Utomkveds - Vad händer sedan?

Grattis till det lilla pickande hjärtat Siggedigg!!! Jag antar att det måste få sjunka in att det sitter rätt.

Jag är gravid igen, precis som jag har gått och längtat efter och hoppats på. Men jag känner mig inte alls glad. Bara orolig! Jag har svårt att sova och kan inte koncentrera mig. Jag kan inte sluta tänka på att det kanske är ännu ett X. Min sambo tycker att jag tar ut det i förskott, men jag vågar inte tänka att det skulle kunna bli ett barn för jag kommer bli så väldigt ledsen och besviken om det inte blir det. Jag vill vara lite förberedd på att kanske behöva gå igenom en operation igen, men jag antar att det gör att jag tar ut det jobbiga i förskott...

Jag har fått en tid för vul den 7 december när jag är i vecka 7. Det känns som att det är evigheter tills dess! Skulle man inte kunna ta blodprov och se om hcg stiger som enligt en normal graviditet? För att slippa gå här och bara vänta och se.

hej på er tjejer! Har läst ikapp mig i båda trådarna, och känner att det är dags för mig att presentera mig... :) Ullis heter jag, är 37 år och har 3 barn sedan tidigare. Jag och min nya kärlek bestämde oss i somras för att försöka skaffa barn, (han har inga sedan tidigare) och i oktober fick vi pluss på stickan.

Jag var en av dem som gyn trodde skulle få ett mf eller ett utokveds som spolade ut av sig självt, hade endast 280 i hcg som högst. Fick gå på vul en gång/vecka, men hcg:t ökade sakta men säkert.

I tisdags denna veckan fick gyn plötsligt se en klump på min vänstra äggledare, som var som vecka 8 (som jag skulle varit i) vilket hon inte kunde förstå iom att jag hade så lågt hcg-värde..

För att göra en lång historia kort blev jag inlagd i torsdags och min vänstra äggledare togs bort. Fick beskedet att den högra såg fin ut. Men dock blev jag lite besviken på gyn när hon sa att "det hade varit skillnad på om du varit 40 och inte hade några barn alls". Vad hon nu menade med det. Jag talade iaf om för henne att jag tyckte att det inte var så snyggt sagt, även om det skulle ha blivit 4:e barnet för mig så sörjer jag inte mindre för det!!!!

När jag läst några av trådarna så undrar jag vad ni fick för restriktioner om kommande graviditeter? Läste att någon blivit gravid bara någon månad efter?! Till mig sa hon att man bör vänta åtminstone 2-3 månader efter, har ni fått liknande restriktioner? Jag är ju så sugen på att börja bebistillverkningen igen!:D

Ewaulrica, de sa till mig att jag borde vänta ca 3 månader. Låta kroppen läka och "få igång" maskineriet..

En fråga till er som opererat bort en äggledare för ett tag sen... jag tog bort min vänstra äggledare för 3 månader sen. men jag har fortfarande ont i magen. Är liksom... ilande... känns som första tecknen jag hade på x.. ringde och frågade på KK men de sa att det va normalt när nervtrådarna läker ihop.. men hur kan det då komma som atacker? Jag ville komma in och kolla men hon sa NEJ. Får vänta...

OCh det här med humöret.. en kompis hade en teori om att horminbalansen ikroppen kanske ändrats? Men... kan dt va så? BORDE väl inte va så? men hur förklarar man att kroppen, och humöret, känns helt annorlunda nu?

Sanna om det onda, jag känner precis samma. Har varit orolig jag med men fått precis samma besked som du. Skönt att höra att fler känner samma sak.

Kriktor;
När jag plussade nu för ett par veckor sedan så tog jag kontakt med min BM som skickade remiss till KK för att jag skulle få komma in på ett tidigt ultraljud, jag har fått tid till det den 7 december (samma dag som dig) men då är jag ju i v. 10!! Liiiite väl sent om det skulle sitta fel.

Så jag valde att gå privat (Carema Specialistvård) och då fick jag komma redan när jag var i v. 5+5. Det är ju ganska tidigt men man kan iaf se om där är nåt litet i livmodern. Dom ville att jag skulle komma tillbaka en vecka senare för att se så allt var ok, att det hade växt och att hjärtat börjat picka.

Alternativet hade väl varit att åka till KK Akutmottagningen men eftersom jag fick tid på Carema så kändes det bra.
Ska ändå gå på ultraljudet den 7 december, vill ta alla tillfällen jag kan att se så allt är ok med lilla Pyret.

Angående restriktionerna vi fick efter vårt x så sa den läkaren som skrev ut mig från sjukhuset att vi skulle vänta 3 månader. Men läkaren som opererade mig, han ringde efter ett par dagar och kollade hur det var med mig, han sa att det räckte med att det skulle gå 2 menstruationer. Så det körde vi på

Siggedigg,
reaktion bara. Din läkare ringde dig alltså? Vilken fantastiskt läkare! När jag vaknade nyopererad så hade min läkare gått hem och jag fick inte chans att prata med ngn som opererat mig förrän dagen efter! Sjukt att det är så olika rutiner. Jag hade verkligen behövt ngn som ringde som man kunde prata med kring alla tusen frågor som poppar upp i huvudet...

