tror jag gjorde 5 eller 6 gravtest! men eftersom min första graviditet visade på stickan först i 5e månaden så var jag ju grymt nervös och bad till och med om ett vul! Visade inget.. Det försvann när jag började med lugnande, då sänkte sig kropps temperaturen, blodtrycket, magen lugnade sig och mina mardrömmar försvann.
Tänk på att det inte är värt i längden att du sliter ut dig på jobbet, tar fruktansvärt lång tid att komma tillbaka till någorlunda nivåer. Jag har varit hemma i 1 år och två månader nu.. Är fortfarande inte bra, mår skit om det blir minsta lilla stress på mig. Med två barn, en på 9 år och en på 4 år så kan vardagen ta kål på mig! Jag är inte sjukskriven längre, blev uppsagt när jag var sjukskriven pga att mitt jobb såldes men jag pluggar nu istället. Passar mig mycket bättre! Har ett jobb som jag hoppar in på lite då och då men jag klarar inte av det längre perioder.. tyvärr.. så jag kommer antagligen måste plugga ett bra tag till innan kroppen återhämtat sig. Nu klarar jag iaf att vara ensam med barnen, det har jag inte gjort tidigare, bara matlagningen har varit hemsk för mig!! Jag har fått ha barnvakt åt mig själv i flera månader!
Konstig läkare du fått, för ung för utmattning? De flesta jag känner som blivit utmattade är just i 30 års åldern! Tycker inte det är så konstigt, som samhället ser ut idag så ska man prioritera allt utom sig själv först. Det tar kål på människan.. Man kan inte göra något alls om man är sjuk själv!
Anonym (US) skrev 2012-02-06 12:01:53 följande:
Vilken tur att jag hittade den här tråden!!! Känner igen mig i det mesta som skrivs!!
För mig började allt i slutet av oktober. Fick en fruktansvärd huvudvärk, trötthet, domningar i ansiktet, yrsel, illamående och kräkningar. Blev inlagd på sjukhus i 5 dygn för de misstänkte hjärnblödning. Gjorde MR och DT som var normala.
Efter någon vecka fick jag en
hemsk värk i kroppen som flyttade sig runt hela tiden. Detta följdes av domningar och brännande smärta i kroppen. Vissa dagar bär inte mitt vänstra ben tex.
Har själv varit inne på MS eller borrelia men det säger min läkare att jag inte har. Värken i kroppen är inte lika som den var i början utan den har blivit bättre. Mitt största problem just nu är
ständig huvudvärk och domningar i kroppen.
Har träffat sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator och läkare och de är inne på att jag drabbats av utmattningssyndrom. Kuratorn tror även att jag är på väg in i en utmattningsdepression då jag gråter dagligen för att jag känner mig så trött och hjälplös. Skulle nästan kunna ge vad som helst för att slippa huvudvärken! Har själv väldigt svårt att "köpa" den här diagnosen då jag inte uppfattar mig själv som stressad.
När jag tänker efter hur mitt liv ser ut så förstår jag till viss del att kroppen måste säga ifrån nån gång.
För mig började allting med en supersnabb förlossning 2005. Hann inte in till BB och efter det började jag känna mig "speedad". Har sedan dess renoverat huset flera gånger om. Har aldrig ro att sitta still och bara "vara" utan jag tycker att det alltid finns något att göra. Sedan jag blev sjuk så har jag dock inte kunnat fortsätta i samma tempo så nu måste jag vila och känna efter hur jag mår.
Har en dotter som ständigt är sjuk och som vi har åkt till lasarettet en gång i veckan med för att få sprutor det sista halvåret. Dessutom så har min pappa fått hjärtstillestånd ett par gånger varav jag var med en gång och återupplivade honom. Tror själv att detta har lett till en
inre stress och press som jag själv inte är medveten om.
