Bitter?

Ja, jag är spyless på frågan "när är det dags för er då?". Beroende på vem det är som frågar så varierar jag svaret men oftast brukar det bli något i stil med "ja det vet du lika bra som jag" i en sarkastisk ton, sen går jag därifrån.
Egentligen borde man väl säga nåt som du tänker: "ja vi har försökt i tre år nu så vad tror du själv?" speciellt till de som frågar en varje gång man ses. Tyvärr så blir man ju rätt ställd i dessa situationer över hur ouppfostrade en del tydligen är.
Har man inte barn så finns det antagligen en orsak till det och det är inget som någon annan än mannen och kvinnan ifråga har med att göra. Fattar inte hur folk tänker faktiskt. Visst att man kan vara nyfiken men SÅ svårt kan det inte vara att lägga band på sig och censurera sina tankar innan de kommer ut genom kakintaget. Jag menar: de jag (vi) vill ska känna till våra issues gör det, resten har inte med det att göra.

Hej!

Här är en till som känner precis likadant.. ;-(
Vi har försökt i över 2 år och väntar nu på att få en kallelse för att göra vår 1:a IVF.
Har samma känsla som ni (bra att höra att inte bara jag är sådär "otrevlig") Känns som man inte tycker om folk som ska ha barn. Har alltid innan blivit jätteglad när folk runt omkring varit gravida och fått barn. Jag älskar barn! Men nu blir jag ledsen och det känns SÅÅÅ tungt! Har oxå tänkt tanken, vad händer om vi aldrig får barn? Blir det såhär hela livet då? Kan jag aldrig mer glädjas över barn?

Lika så när man får berömda frågan, man blir ställd varje gång och vet inte vad man ska säga... Kämpa på tjejer, för jag tänker göra det ett tag till!!!

Varvet- upplyftande sista mening:) Det är bara att fortsätta då *kavlar upp ärmarna* (eller i vårt fall-drar ner byxorna).

är otroligt trött o faktiskt bitter o förbannad..testade - i dag..5 försöket.

har en dotter, men trotts det är det jättejobbigt.
är helt färdig o kan inte vara normal.

ska försöka ladda batterierna..men jag vet inte hur..el om det går...men det brukar ju gå,

usch...vill bara svära.

Jag vet precis hur det känns =o( Till slut började jag gråta så fort någon av mina vänner eller bekanta berättade att dom var gravida och för att strö salt i såren hos mig själv lyckades jag ju alltid fråga om det var planerat eller hur lång tid det tog?
Tyvärr blev svaren nästan alltid "Det var oplanerat" eller "Vi lyckades på första försöket - vi som trodde att det skulle ta minst ett halvår!"

Jag grävde ner mig totalt och min man gav mig dåligt samvete eftersom han sa att det är inte alla andras fel att det fungerar för oss...och visst hade han rätt.

Sen blev jag stressad och skuldbelagde mig själv; för tänk om det var, att jag tänkte så mycket på detta och var så "vill-bli-gravid-stressad" att det var mitt fel att vi inte lyckades?

Vi lyckdes till slut men det slutade i missfall. Så jävla typiskt va?

Men sen lyckdes vi igen och den här gången verkar det gå bra. Men oj, vad försiktig  jag har varit med att berätta nyheten. Nu är jag liksom rädd att jag ska göra någon annan ledsen...

Hur som helst. Var bittra och arga ibland. Men kom ihåg också (vilket jag själv inte lyckdes något vidare med...) att en dag kommer det med största sannolikhet bli er tur också med all hjälp som man kan få idag. När ni står där med ett positivt gravtest så kommer ni bli ledsna över hur många timmar och dagar som ni "slösat bort" med tårar och hat och bitterhet. Lagom är nog bäst.

Men vistt är det orättvist.

