Kängurumetoden - Hat mot BB - illa behandlad!!
Först vill jag sända dig en mängd varma stärkande kramar. Ni har verkligen inte fått något bra eller proffsigt bemötande i den situation ni var i.
Utan att ägna detta svar allt för mycket åt mina erfarenheter vill jag berätta att ni inte alls har blivit bemötta på ett värdigt sätt och det hänger kanske ihop med att Malmö inte arbetat så länge med metoden och verkar inte ha erfarenhet (utifrån vad du skrev). Jag vet inte fakta kring deras kunskap men din erfarenhet skvallrar om att det saknas kunskap hos personalen.
Nu till din fråga!
Tror ni det är det eller är han bara så?
Vår son fick ligga kängurumetoden så mycket vi hann, orkade och kunde. (Han föddes i Linköping och vi bor på Gotland så dagarna när vi skulle resa hem blev ett jätteglapp och mycket långsamt efter honom. Vi fick inte flyga helikopter tillbaka tillsammans med honom utan reste hem före för att kunna möta honom efter hans resa.) Efter att vi ökade känguru-tiden så blev han också mycket beroende av att få vara hos oss.
Vi fick lära oss i Linköping att barn (räknat från fullgångna, nyfödda) upp till två månader kan behöva mycket närhet (och då upp emot hela dygnet för att vara helt nöjda.) Nyfödda behöver känslosmaka allt bra sina första levnadsmånader oavsett när de föds.
Jag har läst mig till att det där med att "skämma bort" de små med för mycket närhet inte går att göra under deras två första levnadsmånader (då räknat från fullgångna nyfödda. Sen skall man säkert se två månader lite olika med olika barn - vi är alla individuella.)
Idag är vår son 4,5 månad (korrigerad ålder 2,5 månad) och han har länge kunnat vara brevid oss och vara nöjd. Det finns ännu stunder eller hela dagar så han vill vara oss nära hela tiden och inte ligga brevid eller ens sitta brevid. Det kan ju bero jättemycket på just ditt barns personlighet också. Men det har blivit bättre ju äldre han blivit, absolut!
Du skriver att det är ert första barn - GRATTIS (naturligtvis skulle det stått först)!
Det är vårt första barn också och när vi börjat inse att sonen var så beroende av närhet fick jag massor av farhågor om att jag inte ens skulle kunna gå på toa själv. Vissa dagar orkade jag inte med att göra sonen ledsen så jag lärde mig till och med att gå och kissa, torka, klä mig med en hand så jag kunde ha honom kvar i famnen. DET händer inte numera. Då får han bli jätteledsen på skötbordet och jag får skynda mig allt jag kan om jag är ensam.
INGEN har talat med oss om hur vi mår, vad vi känner eller vad vi vill veta kring ett prematur-barn. På sjukhuset fick vi ju all tid i världen att ställa frågor MEN det är när man väl kommit hem som frågorna dyker upp.
Gör vi rätt nu? Får man göra så här? (t.ex. lägga honom gråtandes i sin stora kalla, för honom nya säng och låta honom gråta medan jag bara måste duscha eller värma min mattallrik?)
Är det skadligt om vi inte har honom hos oss tills han vaknar? Ska vi försöka få honom att somna brevid oss och att vi ligger kvar eller måste han sova på oss för att känna och höra våra hjärtan och pulser?
Frågorna blev många, hjälpen lyste med sin frånvaro och dessvärre är BVC inte alls den hjälp vi behövt hos oss.
Mina råd till dig!
Ni måste prata med varandra - du och din älskade. Ni kommer att känna stöd i det.
Om ni känner att han kan sova själv, kanske brevid er eller lämnas i sin säng/vagn så lita på den känslan.
Inget barn dör av att skrika lite korta stunder. vi fick höra att det stärker deras lungor och man vet att de kan skrika (vilket inte kändes som en tröst när han var liten och väl var ledsna.)
Tillåt dig att be om hjälp. Om din älskade inte kan alla stunder så finns säkert andra i er omgivning som mer än gärna håller en sovstund eller försöker hjälpa om du själv vill handla, tvätta, ta en långdusch, rydda av hemmet eller ta en promenad på egen hand.
Prata med ert BVC. Förhoppningsvis vet de hur ni kan få dela tankar, få svar på frågorna och känna er mer trygga i vad som är ok och inte.
Skriv av dig om du orkar. Det är inte bra att samla alla känslor på hög. Det blir så tungt att rodda bland känslorna när man väl måste. Jag finns som utomstående om det behövs. Vi behöver inte lära känna varandra och höras jämt men om det hjälper så finns jag att lyssna, bolla tankar med och själv kommer jag att söka ännu fler vägar att få "utlopp" för vår frustration av okunskap i vår ohjälpta erfarenhet.
Sist men INTE MINST - NJUT av ert barn. Det går så fort - trots att de är prematurbarn. Njut av alla små stunder ni ser framsteg och försök att slappna av från tankarna någon stund då och då.
Lycka till, och du vet vart jag finns!
/Linda