Har dessutom ett psykiskt påfrestande arbete som boendestödjare åt en man med mycket svår aspeger. Trivs dock bra på jobbet men jag tror att det tar mycket kraft som jag inte är medveten om. Har jobbat halvtid en månad nu. Tycker själv att det går hyfsat att jobba men kruxet är att jag efter varje arbetspass blir sängliggande med en fruktansvärd huvudvärk. Min kurator och läkare vill att jag blir sjukskriven på heltid igen men jag känner pressen från FK och vill fortsätta jobba. Jobbar jag inte heltid i april så blir jag tvungen att säga upp mig från mitt fasta jobb och gå till AF och söka nåt nytt. Känner just nu att det problemet vill jag inte ha. Vet att mitt problem är att jag alltid sätter alla andra först. Hur jag mår och har det har aldrig känts så viktigt. Jag ska börja med KBT men min kurator säger att om jag fortsätter så här som jag gör så är det ingen idé att jag genomgår KBT.
Nu blev det väldigt mycket skrivet. Hoppas någon orkar läsa!
Intressant tycker jag att kunna läsa om andra med samma problem.
Strök under lite som jag tänkte kommentera åt dig..
Vi börjar med den här värken.. Har åxå haft det, får det nu om jag blir stressad i perioder, men det är inte så konstigt! Du spänner dig när du är stressad, stressar du länge så får du ont i musklerna av spänningarna! Tänk dig att du sitter och spänner din knytnäve hela tiden i 6 månader, dag och natt det hårdaste du kan, hur tror du den känns sen efter ett tag?? Min terapeut förklarade åt mig att en smärta som flyttar runt är sällan tecken på en sjukdom utan väldigt vanligt vid ångest sjukdomar så som stress. Det här pratade vi om när jag förklarade åt honom att jag har sååå jä*la ont i skallen jämt! Hela våren och sommaren har jag gått och haft jätte ont. Idag kan jag veta när jag är stressad just för att huvudvärken kommer som ett brev på posten, pressar ihop mina käkar när jag blir orolig och där är det samma sak som med knytnäven! Spända käkar = grym huvudvärk! Domningar har jag haft till och från, hela min vänsterarm försvann en dag! Shitt, shitt vad rädd jag blev!! Nervklämningar.. Inget mer än så!
Vad är det din dotter har för sjukdom? Har en son på 4 år som åxå är sjuk jämt! Hoff.. Det här är ett väldigt stressmoment för mig! Nu ska han på utredning för immunförsvars problem..
Men bara det här är jätte jobbigt för mig, inte så att jag brister fysiskt men psyket tar så mycket stryk av det för mig! Hans pappa brukar få ta vab för att jag inte orkar se han sjuk jämt.
Jag kan inte se något konstigt med att du skulle vara utmattad, sjukt barn, psykiskt tungt jobb, sjuk pappa, renoveringar hemma och det som tar mycket på en är ju den här "oförklarliga" värken. Det finns folk som klappat ihop butiken för mindre än så!
Du är ju inte svag på nått sätt, bara det att du försökt vara för stark för lång tid och nu måste kroppen få sin vila. Det tar ett tag innan man inser det själv, tror jag gått igenom hela sjukdoms registret vid det här laget och ändå kommer allt bara till att vila mig och lära mig känna igen symtomen på för mycket stress. Men när man väl inser fakta så lugnar sig kroppen betydligt och man börjar arbeta sig uppåt igen.
jmaard skrev 2012-02-06 10:43:39 följande:
Jag har nu tagit första steget och tagit kontakt med min läkare. Fått antiderpessiv medicin mot trötthet, sömnprolem och värk. Man kan tydligen få blist på ett ämne i kroppen när man har långvarig smärta och detta finns i medicinen. Ska nu gå på detta i 6 mån och se om det kan vara något för mig. Läkaren sade att det var tur att jag kom nu och inte väntade då jag hade kunnat blivit riktigt dålig om det fick fortsätta. Har en smärt relaterad depression så det är kroppen som reagerar och psyket hänger ju så klart med.
Men nu ska det nog gå bra, tack vare denna tråd så har jag fått lite perspektiv. Att dessa symptom jag haft INTE är normala. Utan detta hade jag förmodligen bara fortsatt i mina mönster och vem vet, förmodligen hade jag brytit ihop.
Så tack till er som delat med er i denna tråd.
ÅHH! Blir så glad över att höra detta! Inte att du mår dåligt men att du sökte hjälp! Det kommer nog bli jättebra för dig för du verkar ha grymt bra inställning och stark vilja!
Kram på dig!