Kängurumetoden - Hat mot BB - illa behandlad!!

Men usch vilken tråkig upplevelse Jag förstår din besvikelse. Jag tycker faktiskt att du ska skriva ner dina tankar och skicka till avdelningen. De borde ta till sig av kritiken, kanske kan du få ett samtal med någon ansvarig även om det kan kännas besvärande och jobbigt. Men det enda sättet de kan ändra sina rutiner är när någon påpekar att de gör fel! Som sjukvårdspersonal blir man lite "blind" ibland och det är väldigt nyttigt att få höra vad man kan förbättra eller att själv få vara patient nån gång.

Skriv ett brev och ditt telefonnr så att den avdelningsansvarige kan ringa upp dig och be att få ett möte där du får ur allt som tyngt dig.

Jag har själv blivit illa bemött på ett BB i Skåne och min BM skulle kontakta de ansvariga för att jag skulle få berätta om min upplevelse, men ingen där brydde sig om att kontakta mig. Men jag tycker att du ska kontakta avdelningen där du var och berätta. Ingen mer borde ju bli bemött på det viset som du blev.

Kram!

Det låter som att du har haft en hemsk upplevelse

Men måste säga, angående detta med att han är krävande, så är det faktiskt helt normalt. Och också väldigt logiskt och naturligt om du tänker efter, han har ju ändå varit i magen hela tiden. Klart att han behöver och vill ha din närhet 24/7 till en början då. Det är snarare värre med dem som vänjer av detta med sina små bebisar redan från början, de får ju inte sitt närhetsbehov tillgodosett!

Sen är det iofs så att vissa bebisar kräver lite mer närhet än andra, vår tjej har haft ett extremt närhetsbehov som tex har resulterat i att vi inte använde barnvagn det första halvåret, jag bar enbart i bärsjal. Det är förövrigt ett mycket bra hjälpmedel om barnet vill vara dig nära och du ändå behöver uträtta en massa saker.

För oss visade sig dotterns behov redan på BB, hon vägrade ligga i den lilla plastbaljan utan ville ligga vid min sida i sängen, givetvis fick hon det! Jag tycker du ska lyssna på ditt barn, jag förstår givetvis den ilska du känner mot bb och neo men jag hoppas inte det ska förblinda dig gällande ditt eget barns behov. Du måste komma ihåg att han är 100% beroende av DIG den första tiden. Det ÄR krävande med små bebisar Men ooooh så mycket du får igen sedan!

Försök njuta av tiden och av närheten med honom istället, och låt honom anknyta till dig, detta är ju extra viktigt för prematur eftersom ni fått vara ifrån varandra så mycket i början.

Maila mig gärna om du vill prata mer, och försök få någon kontakt som du litar på hos BVC. De kan hjälpa dig att ta dig vidare framåt med din livs levande bebis istället för att tänka på det hemska som varit!

Det verkar som om personalen på både ditt BB och neo glömde bort dina och pappans behov och bara såg barnet.
För barnet är närhet otroligt viktigt, men det är ju illa att du som förälder skulle försaka din sömn och mat i flera veckor för att sitta 24-timmars känguru.

På vårt neo, (som inte har 24-timmars känguru än,) satt man känguru när man inte sov, pumpade eller åt. Så mycket som möjligt alltså, men man turades om med sambon. Det märktes på vår dotter att hon sov bättre och blev lugnare mm när hon satt hos oss, men personalen var väldigt tydliga med att vi måste äta och sova själva också för att orka med situationen. För oss var det personalens stöd som gjorde att vi orkade med allt.

Som ni har haft det ska det inte vara! Jag tycker du ska kontakta dem om du orkar och berätta hur du upplevt allt.