Jag känner så väl igen mej.
Man är glad åt deras vägnar men ändå lite arg, bitter, avundsjuk och svartsjuk.
Men man får försöka se framåt till den dagen då det är ens egna tur.
Man får vara bitter. Det skulle inte gå annars..
Livet är hårt och orättvist!

Så kände jag och min man med. Länge.
Vi led när alla omkring oss fick barn. Jag som älskar barn kunde inte ens titta på dem.
Det gick så långt att vi slutade träffa folk med barn.

Nu har det vänt. Vi har ställt oss på adoption och skickat iväg våra papper till Filipinerna. Nu återstår en lååååång väntan. Men en annorlunda väntan. Den gör inte rikigt lika ont. och hoppet har vänt. Vi skall få ett gemensamt barn efter lång kamp och många ivf. / stycken för att vara exat.

Jag hoppas att ni hittar en väg ut ur denna otroligt jobbiga situation.
Många stora kramar från mig.
Jagf känner igen mig så i dina känslor.

Tack för dina ord.

Jag är också helt häpen över att folk som vi känner mer eller mindre bra helt ogenerat ställer frågan om inte vi ska ha barn snart... Jag är akademiker och satsar en hel del på jobbet och många tror nog att jag är en riktig karriärist och inte särskilt intresserad av att få barn men jag får ändå frågan väldigt ofta och många vill gärna marknadsföra hur bra det är "Det är ju sååå mysigt med barn och livet får en heeelt annan mening!!" (av en "vän" som vet att vi gjort utredning). Häromdagen ställde min chef (!!!) frågan om det inte var dags för mig att skaffa barn snart. "Jovisst- jag ska bara ha ditt jobb först!"

Det som är jobbigast är att jag distanserar mig från vissa människor som jag vanligtvis har bra och öppna relationer med och jag undviker vissa samtalsämnen.

Vill inte vara bitter och försöker tänka att "ignorance is bliss" men det är inte alltid särskilt lätt eftersom varje gång någon frågar känns det som ett intrång i en mycket privat- och just nu väldigt, väldigt laddad- sfär. Hormonerna gör ju inte det hela lättare att hantera...

Försöker vara ödmjuk och tänka att förhoppningsvis kan den här erfarenheten göra mig bättre på att möta andra människor i deras svåra situationer som jag inte vet ett skit om.

Oj vad jag känner igen mig i era berättelser! Bara sitter här och nickar för mig själv....

Vi har försökt i 3-4 år.... har t.o.m. tappat räkningen på tiden...och det har gått så långt att jag inte kan umgås med folk som är gravida eller som har barn. Jag kan inte se på tv där det är barn eller gå in i affärer som har barnvagnar etc.... det gör FÖR ONT! Det enda sättet som får mig att orka kliva upp på morgonen är att avskärma mig från allt som gör så där himla ont. Vilket betyder att jag mest sitter hemma ensam och är ledsen och har förlorat nästan alla mina vänner!

Så det är kanske inte så konstigt att man blir bitter?
Jag är ledsen för er skull att ni måste vara med om samma sak, men på ett sätt känns det såklart mycket bättre att veta att jag inte är ensam!

försök 5 i ivf världen kanske jag ska tillägga.....

Josefin L skrev 2009-05-28 15:17:22 följande:

Kunde varit jag som skrivit det där! Idag är jag mer än bitter,jag såg en person som jag INTE tycker förtjänar att ha barn och jag fick panik! Och till råga på allt var snabbköpskassörskan synnerligen höggravid... Usch,jag _vill_ inte se gravida eller bebisar förrän den dag jag själv är det!

Pimpinellan: Ja visst blir man bitter, sur och arg när man ser folk som inte ens borde få ha barn? Då känns det extra orättvist!
Det är tråkigt att man inte orkar umgås med sina vänner längre... man har ju ingen att prata med om all sorg som man bär inom sig för det är omöjligt att förstå för en icke barnlös person vilket trauma det innebär att inte kunna få barn!

Skönt att man kan skriva av sig här ibland så slipper man bli HELT tokig!