Bitter?

Jag vet precis hur det känns =o( Till slut började jag gråta så fort någon av mina vänner eller bekanta berättade att dom var gravida och för att strö salt i såren hos mig själv lyckades jag ju alltid fråga om det var planerat eller hur lång tid det tog?
Tyvärr blev svaren nästan alltid "Det var oplanerat" eller "Vi lyckades på första försöket - vi som trodde att det skulle ta minst ett halvår!"

Jag grävde ner mig totalt och min man gav mig dåligt samvete eftersom han sa att det är inte alla andras fel att det fungerar för oss...och visst hade han rätt.

Sen blev jag stressad och skuldbelagde mig själv; för tänk om det var, att jag tänkte så mycket på detta och var så "vill-bli-gravid-stressad" att det var mitt fel att vi inte lyckades?

Vi lyckdes till slut men det slutade i missfall. Så jävla typiskt va?

Men sen lyckdes vi igen och den här gången verkar det gå bra. Men oj, vad försiktig  jag har varit med att berätta nyheten. Nu är jag liksom rädd att jag ska göra någon annan ledsen...

Hur som helst. Var bittra och arga ibland. Men kom ihåg också (vilket jag själv inte lyckdes något vidare med...) att en dag kommer det med största sannolikhet bli er tur också med all hjälp som man kan få idag. När ni står där med ett positivt gravtest så kommer ni bli ledsna över hur många timmar och dagar som ni "slösat bort" med tårar och hat och bitterhet. Lagom är nog bäst.

Men vistt är det orättvist.