Däremot att din son fortfarande vill ha mycket närhet behöver inte vara något konstigt. Vissa barn vill helt enkelt vara i famnen hela tiden. Och de mår bara bra av det. Du får tänka i korrigerad ålder att han bara är 3 månader. När han blir lite äldre och mer intresserad av leksaker mm kommer du att kunna lägga ner honom en stund. Det kan hända ganska snart.

usch vilken upplevelse.. jag födde min lilla pojke i stockholm, personalen var fantastisk. jag fick ligga på spec mödravården tills jag blev utskriven, sen direkt ett rum för både mig och min man på neo.. och senare ett familjerum då vi fick ha sonen hos oss. Vi satt kängru hela dagarna ochlite på kvällarna, men turades om tänk att det kan vara så stor skillnad på sjukhus.. tycker oxå du ska kontakt med ansvariga.. det där ska du inte behöva grubbla på mer.. grattis föresten =) Min son hade gulsot och solade mycket då satt vi såklart inte med honom i famnen.. men annars..

Vår "lille" kille som inte är så liten något mer föddes i v.28+5 och var en mycket liten skit.
Vi låg känguru hela dagarna med han, så här så hans dag ut:

kl 07.00 vi kommer in på rummet (där det ligger 3 små andra barn)
Vi byter blöja och efter tvättning så lägger sig jag mig ner för
att "ligga" känguru. Men vi låg inte vi halv låg i en fåtölj.

Jag sitter med han i kanske en timme, då har jag sondat och myst!
Då tar mannen över och jag går och pumpar.

kl 10.00 samma procedur

kl 13.00 samma procedur

kl16:00 samma procedur

kl 19:00 samma procedur

kl 22:00 samma procedur

kl01:00 samma procedur

kl 04:00 samma procedur

Så här höll det på i 10 veckor innan vi fick åka hem och JA han är väldigt klängig och vill alltid vara jätte nära!
Han är 2 år idag och har stort behov av kroppskontakt fortfarande.
Känguru metoden är bevisat att det hjälper prematurbarn att gå ner i puls tex och de andas bättre.
Så det kanske var just därför er son blev så bra så fort?

Vi lämnade han båda två 3 gånger under denna tid och de två första gångerna var när han bytte sjukhus och den andra var när vi skulle och hämta babyskyddet han skulle åka med med!

Men vi hade också sådan tur att vi hade på alla tre sjukhus vi låg på
eget rum att bo på. Det första rummet var ett gammalt kontor på själva avd men vi fick ju iaf vara när vår son!

Oj nu blev det långt:-S

Ojoj vilken fruktansvärd upplevelse ni har varit med om! Jag känner med er och känner igen mig i mycket.

Jag fick en liten kille i v 29+6 på ett sjukhus där det inte heller finns familjerum annat än för de som "amningstränade i slutfasen" eller bodde mycket långt bort. Eftersom vi har ett större barn var det väldigt skönt att få åka hem på kvällen och ge honom lite vardagrutiner mitt i allt kaos. Alltså satt vi "bara" känguru från 9-16 med mat-pump-toapauser. Det som var bra var att personalen visste att det var så och INTE gavoss dåligt samvete utan sa att det var bra att vi satt så mycket vi orkade med. Jag tyckte inte att det märkte stor skillnad på lillen om han låg i kuvös/säng eller på oss, han mådde bra oavsett, däremot har jag märkt att han blivit oerhört "krävande" eller van vid att alltid vara nära. Det är stor skillnad mot storebror som var nöjdare med att vara på golvet och så. För mig är det en negativ effekt av kängurumetoden, men eftersom den är så positiv för bebisen så är det väl så då. Men vi har fortfarande en krävande ettåring, så jag aldrig aldrig "sitta känguru" hemma med ett fullgånget barn.

Jag vill bara berätta att jag hamnade i en depression efter den traumatiska förlossningen (och tiden innan, då jag satt med de nyförlösta, lyckliga mammorna samtidigt som jag hade för tidig vattenagång med osäker utgång!) och lillens bebistid blev allt annat än lycklig, både pga hemska minnen och min depression. Dessutom tyckte jag att vi var i "minibebislimbo" dvs lillen blev ju aldrig större nån gång (förstås, han hade ju två månader att ta igen) och det var så frustrerande att han aldrig "utvecklades" som de andra nyfödda (fullgångna) vi träffade. Kanske känner du så också?

