Karina09

Äldre 3 Feb 18:50

8432 svar

ADHD-mammor rusar vidare i mot och medvind

Leonid skrev 2010-02-03 17:05:57 följande:

Min son hade också diagnos svår adhd tidigare. Hans läkare tyckte inte hon såg förväntad effekt av Concertan och ville göra en utredning för autismspektrum. Utredningen visade tvetydigt resultat och de kunde varken säga för eller emot. De ville därför göra om utredningen vid senare tillfälle. Enligt mig tycker jag det borde vara svårt att ställa en diagnos efter en föräldraintervju och två observationer av sonen, men vad vet jag. Efter några månader gjordes ytterligare ett besök på hans skola och sedan med alla utbrott och oroligheter det var innan jul så satte de diagnosen atypisk autism.Jag tycker inte riktigt att diagnosen stämmer på vår pojke även om han har vissa bitar av de saker som ingår i autismdiagnosen. Läkaren sa att de delvis sätter en sådan diagnos för at han ska ha större rätt till att få hjälp. Man är ju berättigad bla till LSS om man har en autismdiagnos.

Någonstans läste jag: "samsjuklighet är mer regel än undantag vid ADHD". Förutom uttrycket "sjuklighet" tycker jag det verkar stämma. Diagnoser ställer man genom att ett visst antal kriterier/svårigheter ska stämma. Ofta finns lite av varje. I vårt fall var det en hel del av allt. Vid en ADHD-utredning kan det nog vara så att man ser en del utan att prata om det med föräldrarna. För vår del intresserade det oss inte så fruktansvärt mycket VAD det var. ATT det var något visste vi och jag pendlade mellan Asperger och ADD i gissningarna. Det landade i ADHD. OM man vill veta mer om hur de resonerat så borde man ju kunna ta reda på det!? Visst har man som förälder rätt att ta del av sina omyndiga barns journaler!?

Karina09

Äldre 3 Feb 19:08

#349

Trollet Ludenben skrev 2010-02-03 19:02:08 följande:

Det kunde vara jag som skrivit detta. Så var det för oss, fast autisdiagnosen sattes först och nu utreder vi om den ska vara där. jag tycker inte diagnosen stämmer så jag begärde omutredning.min ojk fick autismliknande tillstånd med kod f84.9. den står för ospecifiderad genomgripande utvecklingsstörning inom autismspektrat.

Hur prasenterades diagnosen för er? Muntligt? Skriftligt? Nyfiken pga att det var så luddigt för oss.

Karina09

Äldre 3 Feb 19:13

#351

Ok, koderna har jag ju läst om, men har inte sett dem här. Dags för mig att fråga.

Karina09

Äldre 3 Feb 22:56

#354

Petrah skrev 2010-02-03 22:23:33 följande:

Tack alla min son är 8 år. han äter concerta 27 mg o Setralin. dom fundera på att öka dosen nu för han har blitt mycket värre. De sista veckorna har vart hemska, dt känns som att börja om igen. nu ska vi vara på BUP nästa vecka o HAB ska till skolan då oxå. vi har LSS oxå till honom men han har bara ADHD, OCD. jag har oxå funderat på Aspberger men dom ville utredan han senare runt 10 års åldern. Men HAB tror bara svår ADHD. Vi har kortisboende till honom en helg i månaden men han vägra sova över där. han har gjort det en gång o dt gick bra men nu vägra han ändå. för då missar han myskvällen hemma, han har ju svar på allt hur vi än vänder o vrider på det.Idag var han på scouterna o va i slagsmål i kyrkan med 2 äldre killar, när jag kom dit så var dt fullt pådrag. Det flög stolar o bord o dukar överallt. dom hade fullt sjå med att hålla fast honom. han var helt galen. dom vet inte hur dom ska hantera honom, vem vet det????? inte skolan, fritids,vi,kyrkan,inte ens kortis hur gör man när dom får utbrott???????Det va hemsk pinsamt när jag kom dit o alla bara stog o glodde runt om. dom försökte lugna ner honom dom som jobbar där men dt gick ju inte alls.

