Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

Pila,

Man kan bli gravid även om man är i förklimakteriet. Skilj alltså det från klimakteriet (som inträffat när man inte haft mens på ett år = då är det "kört"). Jag kom i förklimakteriet 2008 efter min första förlossning. Då var jag 42 år. Efter det har jag försökt bli gravid i två perioder. Och lyckats båda gångerna! Och dessutom hunnit föda fram det ena av de där graviditetsresultaten...det andra ligger i livmodern och växer så det knakar   

Ett vanligt tecken på förklimakterium är att menscyklerna förändras. Har man haft regelbundna cykler tidigare, så börjar de bli oregelbundna och vice versa. Allra vanligast är att det börjar dyka upp kortare cykler än vanligt (som i ditt fall). Men även stress etc, kan ju påverka cyklernas längd, så inte vet jag om du hamnat i förklimakteriet!

Vill bara betona att det inte är "kört i bebisverkstaden" om du visar helt normala tecken för din ålder att din fertilitet kanske håller på att dala. Och även under förklimakteriet (som ibland varar ca 10 år) växlar fertiliteten mellan infertila och mer fertila perioder. Att vara 44 år och få förklimakteriella symptom är helt normalt, vad jag förstår. Det är inte "för tidigt". Fast även jag tycker det verkar lite konstigt med tanke på din mammas höga ålder när hon kom i klimakteriet. Klimakteriets inträde är, vad jag förstår, till viss del ärftligt.   

GRATTIS Kalaskula!

Om AMH

Ju lägre AMH, desto större risk för missfall. Jag tolkar det som att även äggkvaliteten brukar vara sämre om antalet ägg är få.

Inanna,

Jag tänker på dig varje dag. Sörjer med dig - men vill främst av allt ge dig kraft  att ta dig fram till målet, dvs. ett litet pyre.

Vad jag har förstått så sköter sig simmarna som de ska, så donator kanske inte skulle förbättra läget? Kombination du + sambon har ju hittills resulterat i enastående många, exemplariska embryon!  

Så "friskt mod I gossar blå", som pappa brukade säga. Nästa station - IVF i mars! It´s a deal, eller hur Inanna!? En decemberbebis vore väl inte fel...

MPson,

Japp, här hålls tummar med tanke på den nedslående statistiken om 45-åringar och omätbara AMH-värden. Men jag har ju lurat statistiken tidigare så det kanske går vägen ändå.

Hur som helst - jag tar ut så mycket glädje som möjligt i förskott! Så gammal och klok har jag blivit att jag gläds maximalt redan nu, trots att knyttet bara är så litet som ett ynka russin än så länge. Tänker "bebissäng", "yttepyttekläder"... - för om det skulle bli missfall, så har jag ju i så fall ändå fått en massa positiv energi av den här graviditeten. Jag vet att en del inte vågar glädjas "för tidigt" av rädsla för en ännu större besvikelse senare om det blir missfall. Men själv försöker jag suga ut så mycket positiv energi jag kan av livet! Fast jag har ju redan två barn...det är självklart en ENORM skillnad om man är helt barnlös och äntligen fått ett plus.  

Hemulan,

"Hej-kom-och-hjälp-mig"-cykler kan vara ett mystiskt omen om ett kommande plus några cykler framåt i tiden....så var det ju för mig

mariatösen, 

Jag KASTADE mig på telefonen och ringde BMM så fort jag fått plus! Man måste ju passa på - missfallet kan ju vara här när som helst - och jag ville inte missa upplevelsen att få säga till barnmorskan:

- Hej! Jag fyller år på söndag och imorse fick jag en födelsedagspresent! 
- Hmm, jaha vilken present då?
- Ett PLUS!

Och SJÄLVKLART beställde jag tid för privat UL bara några dagar senare. (I Borås får man inte göra tidiga UL inom ramen för den offentliga mödravården). Så om två veckor, den 2 mars (v. 7+6), är det dags att leta efter ett pickande hjärta.   

mariatösen,

Varför skulle jag ta Trombyl? Glömde svara på din fråga om jag tar det. Svar: Nej. Är det blodförtunnande medel? Tycker jag känner igen det från mina föräldrars medicinskåp.