Med detta vill jag uppmuntra dig att söka någon form av samtalsstöd, som också säkert kan råda dig/hjälpa dig om du vill ta kontakt med ditt sjukhus och påpeka de misförhållanden som du blev utsatt för. Och hur det än känns nu så kommer det med tiden bli bättre, även om det är klen tröst just nu.

Stor kram! /Birry

Först vill jag sända dig en mängd varma stärkande kramar. Ni har verkligen inte fått något bra eller proffsigt bemötande i den situation ni var i.

Utan att ägna detta svar allt för mycket åt mina erfarenheter vill jag berätta att ni inte alls har blivit bemötta på ett värdigt sätt och det hänger kanske ihop med att Malmö inte arbetat så länge med metoden och verkar inte ha erfarenhet (utifrån vad du skrev). Jag vet inte fakta kring deras kunskap men din erfarenhet skvallrar om att det saknas kunskap hos personalen.

Nu till din fråga!
Tror ni det är det eller är han bara så?

Vår son fick ligga kängurumetoden så mycket vi hann, orkade och kunde. (Han föddes i Linköping och vi bor på Gotland så dagarna när vi skulle resa hem blev ett jätteglapp och mycket långsamt efter honom. Vi fick inte flyga helikopter tillbaka tillsammans med honom utan reste hem före för att kunna möta honom efter hans resa.) Efter att vi ökade känguru-tiden så blev han också mycket beroende av att få vara hos oss.
Vi fick lära oss i Linköping att barn (räknat från fullgångna, nyfödda) upp till två månader kan behöva mycket närhet (och då upp emot hela dygnet för att vara helt nöjda.) Nyfödda behöver känslosmaka allt bra sina första levnadsmånader oavsett när de föds.
Jag har läst mig till att det där med att "skämma bort" de små med för mycket närhet inte går att göra under deras två första levnadsmånader (då räknat från fullgångna nyfödda. Sen skall man säkert se två månader lite olika med olika barn - vi är alla individuella.)
Idag är vår son 4,5 månad (korrigerad ålder 2,5 månad) och han har länge kunnat vara brevid oss och vara nöjd. Det finns ännu stunder eller hela dagar så han vill vara oss nära hela tiden och inte ligga brevid eller ens sitta brevid. Det kan ju bero jättemycket på just ditt barns personlighet också. Men det har blivit bättre ju äldre han blivit, absolut!

Du skriver att det är ert första barn - GRATTIS (naturligtvis skulle det stått först)!
Det är vårt första barn också och när vi börjat inse att sonen var så beroende av närhet fick jag massor av farhågor om att jag inte ens skulle kunna gå på toa själv. Vissa dagar orkade jag inte med att göra sonen ledsen så jag lärde mig till och med att gå och kissa, torka, klä mig med en hand så jag kunde ha honom kvar i famnen. DET händer inte numera. Då får han bli jätteledsen på skötbordet och jag får skynda mig allt jag kan om jag är ensam.

INGEN har talat med oss om hur vi mår, vad vi känner eller vad vi vill veta kring ett prematur-barn. På sjukhuset fick vi ju all tid i världen att ställa frågor MEN det är när man väl kommit hem som frågorna dyker upp.
Gör vi rätt nu? Får man göra så här? (t.ex. lägga honom gråtandes i sin stora kalla, för honom nya säng och låta honom gråta medan jag bara måste duscha eller värma min mattallrik?)
Är det skadligt om vi inte har honom hos oss tills han vaknar? Ska vi försöka få honom att somna brevid oss och att vi ligger kvar eller måste han sova på oss för att känna och höra våra hjärtan och pulser?

Frågorna blev många, hjälpen lyste med sin frånvaro och dessvärre är BVC inte alls den hjälp vi behövt hos oss.

