Lilla T som numer är stor såklart haha, speciellt med perspektivet från era samtal ovan, sitter nu och intar sin andra frukost. Jämfört med en bebis är hon såklart stooor :)
Milla C -aj! Det lät verkligen ont.
Kaz hur har ni det i den nya familjekonstallationen? Har ni landat i att vara fem? :)
Assar - oj, snacka om 'på tal om stor' klara sig själv där! Jag är imponerad :)
Idag när jag lämnade V slöt hon upp med två klasskompisar. De brukar leka tre. Idag var jag kvar i säkert 40 min, fyllde i lite papper. Sen såg jag hur en sv dom plötsligt gick för sig själv och V med den andra kom springande mot mig. De pratade och skrattade men jag såg att V var brydd. Så jag fråga vad som hänt och att dom borde gå och se om den tredje ville vara med. Då börjar V prata massor och lite för snabbt som hon gör när något är jobbigt. Hon hade försökt få med den tredje tjejen i leken men hon ville inte, hon försökte byta lek och hade "försökt med allt" men det var jobbigt att hon inte ville och tillslut hade hon gett upp. Då sa den andra tjejen "hon vill sura det går över". Så jag gav V mandat att släppa det hela. Ni har ju försökt, hon kommer säkert när hon surat klart, lova att ni blir glada när hon vill hänga med er igen bara.
Tänkte jag fel? Kunde jag gjort annorlunda? Hur hade ni gjort?
Jag vill ju guida henne genom sådana situationer. Jag vet att hon inte stänger ute barn, alla får vara med är hennes filosofi. Samtidigt vill jag inte att hon går runt och känner dig dum när någon, trots lirkande inte vill vara med. Hur gör man?