Preseed är dyra tabletter som man använder en och en (tror det är fråga om sexpack). Inte något slem som det man köper på apoteket i tub. Kanske något värt att köpa om man behöver det under barnförsöken? Har läst om en som delade varje preseed-dos i två delar eftersom det räckte.   

Om fosterdiagnostik

När jag var gravid första gången (vid 40 års ålder) gjorde jag FVP som en självklarhet. (På den tiden fanns inte KUB där jag bor men läkarna var på väg att inskolas i tekniken så fostrets nackspalt mättes ändå, med gott resultat).

Jag hade dock nog inte riktigt insett hur dramatiskt fertiliteten kan dala efter 40 och att bebisen i magen kanske inte bara var min första - utan också min sista. Men eftersom jag var singel kände jag mig osäker på om jag skulle klara av ett handikappat barn. FVP ger ju visserligen bara svar på om barnet har några få av enormt många möjliga avvikelser som kan innebära handikapp. Men det lilla halmstrået ville jag ändå ta.

När jag väntade andra dottern (vid 43) ställdes jag återigen inför ett dilemma. Nu var det min sambo som hade problem - vi väntade hans första biologiska barn och han var såklart lycklig. Men skulle vi våga riskera detta liv, som kommit till oss med hjälp av våra egna könsceller trots rekommendation om ÄD? Sambon och jag tackade ja till KUB - men på undersökningsbritsen frös jag till is:

"Det här ser inte bra ut", sa sköterskan lugnt men allvarligt, "jag bokar tid för FVP nu direkt". Risken var 1:4 för att barnet hade Downs om man såg till blodprovet. Och med de andra faktorerna medräknade blev slutsiffran 1:37. En månad följde av intensivt pluggande om Downs syndrom. Det var tiden efter nyår. Vi gjorde FVP med fint resultat och till sommaren födde jag en kärnfrisk, pigg och fin flicka. 

Nu när jag väntar tredje barnet (vid 45) var det tänkt att vi skulle hoppa över KUB och gå direkt på FVP - eftersom vi hann bli så uppskrämda av prognosen förra gången. Men just därför - för att vi nu verkligen fått uppleva att KUB "bara" är en PROGNOS och inte en DIAGNOS - därför tackade vi ja till KUB igen. Jag förväntar mig oerhört dåliga resultat och att vi kommer att bli rekommenderade FVP. 

Vi har redan två barn. Och ett dålig resultat på FVP kan innebära allt från en solig, kärleksfull tös/pojke som har Downs och mycket lätta förståndshandikapp (drömscenariot!) - men det kan lika gärna innebära ett barn som kommer att vara ett paket växelvis på vårdinrättning och hemma med stora krav på våra andra barn att undvara sina behov.

Visar FVP på kromosomavvikelser blir det därför abort. Obs! Jag respekterar och högaktar de människor som väljer att föda barn med kromosomavvikelser och vill med detta inlägg bara berätta om mina egna tankar och känslor.      

Visu, Nollan och ni andra som någon gång fått KUB-resultat,

KUB är ju en PROGNOS, dvs. en sannolikhetsbedömning. Inte en DIAGNOS, dvs. en säkerställning av fostrets tillstånd. Jag fick prognosen 1:37 för att mitt barn skulle ha Downs syndrom.

Visst finns det säkert kvinnor som fått samma prognos och som faktiskt fått ett barn med kromosomavvikelse. Men just mitt fall visar att FVP är att föredra framför KUB - eftersom det ju finns kvinnor med fina KUB-resultat som föder barn med kromosomavvikelser. Ja, tyvärr är det så. KUB har inte så många år på nacken. Och vill man veta säkert, så är FVP eller MKP det enda sättet att få visshet. Jag väljer att göra KUB den här gången av ren nyfikenhet - "hur väl överensstämmer dess prognos med det efterföljande FVP?". Egentligen var nog KUB tänkt att minska antalet FVP men jag tänker - oavsett resultat - gå vidare med FVP. Jag litar inte det minsta på KUB. 

Och jag håller med Mammastitch  när hon betonar att de där hemska enstaka procenten missfall som noteras i samband med FVP även inkluderar alla andra missfall som ändå skulle skett inom den tidsramen. Så risken är betydligt mindre än vad man låter påskina.