Mina råd till dig!
Ni måste prata med varandra - du och din älskade. Ni kommer att känna stöd i det.
Om ni känner att han kan sova själv, kanske brevid er eller lämnas i sin säng/vagn så lita på den känslan.
Inget barn dör av att skrika lite korta stunder. vi fick höra att det stärker deras lungor och man vet att de kan skrika (vilket inte kändes som en tröst när han var liten och väl var ledsna.)
Tillåt dig att be om hjälp. Om din älskade inte kan alla stunder så finns säkert andra i er omgivning som mer än gärna håller en sovstund eller försöker hjälpa om du själv vill handla, tvätta, ta en långdusch, rydda av hemmet eller ta en promenad på egen hand.
Prata med ert BVC. Förhoppningsvis vet de hur ni kan få dela tankar, få svar på frågorna och känna er mer trygga i vad som är ok och inte.

Skriv av dig om du orkar. Det är inte bra att samla alla känslor på hög. Det blir så tungt att rodda bland känslorna när man väl måste. Jag finns som utomstående om det behövs. Vi behöver inte lära känna varandra och höras jämt men om det hjälper så finns jag att lyssna, bolla tankar med och själv kommer jag att söka ännu fler vägar att få "utlopp" för vår frustration av okunskap i vår ohjälpta erfarenhet.

Sist men INTE MINST - NJUT av ert barn. Det går så fort - trots att de är prematurbarn. Njut av alla små stunder ni ser framsteg och försök att slappna av från tankarna någon stund då och då.

Lycka till, och du vet vart jag finns!

/Linda

Fy vilken pärs ni har varit igenom! Jag önskar att jag kunde säga att jag är förvånad, men just på föräldrasidan är det många avdelningar i Sverige som är fullständigt kassa!

Jag har sju barn varav tre fötts för tidigt. Jag har väldigt svårt att tro att det är kängurumetoden som gör att din son vill vara hos dig hela tiden och trots att jag har läst på om ämnet i tio år har jag aldrig stött på något bevis för något sånt. De allra flesta bebisar behöver vara hos sina föräldrar väldigt mycket, och i synnerhet prematurer, oavsett om de känguruvårdats eller inte. Sedan är det mycket egen personlighet hos barnet också, vissa är famnbebisar, andra inte. Det är ovanligare med barn som INTE vill vara i famnen än tvärtom. Jag tror inte att det ät känguruvården som spökar för din son, snarare sjukhustiden som helhet. Det är inte kul för bebisarna heller att vara på neo :(

Malmö är enligt mig en skamfläck på skånes sjukhuskarta. Jag har haft kontakt med många föräldrar som haft oturen att ha malmö som hemsjukhus. Någon borde göra ett reportage hur obotligt URKASSA dom är på att ta hand om föräldrar. Ja och sin personal för den delen. Besparingar och för lite vårdplatser.

Att dom börjat med kängurumetoden 10 år efter alla andra i skåne var väl på tiden. Dock kanske dom skulle ta sig en funderare hur tusan dom skall gå tillväga. För dom verkar ha fått det hela om bakfoten.

Även deras amningsråd är helt uppåt väggarna.
Ts jag tycker verkligen det är skandal att du fått genomlida detta. Hoppas din son trots allt ger dig glädje i din vardag, men jag skulle inte vilja påstå att kängurumetoden är boven. Inte alls.

kram!

Tråkigt att ni fått en så dålig start! Hoppas du så småningom får ork att framföra det till de berörda.

Vi bodde 3,5mån på sjukhuset med vår dotter och i låg känguru så mycket vi orkade/kunde. När vi hamnade på samvårdsrum och hon slapp CPAP, så var hon hos oss mest hela tiden.

Nu är hon 3,5mån korr och sover gott i sin vagga både dagtid och nattetid. Hon gillar även att ligga i sitt babygym och i sin babysitter. Givetvis trivs hon bra hos oss också, men hon har inget emot att underhålla sig själv ett tag. Så jag tror att det mer beror på barnet än på kängurumetoden.

Hoppas ni hittar former för er vardag, för självklart måste du få duscha och äta, annars kommer du inte orka ta hand om den lille!