Oj, fick för mig att han var 11 år. Men 8 år...

En liten fråga; vad händer om din sambo åker bort över helgen och du är ensam med honom.? Jag förstår att ni kämpar allt vad ni kan och att ni går på knäna just nu, men vad händer om du ger honom jättemycket tid? Jag menar inte att detta skulle vara en lösning; bara att han verkar så totalt uppstressad. Det har hänt att just de gångerna när sonen vart sjuk (mycket sällan) gett oss tid att komma varandra närmare så att det lättat en aning. Du skrev att det gick bra med kortis, men sedan att inte ens de vet hur man ska göra med honom. Jag undrar lite över det?!

Karina09

Äldre 3 Feb 23:16

#356

lizagirl skrev 2010-02-03 22:59:33 följande:

Jag har hört att concerta OCH sertralin inte är ngn bra kombination....

På vilket vis?

Karina09

Äldre 4 Feb 22:52

#371

Petrah skrev 2010-02-04 22:17:11 följande:

Det som gör dt så rörigt i mitt mamma huvud är ju hur man ska göra med honom för jag hänger inte med i hans svängar alls. Först vill han till kortis, sen ska han inte vara där mer än 1 natt sen bara över dagen sen inte alls. vi har fixat skjuts till honom o då vägrade han åka igen, sen skulle dom hämta honom o dt ville han inte sen ville han dit om sambon kör honom osv...... jag blir ju helt upp o ner själv av hans alla saker. stå man fast vid nått så blir han tvärarg o sätter sig genast på tvären och ska då rakt inte göra nått av det man har bestämt heller. inte smidig alls.

Det där beteendet känner jag väldigt väl igen. Så blir det hos oss med (fast betydligt mindre efter disgnos och medicinering; start i oktober 09). Han funkar bra hos släkten - ja vi har tur på den fronten - men kan ändå bli "stortokig" när vi ska iväg. I mönstret ingår också att ändra sig hit och dit och att ställa konstiga krav. Att vilja och inte vilja och bli orolig av sina känslor och minnet av knäppa situationer, så tänker jag mig att det funkar. För ett tag sedan blev jag så ledsen, arg och rörig i huvudet att JAG vägrade följa med till en träff med våra nära några mil bort. Anledningen till att jag gjorde så är att jag så många gånger suttit med våra nära som jag verkligen tycker om och varit upprörd, skakig, ledsen och rörig i huvudet . Inte har jag njutit av situationen och trivts i sällskapet då. Det var säkert åt skogen av mig att göra så. Men hur beter man sig?

Karina09

Äldre 4 Feb 23:09

#374

Jag är inte bekant med dig Barbamamman, men rynkar lika mycket på näsan som de andra åt det där med att snoka och tissla bakom ryggen. Vissa har väl ett alltför händelselöst liv kanske, men man måste kräva lite mer av sig själv än så!

Idag har jag ett superegoistiskt plus i min egen tillvaro. Skulle aldrig komma på att skriva om det om det inte vore för att orken sviktat så mycket de sista åren, att jag känt mig isolerad och i knappt haft egen tid sedan vi fick vår son.

+ varit ut och träffat en av mina bästa kompar från förr som jag tappade kontakten med när vi fick sonen. Gissa vad vi pratade om? Inte barn i allmänhet, utan NPF-barn, eftersom hon också har ett (av tre). Självklart lite trams och flams också ${#lang_emotions_smile}$

Karina09

Äldre 4 Feb 23:29

#375

Petrah skrev 2010-02-04 23:06:55 följande:

Har han Adhd med? hur gamal är han? ja dt är skitjobbigt för jag vet varken ut eller in. imon så börjar det om igen o man ska ställa in huvvet på nästa sak som händer. han har iallafall packat väskan men imon kan dt slå om o då vägra han åka igen.

