30+ som fick första barnet 2006 *4*

Aaaahhhh! Assar! Vad roligt! GRATTIS! Juni-barn är finfina! Och vid det laget är jag rutinerad trebarnsmamma och kan lära dig allt jag kan. *harklar mig*

Mmmm...om inte annat kan jag dela med mig av anektoder beträffande de kaotiska situationer som lär uppstå titt som tätt.

Sara och malinkatarina - Ni kan gärna få vara surrogatmammor åt oss. Vi vill gärna ha fler barn men inte gärna utsätta mig för en ytterligare graviditet.

Men Milla. Så ska du ju inte behöva ha det. Inte kan du ju stå och steka pannkakor i en halv evighet om du har så ont! Har ni inget i frysen som du kan ta ut och tina i mikron åt killarna? Annars klarar de sig säkert bra på lite yoghurt och mackor och om de fortfarande är hungriga när maken kommer hem kan han gott steka pannkakor åt dem!

Vi4 - Jag känner med dig. Jag har inte doktorerat men kunde bli nog så låst när jag pluggade på universitet eller när jag har något större på jobbet som jag måste ro i land. Små delmål brukar vara det bästa sättet för mig också att angripa det hela - Gbg hade jättebra råd tycker jag! Jag blev också väldigt glad över att läsa att ni kommit överens om att du ska få sova och samla kraft under en vecka (känn nu dock inte pressen att du måste vara alldeles fit for fight efter den veckan för du har mycket att ta igen, men det kommer att göra dig gott!) och att du knutit en kontakt som skulle kunna innebära lite avlastning med E framöver.

Milla - Bra där med maten! Hoppas att du får snabb hjälp med ryggen.

Vi4 - Jag har själv lätt att nästan få prestationsångest de nätter som jag "ska få sova". Jag tänker så mycket på att jag måste sova att sömnen störs och då är jag nästan tröttare dagen efter. Typiskt att du skulle vakna inatt men jag tror tyvärr inte att det är helt ovanligt den/de första nätterna med sömntablett. Det har i alla fall hänt mig med de få gånger jag har testat. Det som kan hjälpa mig att varva ner är att försöka se det som att det inte är sömn i första hand som ska bli resultatet utan VILA och att få vara IFRED. En av de mest stressande sakerna med nattstrulande barn är enligt min åsikt just att aldrig veta när de ska vakna och ständigt vänta på att de ska göra det. Då kan det kännas som en lyx i sig att veta att just den här natten kommer jag inte att bli störd. Det är inte ovanligt att jag bäddar ner mig framför TV:n och det är rofyllt i sig. Tack för omtanken och kramen. Just nu är jag i ett konstigt stadium där jag kastas mellan känslan att det verkligen är nedräkning nu och känslan att jag inte orkar ha ont en dag till. När det gäller tankarna på min mamma tycker jag att jag har lyckats sortera upp dem ganska bra. Det är fortfarande väldigt jobbigt men jag har lite lättare att hantera det. Min syster och jag har väldigt tät kontakt just nu och det känns skönt. Ledsen att läsa att du känner igen dig i saknaden av närvarande föräldrar. En stor varm kram till dig med.

Kaz - Så fruktansvärt. Jag vill snabbt bara nämna att jag precis såg att Inferno på SVT1 börjar nu kl. 22 och handlar om två personer som försökt att ta sitt liv men sedan valt att fortsätta leva. Kanske kan det vara något att se? Det ska även finnas information på SVT:s (UR:s tror jag) hemsida.

Ser att du är utloggad men kanske programmet finns på webben sedan om du vill se det. Barnpassning är givetvis en jättebra sak att göra för hela familjen. Jag har aldrig befunnit mig nära någon som försökt ta sitt liv eller anhöriga till någon men jag skulle tro att det liksom alltid när något tungt och svårt har inträffat är att våga vara närvarande som hjälper mest. Om du och din man kan finnas där för din vän och hennes man och visar att ni kan lyssna tror jag att det skulle vara mycket värt.

Och glöm nu inte bort dig själv i det hela heller. Det måste vara jättejobbigt för dig. Kram!