Börjat komma in i hemmalivet nu med min son Thor, född i v. 33+5 med akut kejsarsnitt. På Annandag påsk kom han, på grund av infektioner som jag dragits med sedan nyår och en blödning på moderkakan. Sökte flera gånger, första gången i v. 17+2, för värk och blödningar men läkaren som gjorde samtliga VUL kunde inte se något och skrev allting som u a.
Det "började" på riktigt den 11/4, då jag knappt klarade mig upp ur sängen på morgonen på grund av värk i livmodern och svanken. Försökte smått röra på mig under dagen, men blev mest sängliggandes. På kvällen verkade det släppa lite och jag kunde förflytta mig till soffan där jag och sambon bestämde oss för att ha myskväll med film. Det dröjde inte länge innan jag blev så pass trött av helvetet jag gick igenom den dagen, så runt 23-tiden släckte vi ned och gick och la oss. Strax innan kl. 3 samma natt, natten mellan påskdagen och annandag påsk, vaknade jag med frossa och kallsvettades. Jag hade inte ont över huvud taget och fick nästan panik, sambon ringde in till förlossningen som först inte ville ta emot. Men eftersom att jag var i v. 33+5 och hade haft så ont dagen innan så hade de inget val. Vi var på förlossningen innan kl.4 och blev hänvisade till infektionsrummet, då dom trodde jag åkt på magsjukan. Förlossningsläkaren jag hade var verkligen en dröm, hon var snäll och tålmodig och förklarade precis vad som hände och varför dom gjorde si och så. Jag låg med CTG i 7 timmar, under den tiden förberedde förlossningsläkaren mig och sambon på att vi kanske skulle bli föräldrar redan idag. Det tog jag inte alls in, utan borstade bort det hon sa, för det var ändå runt 6 veckor kvar tills han skulle komma. Klockan 10 hade dom tydligen skiftbyte och den nya förlossningsläkaren kom in en timma efter det för att presentera sig, samtidigt som hon sa att hon skulle snitta ut mitt barn. Då kom paniken, jag ville inte alls vara med och var påväg att ta på mig ytterkläderna och fara hem igen. Min sambo som var med mig på CSK i Karlstad, och min mamma som satt 35 mil bort i Stockholm, försökte övertala mig till att stanna och göra som läkaren bad. Det var det bästa för både mig och barnet propsade dom på. Att jag inte förstod vad som hänt och var livrädd var det ingen som snappade upp. Två barnmorskor och en undersköterska kom in i rummet med stödstrumpor och berättade att om jag skyndade mig på så kunde jag få vara vaken under snittet, det ville jag inte alls. Jag hatade hela situationen och alla runt omkring.
Narkosläkaren som skulle söva mig körde ner ett sugrör i halsen på mig och nästintill skrek att jag skulle dricka det, berättade inte varför och när jag ville ta det lite lugnare eftersom att jag höll på att kräkas av det jag skulle dricka så blev han arg och sa att det inte fanns tid till att vänta och ta det lugnt. Om det inte fanns tid till att ta det lugnt, hur kommer det sig då att dom egentligen hade haft tid att bedöva så jag hade kunnat vara vaken om jag ville?
Sen sjönk min syresättning, och efter nästan en timmes konstant gråt och panik var jag rätt täppt i näsan, då ville han trycka dit en syrgasmask och såfort jag försökte andas så sög den fast som i ett vakuum och det kändes som att jag skulle kvävas. Han förstod inte alls och tröck bara hårdare, då kom en riktig panikattack och sen slocknade jag.
Kl. 11.50 den 12/4 snittades lille Thor ut och skrek på en gång enligt min sambo. Han vägde 1900 gram, liten för sin ålder, och var 44 cm lång. Direkt ned till BIVA där han fick cpap, syrgas, glukos, antibiotika och värmemadrass.
Första gången jag fick se min son var på de bilder min sambo skrivit ut, som personalen på BIVA tog. Jag låg på IVA i 7 timmar, sedan fick jag åka vidare till en medicinsk eftervårdsavdelning. Där fick även jag antibiotika och efter ytterligare 2 timmar fick jag permis så att jag kunde träffa min lille prins. Han var mycket tagen, men sondmatades och klarade av att äta hela 5 ml varannan timme. Cpap:en hade han i 4 dygn, och efter det endast syrgas. Glukosen minskade allteftersom han började äta större måltider och efter 11 dagar på BIVA så blev han av med även den. Efter 2 veckor hade han endast värmemadrassen, sonden och ett apnélarm, då fick vi äntligen ta honom till det Patienthotell som jag och sambon bodde på. Efter ytterligare en vecka så blev vi utskrivna till hemsjukvård, men även den slapp han efter 6 dagar. Det gick i raketfart de sista 2 veckorna och nu äter han hela 160 ml per måltid, med flaska, och är hur nöjd som helst
Den 12/6 blir han två månader, och idag väger han 3475 gram och är 52 cm lång.
Oj vad bitter jag låter...