Ja, han har ADHD, med mest A, dvs mest uppmäsrksamhetsstörning och lite mindre hyperaktivitet. Han är nu 12 år men har varit mer krävande än andra barn från början, men det har gått väldigt mycket upp och ner. Det verkar somom det ändrar sig åt lite olika håll beroende på utveclingen. Vissa perioder har det gått bra och varit relativt problemfritt och andra perioder rent katastrofalt. Resurs har han behövt sedan ca 2 1/2 år. Vissa perioder har jag kännt mig som ett totalt UFO och tyckt att allt varit helt overkligt - det har ibland funnits psykosliknande beteende. I perioder har vi fått kämpa oss fram timme för timme och verkligen levt en dag i sänder. Något som jag tänkt en hel del på sedan det nu lugnat ner sig är att ralationerna i en familj där alla går på helspänn, blir helt förvrängda. Om man ständigt måste vara beredd på plötsliga och långvariga utbrott och dessemellan andra krångligheter, så får man konstiga relationer mellan varandra. Hemmet blir en slags krigszon och man tassar runt och känner sig villrådig. Hur ofta skrattar man tillsammans?

Karina09

Äldre 7 Feb 11:48

#387

Petrah skrev 2010-02-06 00:01:16 följande:

Ja jag förstår exakt va du pratar om. jag känner precis samma. Det har i stort sett vart kaos sen han var 3-4 år. Man får kämpa o kämpa timme för timme och tassa på tå och man är aldrig nöjd,glad eller skrattar. man har bara vart isolerad o ingen har förstått hur illa det är och framför allt har vart. Vi hade ett helvete i 3 år innan vi fick medecin. och då fick vi verkligen slåss för att få det. ingen förstog nått. vi virrade runt bland HAB,BUP,komet,Vitalia,Stödprojektet, soss, LSS och allt va det heter. men ingen ville hjälpa oss o ingen fattade hur illa det var. Vi blev osams med min släkt för de flesta tyckte att det är bara att göra si eller så men det är ju ingen som vet hur man gör om man inte lever i det själv. Allt var ju kaos från morgon till kväll, minsta lilla sak som bara klä på sig,han kunde slita eller klippa sönder sina kläder o han skulle inte ha vissa byxor o inte gylf o inte knappar o inte det o det, duscha fick vi tvinga han att göra nån gång i veckan under kaos, lät som mord här inne sen rullade han runt överallt o skrek att han hade baciller på hela kroppen, plocka bort gardiner, tavlor, planscher mm för han hade hallisar... ja jag kan skriva en hel bok om våra år. usch...... så man lever som en robott o kan aldrig slappna av som du säger, måste ligga 10 steg före men ändå blir det fel.

Jag hoppas BUP och HAB tillsammans kan se vad som behöver göras för att ni ska komma vidare. Om det är mer än ADHD så kan det vara svårt ibland att se vad det är har jag förstått det som. Förstår att ni inte orkar "springa runt" och testa än det ena, än det andra. Det är slitsamt att förklara för massor med olika människor. Till slut glömmer man vad man sagt till vem. Tycker det verkar som om ni blivit "bollade med" lite hit och dit.

Karina09

Äldre 7 Feb 11:58

#388

Hög smärttröskel har min son med. Han klagar sällan när han slagit sig och har ofta blåmärken utan att veta varifrån de kommer.

När han var liten, runt ett år, bet han mig ofta. Inte av ilska utan när han "gosade" med mig. Han högg fruktansvärt hårt och jag fick många stora blåmärken som satt i länge. Han hade dåliga sväljreflexer och lärde sig ganska sent att äta fast föda. Bitar satte han lätt i halsen.

Jag tyckte inte han var överaktiv som liten, men väldigt intensiv emellanåt och visade missnöje direkt om vi frångick vanliga rutiner. Känslig för intryck och fruktansvärt envis. Mycket beroende av fysisk närhet och känslig för separation. Ville helst bli buren i princip dygnet runt.

ADHD-mammor rusar vidare i mot och medvind

INNEHÅLL