Apropå din reaktion. Man har hört många kosntiga saker. Själv är jag 25 år. Så en läkare sa till mig att jag inte borde vara ledsen då jag har 15 år på mig att skaffa barn. Det är klart att det hade varit värre om man dessutom har tidspressen på sig, men man har ju sin livsplan! Min plan har varit att få barn tidigt och satsa på karriären sedan. Vissa gör tvärt om. Dessutom så sörjer man ju inte en förlorad graviditet mindre bara för att man är ung, eller som du, har barn sedan tidigare! Så dumt! Dessutom, är min andra äggledare trasig, för det kan man ju inte säkert veta även om den på operationen verkade fin, så spelar det ju ignen roll hur gammal jag är, jag kommer ändå inte kunna bli gravid naturligt. Så ja, dumma kommentarer har man ju fått...

Nu när jag är igång och skriver. När jag efter många blodprov och ultraljud konstaterat att det är ett utomkved så får jag sent en kväll akutont och åker till akuten. Där konstaterar nattläkaren att jag har blod i buken, men att jag kan vänta med op först till morgonen. På morgonen undersöker en läkare mig. Han vill för säkerhets skull att en annan läkare tittar med. ´När det är ett utomkved så syns ju absolut ignet i livmodern som ni vet, och flera läkare som udnersökt mig har konstaterat att du ser ju itne alls gravid ut! Så den reaktionen hade jag vant mig vid. Men efter alla S-Hcg test som jag tagit, och dessutom med den starka smärta som jag kom in med, så säger den andra läkaren som undersöker mig på morgonen: Är du säker på att du är gravid? Har du gjort ett positivt graviditetstest?

Herregud läs journalen människa! JAg blev grymt förbannad och påpekade att detta var mkt klumpigt sagt, och att han kunde titta i journalen om han var osäker på varför jag var inlagd.

Frikadellen;
Min läkare som opererade mig hade också gått hem när jag vaknade och nästa dag så jobbade han på ett annat sjukhus. Men han ringde mig efter en vecka och sedan ringde han igen ännu en vecka senare för att ge mig resultaten som han fått av patologen. Så jag fick många möjligheter att fråga alla 1000 frågor jag hade som man kommer på efterhand.
Jag är verkligen glad att jag fick en sån underbar och omtänksam läkare

Ok, tjejer, nu när jag har hittat hit kan jag ju lika gärna slänga ut en fråga till er...

Jag är ju naturligtvis öm i magen, mest uppe vid naveln. Men grejen är den att jag är såå otroligt SPÄND över hela magen, den är liksom uppsvullen och helt "hård" på nåt sätt. Undrar i mitt stilla sinne om den ska vara så?! Ser ut som jag är höggravid.. Hur hade ni det med magen efteråt? Tog det lång tid innan magen (nu menar jag gå på toa alltså) kom igång också?

Får man alltid svar från patologen? Vad för slags svar får man då, typ vad det berodde på osv? Jag vill nog också veta om det är så...:/

Hej vixon.. Har läst i kapp och känner så för dig. Jag har själv förut mått mycket dåligt i omgångar, nu äter jag dock "antidepp" som fungerar otroligt bra för mig, men jag vill inte på något sätt sitta och göra reklam för preparat. Det kapar på nåt sätt de djupa dalarna jag får, kan mer skaka av mig känslorna och är mer "jämn" i humöret. Utan mina tabletter tror jag inte att jag hade tagit detta så bra som jag har gjort, dag hade en REJÄL dipp igår, låg bara i sängen och tankarna for i huvudet. Mest tankar kring att jag varit så utlämnad (aldrig varit sövd förut) och tankar på att de rumstrerat omkring med min kropp (satt kateter när jag sov osv) och den otäcka känslan när jag vaknade på uppvaket...

Sen igår kom jag också på att jag kände mig "stympad", att man tycker att man bara är "halv" eller hur jag ska säga. Lite mindre kvinna på nåt sätt...Kanske verkar löjligt, men just igår var det jättejobbigt att tänka på.

Idag har jag tillåtit mig att bara vara. För mig är det livsviktigt att bara få ligga i en "våt pöl" och återhämta mig. Vila, vila och åter vila. Släppa alla tankar, inte behöva fundera på varken lunch till barnen eller vad som ska hända på jobbet i nästa vecka. Så nu framemot kvällen har jag äntligen börjat resa på mig igen. Tar några djupa andetag och ser solen gå ner utanför.

Ge mig själv tid att bli hel igen. Det tar ett tag, men jag vet att jag blir det så småningom.

Kram till er alla!